Varför blir en rockvideo om en man som kallar sig "djur" och är beredd att döda sitt ex en viral succé?

Jag ser en rockvideo som beskriver en man, en stalker, som följer efter en kvinna, som han tidigare varit ihop med.
Han jobbar på ett slakteri och har blodiga drömmar om kvinnan han inte vill se i någon annans armar.
"Baby, I'm preying on you tonight /
Hunt you down eat you alive,"
"Maybe you think that you can hide /
I can smell your scent from miles /
Just like animals."

Och jag äcklas av att någon gör en kommersiell film, som troligen kommer att bli viral – just på grund av sitt kontroversiella innehåll – på temat att män är djur.


Ibland, när jag skriver om sexualitet i kombination med våld, och pratar om män som kränker och våldtar, händer det att jag får ilskna kommentarer från män.

Då kan de skrivalånga haranger om att alla män inte är sådana.

Och jag undrar i mitt stilla sinne vad som väcker den här vreden och indignationen, ity jag ser våldtäktsmän som undantag och det är svårt att tolka mina texter som att jag skriver om ”alla män” och därmed inkluderar den man som reagerar.

När jag skriver att män våldtar kvinnor, betyder det helt enkelt att det finns män som våldtar kvinnor, på samma sätt som det finns män som våldtar män och kvinnor som utsätter män eller kvinnor för sexuellt våld.

Varje våldtäkt är en för mycket, oavsett vem som utsätts för den.

Jag blir också förvånad när någon drar uttalar sig generaliserande om just män och kallar dem för djur. För det blir en beskrivning av ungefär halva mänskligheten som helt driftstyrd.

När rättsväsendet underblåser idén om att män är djur och alltså inte kan hejda sin sexualdrift, går luften lite ur mig. (Jag menar att detta exempelvis sker när kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt blir tillfrågade om hur de var klädda, hur mycket alkohol de hade druckit när våldtäkten ägde rum … som att en kort kjol väcker mannens drift och hon därmed är medskyldig till att ha väckt hans lust.)

Ännu jobbigare blir det för mig, när män själva kallar sig för djur – som i den nya Marron 5-videon. Bara läs textraderna i ingressen, så förstår du vad jag menar.

Ett intressant faktum är, enligt Huffington Post, att mannen i filmen, ”djuret”, slaktaren, förföljaren, den kåte, i verkligheten är sångaren i Maroon 5 Adam Levine och kvinnan, hon som är med om ett blodbad i slutet av filmen är hans hustru Behati Prinsloo.

Och jag undrar i mitt stilla sinne hur de båda tänker: Han som skapar en film om ett allvarligt sexualbrott och hon som går in i rollen som offret.

Jag bara fattar det inte.

I USA har filmen stödgrupp RAINN, för personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp, reagerat starkt på filmen.

– Videon för Animals är en farlig beskrivning av en stalkers fantasi och ingen ska någonsin blanda ihop kriminella handlingar med romantik, sade Katherine Hull Fliflet, som representerar RAINN häromdagen. Trivialiseringen av dessa allvarliga brott, som stalking, borde inte ha någon plats i underhållningsindustrin.

Det är lätt att hålla med.

Jag längtar efter en tillvaro där ingen person definierar sig själv som helt driftstyrd. Jag tänker att Maroon 5:s film typ skulle kunna användas som argument för människor som försvarar sina handlingar med: ”Jag kunde inte hjälpa det, jag bara följde min djuriska instinkt.”

Jag lägger inte med en länk direkt till filmen. Förmodligen förstår du varför.

Filmen har haft 10 miljoner visningar på fem dagar. 

Vad är det som gör att detta lockar så?

Här är länk till hela låttexten.