Ottar och kärleken. Pionjärinsatser för sexualupplysning, men hur lycklig var Elise Ottosson Jensen själv?
”Jag drömmer om den dag, då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor är jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, ömhet och njutning.”
Jag drömmer också om den dagen.
Ändå är vi så mycket närmare Elise Ottossen Jensens dröm, än då hon började sin oförtröttliga pionjärinsats där hon reste land och rike runt, sexualupplyste och provade ut pessar till kvinnor.
I pjäsen Ottar och kärleken får jag följa med på hennes livsresa och se vad som födde hennes engagemang och vad som gjorde att elden underhölls. En välbehövlig historielektion i en tid då aborträtter hotas i flera länder och då homosexuella återigen förföljs.
”Jag har aldrig ljugit för dig Elise, jag har bara inte sagt något.”
Jag sitter i salongen på urpremiären av Gunilla Thorgrens pjäs ”Ottar och kärleken”. Det finns något vagt bekant… har Thorgren gjort detta förut? Och ja, för tre år sedan skrev hon en rosad bok med samma titel.
Vi befinner oss i en radikal miljö, bland syndikalister, under mellankrigstiden. På tidningen Arbetaren får Ottar en kvinnosida, som med tiden tycks bli för radikal även för syndikalister, så Elise ger sig ut på vägarna för att handfast sprida sexualupplysning.
Vi får några glimtar ur hennes personliga liv. Den oresonliga pappan och prästen, pappa till 18 barn, där Elise var det näst sista. Systern som blev med barn, fråntogs sin baby och blev sinnessjuk. Hon själv som fick ett barn med sin älskade agitator Albert Jensen, en son som levde i två dagar.
Hon visste mycket om konsekvenserna av tidens samhällsmoral. Ett samhälle där en man å ena sidan lagligt kunde våldta sin egen hustru och där en kvinna som försökte göra abort samtidigt kunde dömas till långa fängelsestraff för fosterfördrivning.
Och även om Ottar i citatet talar om en dröm om en sexualitet som uttryck för innerlighet, ömhet och njutning, tänker jag att denna brutala verklighet som beskrivs – och som levdes av många i Fattigsverige i praktiken fråntog många kvinnor möjligheten att njuta sexuellt.
Jag har själv upplevt värderingar som ”kvinnor måste släppa till”, ”sex för husfridens skull”, ”sex är en äktenskaplig plikt” – värderingar som bygger på att kvinnans roll är att underkasta sig mannens sexuella behov.
Kanske detta är en av förklaringarna till att skolans sexualundervisning (som kommit till stånd mycket tack vare Ottars pionjärarbete) så mycket handlar om skydd mot sjukdomar och graviditet? Det kanske är en rest av Fattigsverige vi fortfarande upplever i våra klassrum? En syn på sexualiteten som bygger på idén om manlig dominans?
Det är ett av skälen till att jag säger att jag också drömmer den där meningen som Elise Ottossen Jensen sa för så länge sedan.
Pjäsen skildrar i första hand agitatorn Elise.
Hon talade om frihet.
Emellanåt, i korta scener, smyger sig den privata Elise in.
Hennes relation till maken Albert, som också talade om frihet, men där frihet också innebar sexuell frihet, i hans fall rätten att ha sex med andra.
”Jag har aldrig ljugit för dig Elise, jag har bara inte sagt något.”
Medan Elise reser land och rike runt och provar ut pessar, medan hon startar RFSU och blir dess första ordförande, så finns det barnlösa äktenskapet där i bakgrunden.
Ett tassande kring vad frihetsbegreppet egentligen innebär och när bomben så småningom desarmeras, när sanningen kommer i dagen, får jag känslan av att Ottar personligen, paradoxalt nog valde att leva i en lögn, att hon tillät illusionen att finnas där. Hon som talar om rätten till sex och njutning, hon som talar om rätten att skydda sig mot graviditet, var finns hennes egen sexualitet, hennes egen längtan?
Offrar hon sin eget privatliv, för folket väl?
På något sätt speglar samhällsvärderingen om att män är de aktiva, de kåta, de som orsakar eländet och kvinnorna som mottagare, som offer, som egentligen rätt ointresserade av sex, hemma hos Elise Ottosen Jensen, så som det beskrivs i pjäsen.
Jag går ut ur rummet och undrar hur fri Ottar kände sig, i sitt personliga liv?
Frågorna om mänskliga rättigheter, som sexualitetens roll, vår rätt att vara oss själva, är lika aktuella i dag som för hundra år sedan.
Jag kommer på mig själv med att inte skriva så mycket om pjäsen eller scenrummet, för det är som att denna pjäs mer föder tankar, vilja till handling…
Det är sällan jag reagerar så på en pjäs, att jag blir uppfyllt av vad som händer och mindre av hur det händer.
Pjäsen får mig att känna:
Ottar, nu är tiden för friheten att njuta, också av kärleken, också av sexualiteten…
Ottar, vad längtade du egentligen efter? Fick du det liv du ville ha?
Vad: Urpremiär Ottar och kärleken
Var: Intiman, Malmö stadsteater
Regi: Maria Löfgren
Mer: Rekommenderas varmt