Gästinlägg Rasmus Carlsson: Rädsla finns bara i dina tankar

Den senaste tiden har jag funderat mycket kring rädsla. Jag har reflekterat över vad rädslorna består av och varifrån de kommer.

Will Smiths rollkaraktär Cypher Raige sammanfattar det väldigt väl i filmen After Earth, som jag i går kväll såg tillsammans med mina döttrar. I sitt ”fear speech” talar Raige till sin son Kitai, som ensam måste tillryggalägga 100 kilometer till fots genom djungler och över höga berg för att nå fram till nödsändaren i deras kraschlandade rymdfarkost. På vägen lurar hemska faror och odjur vars enda mål är att döda människor, och en regnig natt när allt hopp verkar ute berättar Raige över radion för Kitai vad rädsla är:

”Fear is not real. The only place that fear can exist is in our thoughts of the future. It is a product of our imagination, causing us to fear things that do not at present and may not ever exist. That is near insanity, Katai. But do not misunderstand me. Danger is very real, but fear is a choice. We are all telling ourselves a story.”                   

Vad han alltså säger är att våra rädslor inte är på riktigt. Han menar att den enda plats där rädsla överhuvudtaget kan existera är i våra tankar om framtiden. Själv vill jag tillägga att de också kan finnas i våra tankar om det förflutna, men de finns likväl bara i tankarna. Rädsla ska dock inte förväxlas med verklig fara. De flesta av oss vet skillnaden mellan att stå för nära perrongkanten när tåget kommer och att sitta ner på bänken ett par meter därifrån och föreställa sig att man faller ner på spåret.

Fast i vårt samhälle utsätts vi nästan aldrig för några verkliga faror. De flesta av oss vet egentligen att våra rädslor bara är hittepå, men ändå är det så många som mår dåligt och till och med blir sjuka av oro, stress och ångest. Vi är rädda för allt möjligt: att bli av med jobbet, att vår partner ska lämna oss, att vi ska bli sjuka, att planet ska störta, att blixten ska slå ner och miljoner andra saker. En del är också rädda för att göra det som tankarna säger åt dem att göra, till exempel råka snubbla ner på det där tågspåret. Eller ha ihjäl grannen. Och för vissa blir det ett handikapp som får dem att stanna hemma. De kan inte sköta ett jobb och har inget fungerande socialt liv. Jag vet, för jag har träffat några. Vi har pratat. Jag har coachat dem. Och de har fått livet åter.

De flesta hänför sina känslor – rädsla, oro, ilska, sorg, ja även glädje och lycka – till sina omständigheter och olika situationer. Men det är inte de tänkta situationerna som gör oss glada eller ledsna; det är tankarna om dem som gör oss glada eller ledsna. Vi hittar på historier, spelar upp dem för vårt inre och mår dåligt. Ungefär som att rita en teckning av ett monster för att sedan i panik rusa ut ur rummet av rädsla för att bli uppäten.

Förra månaden gjorde jag ett experiment där jag utmanade mina egna rädslor i vardagssituationer. Jag bad folk om alla möjliga omöjliga saker, och då upptäckte jag att rädslorna var helt obefogade. Jag förstod verkligen innebörden av att rädsla är något man tänker sig till. Vill du läsa mer om min rädsloutmaning kan du läsa om det hos Inga-Lill Lellky .

Vad är då lösningen, frågar sig många. 

Vad ska jag göra, och hur ska jag hantera mina rädslor? 

Mitt svar på det är att det inte finns något att göra och att det inte finns något att hantera. För hur ska vi kunna hantera något som inte är på riktigt? 

Okej, tankarna är på riktigt, men deras innebörd hittar vi på. 

Som coach jobbar jag inte med tips och råd, utan det enda som hjälper är en förståelse om tingens ordning. Men om jag ska ge något råd kring att komma till rätta med sin inbillade rädsla, så är det att helt enkelt börja bli medveten om var känslorna kommer ifrån. 

Ett sätt att göra det är att några gånger om dagen medvetet tänka efter, typ: 

”Hmm, varför känner jag så här just nu”, och försöka spåra känslan till den bakomliggande tanken. För det finns alltid en tanke bakom känslan. 

Vi lever i känslan av våra tankar, inte i känslan av världen runtomkring. 

Ju mer du ser att du tänker dig in i rädsla, desto mindre kommer det att vara ett problem för dig. 

En fråga man kan ställa sig för att komma ännu längre är: ”Vem vore jag utan rädsla?” 

Det är en fråga som jag kommer att utveckla i ett kommande inlägg här hos Charlotte.

Rasmus Carlsson, som kallar sig mental hälsocoach och som kommer att ingå som en i lärarlaget på sexsibilitycoachutbildningen som startar i mars 2014.