Forskning: Män och kvinnor ser olika på otrohet. Men vänta nu…

En ny amerikansk studie visar att män och kvinnor har olika syn på otrohet, eller snarare vilken slags otrohet som smärtar mest.

Bortsett från studiens resultat är det intressant att reflektera över de värderingar som studien bygger på: Nämligen att det finns en gemensam norm om otrohet.

Men är det grundläggande antagandet verkligen sant?

Nu kanske du undrar vad undersökningen vid Kansas city university egentligen kom fram till och lugn, jag kommer att berätta det.

Men första vill jag berätta vad studien väckte i mig. Det blir nämligen så tydligt för mig att mycket forskning bygger på idén om att vi har en gemensam världsbild, gemensamma värderingar kring till exempel sex och relationer. Det är utifrån detta underförstådda som frågorna i (många) studier ställs.

Förmodligen är det också så att sättet att ställa frågorna, bygger på värderingar som många delar. Men det kan ju vara så att det är oreflekterade värderingar – och vad händer om du tänker ett steg till … vad är det dessa värderingar egentligen säger om dig, om människorna runt dig eller det samhälle du lever i?

Den fråga som Huffington post fördjupar i den artikel jag läste var:

”Vad skulle vara jobbigast för dig: Att föreställa dig att din partner njuter av passionerat samlag med en annan person, eller att föreställa dig att din partner har en djup känslomässig förtrolighet med en annan person?”

Själva forskningsrapporten heter: ”Explaining Sex Differences in Reactions to Relationship Infidelities:  Comparisons of the Roles of Sex, Gender, Beliefs, Attachment, and Sociosexual Orientation” (Jag har inte läst själva rapporten, dock, bara artikeln i HP).

Så här tänker jag: När en forskare ställer frågor om otrohet, bygger det i förlängningen på värderingar kring att två personer som har en relation ska äga varandra, eller åtminstone vissa delar av varandra.

(Och när forskningsrapporten beskrivs i media, förstärks det budskapet.)

I vårt samhälle är det underförstått – och ibland till och med klart uttalat – att en viktig del av ett äktenskap eller en kärleksrelation är den sexuella exklusiviteten.

Och här sträcks idén om exklusiviteten ett steg längre: Inbyggt i frågan finns en idé om att de som ingår i en relation också ska äga varandras känslomässiga uppmärksamhet.

Kort sagt: Jag ser ett värderingsmönster där vi – medvetet eller omedvetet ­– för in äganderättskänslor i våra nära relationer.

”Vi är i relation och alltså blir delar av vårt gemensamma liv något som endast får ske i mötet mellan just oss. Allt annat är något slags brott mot exklusiviteten och därmed något slags otrohet.”

Men tänk om detta önskemål om eller krav på äganderätt bygger på rädsla, till exempel att bli övergiven, att mista värde, att känna sig liten, att inte duga, att riskera att bli jämförd?

Om jag älskar oreserverat, om jag älskar utan äganderättskänslor till min partner, om jag vill att min partner ska vara fri att leva sitt liv, sin sanning, vara sig själv, kan jag då samtidigt säga: Gör allt som är viktigt i livet enbart med mig?

Om jag lever i en relation där jag är fri att vara mig själv, kan då otrohet överhuvudtaget uppstå?

Vilka var då undersökningens resultat?

Jo män tycker att det är värre när kvinnor har sex med andra och kvinnor tycker det är värre när män skapar starka känslomässiga band till en annan kvinna.

Jag tänker att en sak den här undersökningen visar är i vilka situationer de intervjuade männen och kvinnorna börjar känna svartsjuka.

Hos män uppstår den snabbare om ”deras kvinna” har sex med en annan man. 
Kanske kan svartsjukan ligga i en rädsla att kvinnan ska välja om och föredra att fortsätta ha sex med den andre mannen?

Kanske är han rädd att bli jämförd som älskare?

Hos kvinnor uppstår det snabbare om mannen är förtrogen med en annan kvinna. Alltså att han blir intim med en annan kvinna, intim genom att dela sina känslor, berätta om det som rör honom.

Kanske handlar kvinnans svartsjuka mer om att hon är rädd att mista den närhet hon har uppnått med just denna man?

Att hon känner det som kränkande att han delar djupa förtroenden med en annan, förtroenden som hon kanske skulle vilja få exklusivt?

Finns det då något som jag uppfattar som otrohet?

Ja, det finns det.

Men för mig handlar det mer om bristande kommunikation, att smyga bakom ryggen på varandra, att göra saker i hemlighet.

Jag tror att det är viktigt att kommunicera om de här sakerna, att sätta upp regler där det behövs, så att de som ingår i en relation kan känna sig trygga i den.

Det kan innebära att parterna bestämmer sig för att ha en eller flera delar av livet exklusiva för varandra – det viktiga är, tycker jag, att våga vara öppen med det.

 Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 56.