Hur väl lyssnar du?

Då och då får jag ett mejl med en länk från Albert.

Intressant läsning brukar det stå.

Den här gången handlade det om värdet av att bli lyssnad till.

Tänkvärd.

När vi samtalar är det vad som förhoppningsvis sker. Vi sam-talar. Men väldigt ofta består pratet av monologer som avbryter varandra. Eller att vi är så upptagna av att säga vårt att vi glömmer bort att riktigt lyssna till den andre. Det är som att orden sägs ut i ett halvt tomrum… båda två är så upptagna av sig själva att de inte riktigt uppfattar den andre.

Jag själv vill gärna bli lyssnad till när jag (tycker att jag) har något viktigt att säga. Jag kan bli störd av att den jag samtalar med gör något annat samtidigt, som att göra något vid datorn, bläddra i tidningen eller liknande. Alltså något som gör att den mentala kapaciteten inte riktigt är hos mig. Ibland kan det göra att jag känner mig nonchalerad. Ibland leder det till att jag slutar tala. Ibland testar jag också… och säger en halv mening, för att se om den andre verkligen lyssnar.

En del av detta handlar givetvis om mitt bekräftelsebehov. Men det finns ju fler dimensioner av det – och det är kring det artikeln Albert skickade mig kretsar – det finns ett värde i att bli lyssnad till. Det finns ett värde i att få någons fullständiga uppmärksamhet. Det finns ett värde i samtal med närvaro.

Då och då praktiserar Alexander och jag det vi kallar för femminutare. Under fem minuter i taget får den ene ordet och den andre ger den som talar odelad uppmärksamhet. Det är också ett sätt att få tala till punkt, utan att bli avbruten. Då har vi både chansen att verkligen höra den andre… och inte lägga in en massa tolkningar, eller försvinna bort i egna funderingar.

Artikeln Albert skickade mig handlade om en pappa som ritar med sin femåriga dotter. Hon börjar med att fråga vad den ”doobie” är och jag tolkar det som att det är ett namn för en marijuana-ciggarett. Pappan, som ser jointen framför sig, blir skakad av frågan, och svarar utifrån sin erfarenhet på dotterns alla möjliga frågor om doobien. Och det hinner bli frågor om brott och straff och allt möjligt. Och pappan hoppas hela tiden att dottern ska byta ämne, för han tycker att det är ett jobbigt ämne att diskutera med sin dotter.

(Detta påminner om samtalet mellan mamman och nioåringen, som började med grodyngel och slutade med flatsex…)

Och när samtalet börjar närma sig sitt slut frågar pappan: Var fick du höra talas om ”doobies”.

– De sjöng doobie doobie do på radion och jag undrade vad det var.

Så det gäller verkligen att lyssna, för att förstå vad frågan egentligen handlar om. Ibland kanske det inte går att använda vuxna glasögon på ett barns fråga.

Hur bra är du på att lyssna?