Låt aldrig hoppet försvinna, trots att det är mörkt nu.

Jag lever faktiskt i en ganska snäll värld. Jag är omgiven av människor som vill kärlek, både på en mikro och på en makronivå.
I mitt Facebookflöde pågår det samtal om hur vi tillsammans kan bidra till mer, ljus och kärlek - och även om det finns olika åsikter om hur det ska gå till, så är detta ändå huvudlinjen bland mina vänner.
Det bidrar till att jag känner hopp.

Jag tände ljus i kyrkan och satt sedan och mediterade med en oerhört stark smärta i bröstet. Det var som att jag kände en smärta som var större än min.

När någon utför terrordåd, när vi börjar känna oss rejält hotade, och när det, som i Paris, verkar handla om att begå våld mot det sätt människor lever på här, så är det självklart att rädslan kommer krypande. Kanske vi attackeras av den.

Det är inte konstigt att det kommer automatreaktioner som handlar om hämnd. Jag har sett några sådana inlägg också - men är så tacksam över att det är så få runt mig som väljer den riktningen.
För mig är det en självklar sanning att våld föder våld. Att agera utifrån öga-för-öga-tand-för-tand leder till en upptrappning av våldet och för mig finns det något barbariskt över det sättet att handla.

Kan någon odödas av att någon annan får plikta med sitt liv? Vad skapar hämnd mer än möjligen, en kortsiktigt känsla av triumf. Att själv bruka våld, eller att initiera eller applådera våld vore en Pyrrhus-seger. Det finns ingen möjlighet att på längre sikt vinna den sortens krig.

Jag ser människor i mitt flöde som kritiserar dem som talar om ljus, om böner och om kärlek, för att det skulle vara att passivt förhålla sig till våldet runt oss. 
Då kommer jag att tänka på den lilla stora boken av Viktor Frankl "Livet måste ha en mening". I den beskriver han hur han lyckades överleva år i förintelseläger genom att känna att livet hade en större mening och han kunde också se att andra som överlevde på något sätt bars av känslan av mening och kopplingen till något större än den egna fysiska kroppen.

Jag menar att böner, att meditation, tända ljus, en stund i en kyrka eller annan plats för stillhet och kontemplation, faktiskt också är en slags aktivitet för fred och kärlek. För mig är det sant att vi behöver hitta andra sätt att mötas än att söka konflikt.

Vad är det för värld vi vill leva i? Och hur kan vi var och en bidra till att världen blir så? Jag menar att detta är en mycket viktig fråga att verkligen reflektera över, meditera över, och fundera över.
Vilken värld vill du leva i? Vad är ditt bidrag?

För mig är det enklaste bidraget att stå i kärlek, att förmedla kärlek, att sprida kärlek. Jag gör det på många sätt och ett av dem är att skriva dessa ord. Det är inte naivt att hoppas, det är inte naivt att se att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra. Det är verkligt. 

Jag inser att detta med att skapa en kärleksfull värld behöver skapas på flera sätt, på många nivåer, för att minska rädslans konsekvenser. Men som jag ser det startar det helt enkelt inuti mitt hjärta, i ditt hjärta, i människors hjärtan.

Så tänd ett ljus, ta kontakt med en medmänniska, visa din medkänsla, visa din kärlek, finn din väg att möta också de händelser som är fasansfulla.

Som en parentes kan jag säga att jag igår vandrade till Högalidskyrkan och tände ljus. Jag sätt där med en oerhört stark smärta i bröstet. Gråten kom där i kyrkorummets stillhet. Det var som att jag kände en smärta som var större än min. 
Det var första gången jag satt ner i en kyrka på mycket länge, men något ledde mig dit igår. 
Så jag berörs verkligen, ända in i kroppen, av det våld som pågår i världen. När jag talar om kärlek, är det inte utifrån något abstrakt eller passivt. 
Jag känner behovet i min egen kropp.