charlottecronquist

Vem avgör om du är värdefull? #kärlekskrigare


Jag har sagt det så många gånger, att det är jag själv som avgör mitt värde.
Så händer något, någon är missnöjd med mitt arbete och jag är på väg att glida ner i det där hålet igen.
”Jag är värdelös-hålet”.



Det är så bra för mig att jag under många år mediterat och reflekterat, att jag lärt mig känna igen mina mönster, mina svagheter och styrkor. Om en kan tala om ”grundläggande sår” (core wound) i mig så är ett av dem: ”rätten att få känna samhörighet med andra, att vara en del av stammen”. Trots det är det lätt att kasta mig rätt ner i det hålet när någon annan uppfattar att det jag gör inte är tillräckligt bra. Det är som att en del av mig vill räcka över ansvaret för hur jag känner mig till någon annan.

Så nu ser jag det, jag förnimmer rädslan, jag förnimmer för en stund det där såret som som för en stund blöder igen. Och så kan jag hämta hem mig, påminna mig själv om att jag är värdefull, påminna mig själv om att jag äger mig själv, mina känslor, hur jag hanterar livet.

Om jag skulle försöka vara någon som alla älskar eller upplever som värdefull är ju risken att den som är jag försvinner, i mina försök att vara andra till lags. Och jag har ju varit det och gjort det otaliga gånger i livet, varit till lags, försökt vara till lags, försökt vara den som någon annan kan gilla eller till och med älska, och i dessa försök har jag otaliga gånger tappat bort mig själv, självkärleken.

Nyligen hände det igen, i en jobbsituation, någon var inte nöjd med det jag skrivit, jag skrev om men personen var fortfarande inte nöjd och uttryckte till mig sitt missnöje med det jag skrivit. Det är fortfarande jobbigt att tänka på. Jag vill ju göra det bästa jobbet varje gång och ibland är det som att jag står på kanten av avgrunden: Är detta mitt sista uppdrag? Har jag tappat det totalt? Jag kanske inte kan skriva längre? Är jag kanske en usel skribent, författare, bloggare etc? Och så kan det kana ända till: ”Jag måste ju vara en usel och värdelös människa som skriver EN text som en annan person inte är nöjd med”.

Jag vet att det inte är sant och jag vet också att jag behöver vara den som upplever mitt värde. Jag menar, om någon är missnöjd med mig, får det vara okej. Det är verkligen inte roligt, men det går att andas igenom det. Och det kan jag vara så - rent allmänt - att jag kan vara oense med någon om något, och skillnaden i perspektiv behöver ju inte göra någon av oss till en dålig människa.

Kanske är det så att jag just nu får ytterligare en chans att vidga blicken, att se den här situationen ur ett vidare perspektiv. Det är inte hela världen att någon är missnöjd med mig, jag dör inte av det. Kanske är det så att jag behöver stå ut med att folk varken gillar mig, det jag skriver eller mina åsikter, utan att jag tappar i värde? Alltså att känna den smärta som kommer, andas igenom den, låta den klinga ut, för att vid andra tillfällen klara annan och starkare kritik och för att det ska bli ännu tydligare för mig att jag är den som avgör mitt värde?

På något sätt är det enklare att stå stadig när någon ifrågasätter att jag kallar mig kärlekskrigare än det är när jag får kritik som skribent. Kanske det beror på att jag levt på skrivande i så många år?

Jag vill ju stå upp för värden jag tycker är viktiga, där kär-leken är bland det viktigaste. Jag vill formulera det på ett sätt som är kärleksfullt. Jag söker sällan eller aldrig konflikt med andra. Men kanske är det så att jag ibland behöver vara lite tydligare i tonen, ta fler risker? Det är något att meditera över.

Så vem avgör ditt värde, om du är värdefull? Skriv gärna till mig och berätta!



Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

livet 1070808413780139842

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Alla kan ju inte vara omtyckta . Och bara för att en inte gillar det du skriver ska du inte hänga läpp för. Om du får mer positivitet i det du skriver än negativt så är det något bra som du gör 😊

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså, jag hänger inte läpp över att någon är missnöjd med min text. Jag försöker beskriva vad som händer inom mig. Jag tror så här: Om en inför sig själv också erkänner smärtsamma tankar, saker som är jobbiga etc, och klarar av att känna de känslorna, leder det så småningom till att en kan våga mer i livet. Jag har i många år hävdat att min grundhållning är att jag bestämmer mitt värde, men att det är viktigt att också våga se att ibland gör det ont.

      Radera
  2. Jag e helt med dig på detta. Mitt värde är inneboende, ngt som finns, som ingen annan kan (eller får) ta från mig. Att lära oss som små att inte tappa bort denna förståelse, som jag tror är en självklarhet när man som barn börjar få förståelse för sig själv, är onekligen en nöt att knäcka. När tappar vi bort denna självklarhet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det där startar när vi får höra att vi är "snälla" när vi är lydiga och att vi är "dumma" när vi följer den inre rösten. Vi lärs alltså in att vara medgörliga och att vi ska skämmas när vi gjort "fel" - samtidigt som detta "fel" eller "dum" är liksom svävande...

      Radera
  3. Jag tycker att allt för många i Sverige är för "snälla" och lydiga, fler borde följa den inre rösten. Allt för mycket galet förtryck och systemfel får pågå för länge för att ”ingen” protesterar och säger ifrån.
    Man har också rätt att ha ”fel” ibland på grund av bristande kunskaper och oerfarenhet. Det beror också på vilka värderingar vi har, något som är fel för den ena kan vara rätt för någon annan. Om man skriver en text som någon inte gillar så är det dennes åsikt om texten inte om människan. I så fall skulle analfabeter vara helt värdelösa människor, de kan ju inte skriva något alls. Om jag skriver en text som någon inte gillar, kanske det är flera andra som gillar den, huvudsaken är att jag själv gillar det jag skriver och kan stå för det

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker också att vi i allmänhet är ganska fogliga i Sverige, jag med. Ibland kan en dock vara beroende av andras åsikter om texter, till exempel om det är så att den jag intervjuat ska godkänna texten... Och självklart ska en göra skillnad mellan sak och person. Ibland är det lättare sagt än gjort. Numera är det självklart för mig, åtminstone intellektuellt sett, alltså att om en person inte gillar min text betyder det inte att hen inte gillar mej. Men ibland ställer känslorna till det och det är vad jag försöker beskriva här... att det kan vara snubblande nära att sälja ut sitt "värde" till andra. Du har många trådar i ditt svar Bengt och flera är intressanta. Men jag förstår inte riktigt hur du kan dra det till analfabeter. Jag hade ju kunnat ta vilket exempel som helst... någon gillar inte mitt hår, mina åsikter, mina något annat... Det var ju inte själva skrivandet som var det viktiga, det var vad som händer med känslan av värde när en får något slags kritik. Och jag håller helt med att det viktigaste är att en själv gillar det en skriver... och ibland är det säkert så att en text som somliga ogillar är just det som behöver sägas eller skrivas. <3

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item