Eat pray love.

Nu har meditation kommit till Hollywood också.

Jag har just sett Julia Roberts meditera i soluppgången på Bali. Och må bättre på kuppen.

Jag gillar filmen Eat, pray, love… eller den något otympligare svenska titeln: Lyckan, kärleken och meningen med livet.

Eat, pray, love bygger på boken med samma namn och handlar om författaren själv, Elizabeth Gilbert, en lyckad amerikansk medelklasskvinna som har allt, utom möjligen barn, men som börjar känna att livet saknar mening. Och då börjar hon söka inåt för att finna svaren.

Jag kan förstå att det provocerar somliga. Bara ordet meditation kan få folk att skaka på huvudet, tala om flum, new age och andra invektiv. Jag som ser det lite grand från andra sidan, har ju en helt annan bild. Min dagliga meditation gör mig väldigt gott. Min inre värld och min inre trygghet ökar för varje dag. För mig finns inget flummigt i det.

I DN skriver Helena Lindblad:

En röd tråd i filmen är att de bärande rollfigurerna alla ska hitta sina ”ord” som definierar deras inställning till livet. Jag känner starkt att mitt ord just nu är ”I-landsproblematik”.

Och i Svenska Dagbladet skriver Jan Söderqvist:

Resultatet av det hela blir, icke desto mindre, en två timmar och tjugo minuter lång, närmast sadistiskt utdragen övning i livsstilsporr och gnäll över i-landsproblem i vackert fotograferade u-länder där Roberts rollfigur, Elizabeth Gilbert, mediterar i motljus och strävar mot ett diffust definierat tillstånd av andlig balans.

Vägen till livets mening går alltså via lyxturism samt stora mängder babbel med alla de kuriösa och spännande bekantskaper man oundvikligen gör under resans gång och som allesammans öppnar sina hjärtan på ett fint och generöst vis. 

Jag kan förstå dem som talar om att Liz Gilbert hade ett i-landsproblem och hade råd att åka världen runt för att finna sig själv. Att de tycker att Julia Roberts är för rätt för rollen. Att filmen inte redovisar väldigt djupa problem. Mig provocerar det inte. Jag blir tvärtom glad för varje person som väljer att ta eget ansvar för sitt liv, oavsett vilken statut de har.  Som vågar känna att det börjar bli tomt, att det inte räcker med yttre ting för att känna meningen med livet.

Det är värt att se filmen tycker jag och värt att reflektera över de egna livsvalen. Liz väljer att ta ett sabbatsår, först åka till Italien och lära dig italienska och sedan åka till sin indiska kvinnliga guru och leva några månader med meditation i ett ashram för att sedan fortsätta till Bali där hon möter sin lärare som kommer med enkla och kloka levnadsregler.

Och så är det kul att se Tuva Novotny i en biroll som den svenska väninnan hon möter i Rom. Tuva kommer att gå långt, känns det som.

Det är klart att det är svårt att komma superdjupt på drygt två timmar, men för mig är det alldeles tillräckligt… Den inre vägen är så … Bra… och jag tycker den är värd att pröva. Åtminstone några steg… Det ÄR en spännande väg.