Javisst, ska kvinnokroppen ut i ljuset!

”Kvinnokroppen måste ut i ljuset”, skriver Eva Franchell i dag på  Aftonbladets ledarsida.
Jag kan inte annat än hålla med.

Det är dags att gilla våra kroppar precis som de är.


När jag skrev ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”, var mitt huvudfokus kvinnors rätt till sin sexualitet. Men den handlar också om att bjuda in kvinnor till att att älska sina kroppar precis som de är.

Jag inleder boken med en liten berättelse – en sann historia – hur jag har gått från att som tonåring ogilla min kropp, till att som medelålders kvinna äntligen älska den.

De senaste åren har jag skrivit mycket om min och alla andra kvinnors rätt till sina kroppar. Jag har då och då blivit heligt förbannad över idéer om den perfekta kvinnokroppen, där det å ena sidan finns normer kring hur en ”normal” vulva ska se ut (vilket leder till onödig intimkirurgi) och å andra sidan blir ramaskri så fort antydan till en bröstvårta visas i medier eller på Facebook.

De bilder jag möts av i reklamen är trådsmala unga kvinnor, ofta med stora bröst. Jag möter en perfektionism, ett stilideal, som förmodligen dessutom är photoshoppat. Jag möter stilgudinnor som lätt skulle kunna ge mig komplex för kråksparkarna runt ögonen eller mina medelålders gäddhäng.

Det är som att det inte finns plats för kvinnokroppen precis som den är. Som att kvinnokroppen antingen objektifieras eller ska döljas. Det är så paradoxalt.

På Facebook blir den person avstängd som visar en bild av en bröstvårta, samtidigt som sexistiska bilder av kvinnor i bikini passerar nålsögat. Ett annat sätt att uttrycka är det att det är som att kvinnan som subjekt är långt mindre självklar än kvinnan som objekt.

Jag har hunnit fundera på det där med kroppen i många år nu. Detta att jag har matats med bilder som säger att min kropp inte duger som den är. Och det var inte förrän jag blev mer trygg i mig själv, som min kropp långsamt började duga, precis som den var.

Det finns två zoner på kvinnans kropp som är mest drabbade av objektifieringen. Det är brösten – och för att använda det ord som Liv Strömquist är på väg att göra mer allmänt – vulvan. Naturligtvis har detta att göra med kopplingen till sexualitet. Att både bröst och vulva tillhör kroppens erogena zoner.

Men, som Eva Franchell skriver. Brösten är så mycket mer.

”Brösten är erogena, men kan också ­vara världens bästa matförråd. Ny­födda barn kan få lagom tempererad och ­näringsriktig mat på sekunden och för små barn handlar det om över­levnad så det ­brukar vara bråttom. De mammor som kan och vill amma ska inte behöva leta efter någon undanskymd amningsvrå i botten av ett köp­centrum.

Hon ska heller ­inte behöva hänga en amningsschal över bröstet. Den är det mest bisarra påfundet i modern tid. Varför ska små barn behöva äta i mörker? De har ju just kommit ut i ljuset.”


Jag är helt enig om det.

Vad gäller vulvan, fittan, snippan, slidan, yonin, eller vad du vill kalla kvinnans könsorgan så har vissa mäns alltför stora intresse för den ett till enormt många myter om kvinnans kön, om arvsynd, om lust, om orgasmer och en väldig massa andra dumheter.

Konsekvensen har blivit att kvinnokönet har exponerats enormt mycket i pornografin, samtidigt som många kvinnor sett  få vulvor i verkligheten.

Många vet helt enkelt inte att vulvor kan se väldigt olika ut, att vulvan är lika personlig som ansiktet och att det finns otroligt många naturliga variationer av dent. Och så skapas ett ideal, som gör att många kvinnor tror att deras kön ser onormala ut och behöver rättas till. Tvi, säger jag.

Vi behöver skapa ett klimat där våra kroppar är okej som de är och där plastikkirurgi bara används när det är medicinskt motiverat.

Vi behöver få trivas i våra kvinnokroppar oavsett ålder. Du är vacker precis som du är.

Bonus: 
Här är en meditation som kan bidra till att du ser mer kärleksfullt på din egen kropp.