Varför är det provocerande att säga tydliga nej?

En person närmar sig mig och jag säger nej.

Personen fortsätter framåt, som att mitt nej uppfattas som ett ja.

Jag säger nej med mer bestämdhet.

Personen fortsätter ändå emot mig.

Då säger jag nej med hela min kropp, personen stannar upp, hen känner mitt nej och jag kommer ofredad ur situationen.

Jag har i princip möjlighet att säga nej till vad som helst.

Ett nej till en invit, ett nej till en kram, ett nej till ett jobb, ett nej till en biokväll, ett nej till att bli bjuden på middag, ett nej till en godis ur lösgodispåsen, ett nej till sex, ett nej till att ta en promenad, ett nej till att spela tennis, ett nej till att ljuga…

Det är bara fantasin som begränsar vad jag kan säga nej till.

Vi behöver träna på att säga nej  – allra mest för vår egen skull. Vi ska våga känna att det är helt okej att säga nej.

När jag säger nej till något eller någon, så innebär det samtidigt att jag kan säga ja till något annan, eller till någon annan – och denna person är jag själv, mina behov, min längtan, eller mina önskningar.

Vi är uppfostrade i en kultur där vi oftare rekommenderas att säga ja än att säga nej.

– Men det är klart att du ska ta en portion till av maten.

– Hjälper du mig inte att flytta, vad självisk du är.

– Varför vill du inte prata mer med mig just nu, jag har ju ett behov av att prata av mig.

Många gånger låter vi bli att säga nej. 
Vi vill vara hyggliga. 
Vi hjälper till, vi umgås, vi tar ett tag med håven, 
fast det inom oss finns ett: ”nej, jag vill egentligen inte.”

Vi säger ja för att slippa höra att vi är egoistiska, lata, saknar medkänsla eller vanlig hyfs.

Den som säger nej riskerar att bli bespottad.

Det kan göra att det kan vara extra svårt att säga nej, det kan göra att nejen blir otydliga. Att vi gömmer våra nej bakom dimridåer. Att vi småljuger istället för att säga som det är.

Till den långrandiga i telefonen skyller vi på att potatisen kokar torrt istället för att säga: Jag har inte tid längre, eller jag vill inte prata längre. Det är som att det är lite fult att värna vår egen tid och energi.

De otydliga nejen kan ställa till med problem, för det är ganska vanligt att den andre faktiskt inte förstår att vi säger nej.

Säg den som vill göra slut med en partner och istället för att säga det väljer att säga:

­ – Jag måste jobba ikväll och ikväll och ikväll och hinner inte träffa dig.

Vill du inte träffa mig?

­ – Jovisst, det är bara det att jobbet…

Vi tror ibland att när vi lindar in våra nej så är vi snälla mot den andre, att vi är hänsynsfulla, medan jag menar att det i själva verket kan vara tvärtom.

Så mycket tryggare jag är med människor som säger tydliga ja och nej. När jag vet att det finns äkta nej, så kan jag också vara trygg med att de ja jag får är äkta.

Kanske är det detta vaga sätt att umgås som gör att människor famlar och inte riktigt tror på vad vi säger. Kanske är det detta sätt att uttrycka oss som kan leda till att vi tillåter andra att gå över våra gränser – alltså att vi tillåter sådant som vi egentligen inte vill.

Jag menar att det är viktigt att vi signalerar tydligare när vi säger nej. Att vi själva vågar känna och stå i våra nej. Då blir vi tydliga för oss själva och för omvärlden.

Detta blir extra viktigt när det vi säger ja eller nej till handlar om mer intima saker. När det handlar om ja eller nej till en kram, till att hångla eller till att ha sex. För mig är det grundläggande att de som vill vara nära varandra är medvetna om sina gränser, på så sätt öppnar de för mer njutning och färre missförstånd eller kränkningar.

Så jag menar att vi behöver träna på att säga nej  – allra mest för vår egen skull. Vi ska våga känna att det är helt okej att säga nej.

När vi genomför festivaler inleder vi alltid med en gränssättningsövning där vi tränar konsten att säga nej. Det är en övning som görs i flera steg, och där vi får säga nej med rösten och med kroppen, där vi får känna att våra nej respekteras och där vi i en sekvens får möjlighet att känna vårt nej med hela kroppen.

Detta att stå i sitt nej har jag vid flera tillfällen varit med om att deltagare har uppfattat som provocerande.

– Jag ska bara behöva säga ett snällt nej och det ska respekteras, är en vanlig invändning mot att visa ett mer bestämt nej.

Och jag kan bara säga: I den bästa av världar blir ditt enkla lilla nej respekterat omedelbart, men in den värld vi lever i nu, där vi strävar efter att skapa en bättre värld, finns det fortfarande människor som inte förstår det lilla enkla nejet, än mindre respekterar det.

Det är väl till och med så att lagstiftningen kräver av oss att vi ska säga tydliga nej, till exempel i en våldtäktssituation? (En lagstiftning som jag kan tycka är provocerande.)

Att äga vårt nej handlar om att äga oss själva, det handlar egentligen ganska lite om den vi möter. Det handlar om att vi står upp för vad vi tillåter och var vi sätter ner foten.

Det är intressant att möta personer som tolkar detta som att jag ställer mig på förövares sida.

– Ett offers nej ska alltid respekteras, säger de. Ni lär ut att nej inte respekteras, låter det.

Men nej, så är det inte.

Självklart ska ett offers nej respekteras.

Tyvärr händer det att det inte sker och då kan jag behöva säga mitt skarpa nej.

För mig är det viktigare att, om det krävs, med kraft försvara min rätt att inte bli kränkt. Vetskapen om att jag har tillgång till mitt kraftfulla nej tror jag skiner igenom. Det är väldigt få som försöker tvinga fram ett ja av mig i dag.

Jag har blivit tydligare, för mig själv och andra.

I dag kan jag, för det mesta, säga tydliga både ja och nej. Jag har blivit mer trygg i mig själv och jag upplever att andra känner sig mer trygga i min närhet.

Behöver du känna dig mer trygg i att säga ja till dig?
Bli coachad av Alexander eller mig.
Läs gärna: 100% Charlotte - Ta ditt inre ledarskap