Det provocerande i att titta på en levande yoni.
Ett viktigt sms <3 |
På min Facebookvägg och i privata mejl får jag kärleksfulla kommentarer om hur bra "Från Sverige till himlen" var. Så fint det var att adressera kopplingen mellan sex och andlighet.
Samtidigt sker detta: En vän som berättar att en i hens närhet sagt upp bekantskapen med hen, för att hen har länkat till min blogg. Jag hör andra som är djupt upprörda över inslaget med yonipujan. Jag får ett kärleksfullt sms som säger att jag kommer att uppskattas och fruktas för min öppenhet.
Och jag undrar hur stort det sexuella såret är hos människor?
För mig handlar det, på ett större plan, om att sprida mer kärlek och fred i världen.
Före sändningen av Från Sverige till himlen, om andlig sexualitet, var jag lite orolig för vilka reaktioner jag skulle få på den hinduistiska ritualen yonipuja.
När jag sedan såg programmet fick just det en stor roll, vilket jag förstår, eftersom det gör sig bra i bild och är den ritual som relativt enkelt gör kopplingen mellan sexualitet och andlighet synlig.
Några människor samlas för att hylla det allra heligaste, livets uppkomst, en levande yoni, ett kvinnokön. Detta får alltså många människor att reagera. Att detta, att stilla meditera över ett kvinnokön, att få ge sina önskningar till yonin och att uppskatta dessa magiska dimensioner, är så kontroversiellt tycker jag är märkligt. Finns det egentligen något mer naturligt att för en stund kontemplera än alltings ursprung? Handen på hjärtat?
Jag tror att en del av reaktionerna beror på att samtalen om sexualitet och andlighet gör att människor kommer i kontakt med djupa sår inom sig själva. Att se någon som hyllar sexualitetens kraft och samtidigt ha en dålig relation till sin egen sexualitet, att själv vara otillfredsställd, att själv hålla tillbaka, att själv ha smärtsamma upplevelser av trauman omkring sex och närhet, kan naturligtvis väcka känslor.
Men tänk om det skulle kunna gå att stanna upp där, blunda och lägga handen på hjärtat och reflektera över varifrån reaktionen kommer? Är det den som visar en möjlighet till ett mera fritt och bejakande liv som ska skjutas? Alltså är det budbäraren som är den som felar? Eller skulle det vara möjligt att fråga: Vad är det jag saknar i mitt liv, som gör mig så (*välj känsla*) av att se detta? Vad är det detta triggar i mig?
Jag fick höra om en person, som såg något av mina inlägg som handlar om sexualitet och därefter valde att läsa igenom stora delar av min blogg och därefter dömde både mig och bloggens övriga läsare. Men vad säger det om denna person?
Jag vill verkligen bidra till att läka mina och andras sår kring sex och närhet. För mig är vägen att omfamna, att undersöka, att nyfiket titta på det som triggar. För mig handlar det om att tillåta och utveckla min egen sexuella energi, för att se vilka svallvågor den kan ge i mitt övriga liv. För mig handlar det om, på ett större plan, att sprida mer kärlek och fred i världen. För mig handlar det också om att jag genom den sexuella energin hittat ett sätt att finna kopplingarna till djupare, andliga dimensioner inom mig. För mig är det sant att jag är mer än min kropp, att där också finns en gudomlig aspekt i mig och jag når den inte främst genom bön, utan genom att känna livet i min kropp.
Yonipuja är ett perifert inslag i mitt liv. Alexander och jag brukar genomföra ritualen på festivaler en eller ett par gånger om året. Det är oerhört vackra ceremonier där den kvinna som visar sin yoni också hamnar i ett meditativt och andligt tillstånd, med en känsla av att vara gudinna eller att representera hela den feminina aspekten av mänskligheten. Det är verkligen vackert, stilla och respektfullt.
Detta är fortfarande ett tabubelagt område.
SvaraRaderaOch det har nog lett till traumatiska upplevelser för många.
Bra att du tar upp och skriver om det!
Vacker bild med rosenbladen också!
Kram!
/Lena
Jag tror nu är en bra tid att börja läka de sexuella såren och skapa liv där vi vågar vara hela oss själva och slippa skämmas över delar av våra kroppar eller av vår sexualitet. <3 Kram
Radera