En person närmar sig mig och jag säger nej. Personen fortsätter framåt, som att mitt nej uppfattas som ett ja. Jag säger nej med ...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/08/varfor-ar-det-provocerande-att-saga.html
En person närmar sig mig och jag säger nej.
Personen fortsätter framåt, som att mitt nej uppfattas som
ett ja.
Jag säger nej med mer bestämdhet.
Personen fortsätter ändå emot mig.
Då säger jag nej med hela min kropp, personen stannar upp,
hen känner mitt nej och jag kommer ofredad ur situationen.
Jag har i princip möjlighet att säga nej till vad som helst.
Ett nej till en invit, ett nej till en kram, ett nej till
ett jobb, ett nej till en biokväll, ett nej till att bli bjuden på middag, ett
nej till en godis ur lösgodispåsen, ett nej till sex, ett nej till att ta en
promenad, ett nej till att spela tennis, ett nej till att ljuga…
Det är bara fantasin som begränsar vad jag kan säga nej
till.
Vi behöver träna på att säga nej – allra mest för vår egen skull. Vi ska våga känna att det är helt okej att säga nej.
När jag säger nej till något eller någon, så innebär det
samtidigt att jag kan säga ja till något annan, eller till någon annan – och
denna person är jag själv, mina behov, min längtan, eller mina önskningar.
Vi är uppfostrade i en kultur där vi oftare rekommenderas
att säga ja än att säga nej.
– Men det är klart att du ska ta en portion till av maten.
– Hjälper du mig inte att flytta, vad självisk du är.
– Varför vill du inte prata mer med mig just nu, jag har ju
ett behov av att prata av mig.
Många gånger låter vi bli att säga nej.
Vi vill vara
hyggliga.
Vi hjälper till, vi umgås, vi tar ett tag med håven,
fast det inom
oss finns ett: ”nej, jag vill egentligen inte.”
Vi säger ja för att slippa höra att vi är egoistiska, lata,
saknar medkänsla eller vanlig hyfs.
Den som säger nej riskerar att bli bespottad.
Det kan göra att det kan vara extra svårt att säga nej, det
kan göra att nejen blir otydliga. Att vi gömmer våra nej bakom dimridåer. Att
vi småljuger istället för att säga som det är.
Till den långrandiga i telefonen skyller vi på att potatisen
kokar torrt istället för att säga: Jag har inte tid längre, eller jag vill inte
prata längre. Det är som att det är lite fult att värna vår egen tid och
energi.
De otydliga nejen kan ställa till med problem, för det är
ganska vanligt att den andre faktiskt inte förstår att vi säger nej.
Säg den som vill göra slut med en partner och istället för
att säga det väljer att säga:
– Jag måste jobba ikväll och ikväll och ikväll och hinner
inte träffa dig.
Vill du inte träffa mig?
– Jovisst, det är bara det att jobbet…
Vi tror ibland att när vi lindar in våra nej så är vi snälla
mot den andre, att vi är hänsynsfulla, medan jag menar att det i själva verket
kan vara tvärtom.
Så mycket tryggare jag är med människor som säger tydliga ja
och nej. När jag vet att det finns äkta nej, så kan jag också vara trygg med
att de ja jag får är äkta.
Kanske är det detta vaga sätt att umgås som gör att
människor famlar och inte riktigt tror på vad vi säger. Kanske är det detta
sätt att uttrycka oss som kan leda till att vi tillåter andra att gå över våra
gränser – alltså att vi tillåter sådant som vi egentligen inte vill.
Jag menar att det är viktigt att vi signalerar tydligare när
vi säger nej. Att vi själva vågar känna och stå i våra nej. Då blir vi tydliga
för oss själva och för omvärlden.
Detta blir extra viktigt när det vi säger ja eller nej till
handlar om mer intima saker. När det handlar om ja eller nej till en kram, till
att hångla eller till att ha sex. För mig är det grundläggande att de som vill
vara nära varandra är medvetna om sina gränser, på så sätt öppnar de för mer
njutning och färre missförstånd eller kränkningar.
Så jag menar att vi behöver träna på att säga nej – allra mest för vår egen skull. Vi ska våga
känna att det är helt okej att säga nej.
När vi genomför festivaler inleder vi alltid med en
gränssättningsövning där vi tränar konsten att säga nej. Det är en övning som
görs i flera steg, och där vi får säga nej med rösten och med kroppen, där vi
får känna att våra nej respekteras och där vi i en sekvens får möjlighet att
känna vårt nej med hela kroppen.
Detta att stå i sitt nej har jag vid flera tillfällen varit
med om att deltagare har uppfattat som provocerande.
– Jag ska bara behöva säga ett snällt nej och det ska
respekteras, är en vanlig invändning mot att visa ett mer bestämt nej.
Och jag kan bara säga: I den bästa av världar blir ditt
enkla lilla nej respekterat omedelbart, men in den värld vi lever i nu, där vi
strävar efter att skapa en bättre värld, finns det fortfarande människor som
inte förstår det lilla enkla nejet, än mindre respekterar det.
Det är väl till och med så att lagstiftningen kräver av oss
att vi ska säga tydliga nej, till exempel i en våldtäktssituation? (En lagstiftning som jag kan tycka är provocerande.)
Att äga vårt nej handlar om att äga oss själva, det handlar
egentligen ganska lite om den vi möter. Det handlar om att vi står upp för vad
vi tillåter och var vi sätter ner foten.
Det är intressant att möta personer som tolkar detta som att
jag ställer mig på förövares sida.
– Ett offers nej ska alltid respekteras, säger de. Ni lär ut
att nej inte respekteras, låter det.
Men nej, så är det inte.
Självklart ska ett offers nej respekteras.
Tyvärr händer det att det inte sker och då kan jag behöva
säga mitt skarpa nej.
För mig är det viktigare att, om det krävs, med kraft
försvara min rätt att inte bli kränkt. Vetskapen om att jag har tillgång till
mitt kraftfulla nej tror jag skiner igenom. Det är väldigt få som försöker
tvinga fram ett ja av mig i dag.
Jag har blivit tydligare, för mig själv och andra.