Jag lyssnar på Eckhart Tolle där han sitter som en liten näbbmus inför 2000 personer i Köpenhamn . Hans gester är så talande att p...
Hans gester är så talande att publiken då och då frustar av
skratt.
Så berättar han om när den kritiska rösten i huvudet tystnar
och ett aha studsar genom mitt inre. Jag minns när jag själv hörde den för
första gången. Men det är en annan historia.
– De flesta vågar inte stanna i ögonblicket. Livet
förvandlas till att inte längre handla om vad vi upplever, utan att istället
bestå av våra tankar om det vi upplevt.
Eckhart Tolle menar att vi har blivit tankarnas slavar. Våra
huvuden är fyllda av en kritisk röst som hela tiden matar oss med budskapet om
att livet behandlar oss orättvist.
– Det är lätt att falla i fällan och tro att vi är våra
tankar, men så är det inte. Rösten i huvudet kommer nästan hela tiden med
negativa budskap till oss och det formar får självbild. Det är helt galet. Det
innebär att den kritiska rösten tar över de flesta människor. Det är som att vi
får en slöja över oss, som döljer oss för själva livet.
Detta är ett tillstånd som många människor lever i. Tolle
beskriver det som ett omedvetet liv. Ett liv innan vi har vaknat till en ny
medvetenhet – en medvetenhet som innebär att vi kan förhålla oss till det vi
upplever, det som är, istället för till våra tankar om vad vi upplever.
Han menar också att tankarna och intellektet ställer till
med väldigt mycket elände. (Till exempel krig, konflikter, miljöförstöring,
klimathot.) Det är som att för mycket tankar förstorar möjligheten att förstöra
för mänskligheten – och ska vi överleva som art, så behövs ett nytt medvetande,
där vi vågar vara närvarande i ögonblicket.
Eckhart Tolle berättar hur han bodde i ett uselt litet rum i
London. Han delade badrum med åtta personer och det var ofta kö till toan.
Rummet var fult och illa utrustad och han otrivdes med livet. Hans inre var
fyllt av klagande röster.
En dag vaknar han och rösterna är borta. Rummet är detsamma,
kön till toan densamma, men nu känner han frid.
– Det var då jag vaknade upp, säger Tolle och ler. Livet var
helt plötsligt underbart, trots att omständigheterna var desamma. Det som hade
hänt var helt enkelt att rösterna hade tystnat.
Det Eckhart Tolle, på sitt underfundiga sätt, vill uppmuntra
oss till är att verkligen vakna. Att tillåta att det uppstår mellanrum mellantankarna, då vi har möjlighet att komma i kontakt med en djupare dimension –
och från det utrymmet kan vi handla utifrån kärlek istället för utifrån rädsla.
– I mellanrummet mellan tankarna kan en ny medvetenhet
uppstå, du kan känna dig hypernärvarande och samtidigt lugn. Till en början kan
det kännas som att ingenting finns i det där mellanrummet. För vem är du utan
ditt förflutna? Utan din framtid? Utan ditt namn? Det kan kännas som en frånvaro,
som en tomhet. Men om du stannar där kommer du att upptäcka att det i det
utrymmet också finns närvaro och du kan observera en närvaro som du inte
riktigt att definiera. Du kan komma i kontakt med en oändlig tomhet, där du
kommer i kontakt med något som är större än du själv, där du kan känna att du
blir själva närvaron och att den är tidlös. Vågar du släppa taget helt när du
befinner dig i närvaron kommer du att upptäcka att vi alla är en.
Eckhart Tolle menar att vi åtminstone då och då ska tillåta
oss att vara där, i närvaron, och att acceptera det som händer oss i
ögonblicket – även det som vi kan uppfatta som jobbigt. Han avslutar med att
citera en tänkare jag missade namnet på som sa:
– Tack för allt, jag har inga klagomål om något som helst.
Att säga det flera gånger dagligen är en god andlig vana,
avslutar Eckhart Tolle.
Så befriande. tack.
SvaraRadera