I går skrev jag om en norsk bok om Sex i Bibelen som väckt rabalder. När jag slår upp Sydsvenskan nu på morgonen är två böcker med koppli...
I går skrev jag om en norsk bok om Sex i Bibelen som väckt rabalder. När jag slår upp Sydsvenskan nu på morgonen är två böcker med koppling till kvinnor, sexualitet och religion recenserade. Om jag hade varit en av Sveriges Radio P1:s Spanare, så hade jag anat en trend…
Och eftersom just den artikel jag läser i Sydsvenskan finns utlagd på nätet (än?) så googlade jag vidare på boken om sex i religionen och fann en intressant artikel i Svenska dagbladet redaktörerna för boken,
Antoon Geels, professor i religionspsykologi vid Lunds universtet (LU) ch religionshistorikern Lena Roos (LU).
Geels tog initiativ till antologin eftersom det inte fanns något samlat om religionernas syn på sex inom studentlitteraturen.
– Det är inte rättvist – religionerna reglerar ju sexuallivet i långa stycken och det är viktigt att känna till, säger han.
Och Lena Roos fyller på:
– Religion förknippas med riter, texter och trosföreställningar. Men i grunden handlar de om hur man lever hela livet, och där ingår förstås också sexualiteten, säger Lena Roos, författare till kapitlet om judendomen.
Syftet med antologin, som jag inte har läst själv, är att författarna har tittat på texter som handlar om sex i olika religioner och så gjort sin nutida tolkning av dem.
Jag tycker att det är ett bra initiativ. Sex är verkligen en viktig del av livet och det är intressant att se vad det står i texterna, då ges vi en nyckel till tolkning och kanske också en förklaring till hur olika religioner ser på sex.
Geels menar att kristendomen i allmänhet och katolicismen i synnerhet är den mest sexualfientliga religionen (vilket ju också ligger i linje med gårdagens blogginlägg.)
En sak som naturligtvis glädjer mig är att författarna själva tycks ha en bejakande syn på sex och dess koppling till religion.
– Det finns ett helt spektrum från avståndstagande till bejakande, från celibat till att sex kan ses som en väg tillbaka till det förlorade paradiset. Det bygger på en mer holistisk syn, att vi har möjlighet att återupptäcka den förlorade enheten via erotiken. Det finns mer eller mindre framhävt i alla religioner, men kanske mest tydligt inom den judiska mystiken och tantrismen, säger Geels till Svenska dagbladet.
Och jag blir glad av att läsa det. Sedan hoppas jag att själva texterna i denna lovvärda antalogi är skriven på ett någorlunda lättillgängligt sätt.
Våra vänner Tord och Heléne på Lovelab har läst boken och bloggar om den
här.
Den andra boken Sydsvenskan recenserar heter alltså Hatar Gud kvinnor och är skriven av Jeremy Stangroom och Ophelia Benson. Och då tänker jag: Som man ropar får man svar. Alltså är utgångspunkten att hitta bevis för att många religioner är kvinnofientliga så gör man naturligtvis det. Och min erfarenhet säger mig att i synnerhet judendom, kristendom och islam är väldigt manliga religioner som innefattar olika slags kvinnoförtryck.
På
Newsmill skriver en av författarna, Ophelia Benson, själv så här:
– Det är starkt tabubelagt att påpeka att Gud i de flesta religioner är en grym och orättvis tyrann. Det anses vara ett brott mot "respekt" och "tolerans" att säga att de existerande föreställningarna om Gud för det mesta stödjer ojämlikhet, oresonligt hat och olika former av xenofobi. Denna Gud som hatar kvinnor måste bort.
Men frågan är om man inte sår mer split genom att skriva en bok på temat… är det inte bättre att försöka hitta det som förenar oss… att skriva en bok som heter Älskar Gud kvinnor? För det vi sänder ut, får vi ju så lätt tillbaka. I alla fall i min ödmjuka världsordning. (Givetvis har jag stark förståelse för dem som vill ha bort en straffande gud, det gör jag också, jag tror bara att det är bra att tala mer om kärlek än om hat…)
Därför känns det bra att religionshistorikerna i Lund vågar lyfta fram sexualiteten i religionen och därmed också kvinnan och att det finns positiva stråk i det.
Och vi får väl också tänka på att det finns gudomar som verkligen älskar kvinnan, så som själva urgudinnan, Inanna, den stora modern. Henne kommer jag att återvända till. Men läs gärna mer på just gudinnan i Anne Solveig Elmbergs blogg
Gudinnerummet.