Veckokrönika: Vad är det att vara normal?

Bete er normalt, säger mannen och tittar vänligt men bestämt på oss som lyssnar.
Alla nickar. Det är klart vi ska bete oss normalt.
Och det får mig att reflektera över vad det är att vara eller agera normalt.

De senaste femton åren har jag ofta umgåtts i kretsar där det är normalt att ge varandra kramar som tar 15-20 sekunder. Kropparna möts, tre andetag tas och åtminstone jag är medveten om att detta sätt att kramas hjälper måbra-hormonet oxytocin att börja cirkulera i kroppen. Det känns helt enkelt gott.

I dessa kretsar är det alltså helt normalt med långa kroppsnära kramar.

Så möter jag en massa människor i andra sammanhang. Ibland glömmer jag bort var jag befinner mig och håller kvar kramen något för länge ... alltså jag kanske går från en till fem sekunder. Ibland känner jag motståndet i den andra kroppen och jag avslutar raskt kramen. Jag möter också kramar som sker praktiskt taget utan beröring alls, kramar som mest är till för att säga ”vi känner varandra och det hör till att kramas när vi möts”.

Det är just i denna skärningspunkt som jag blir medveten om att normalt är olika i olika sammanhang.

Jag blir också alltmer medveten om att det som känns naturligt, skönt eller avslappnat för mig, det som känns som bra sätt att möta en annan, att skapa en kontakt, att säga: jag är här, jag ser dig, jag tar emot dig, jag är beredd att lyssna på dig, för någon annan kan ses som något väldigt konstigt, kanske till och med som något förkastligt.

Jag minns en person i mitt liv som jag inte tilläts att krama offentligt, eftersom hen tyckte att det var oförskämt att inför andra visa något slags affektion. Som att min kram, min hälsning, eller ömhetsbetygelse skulle kunna såra någon annan.

Skulle denna person i dag se hur jag brukar hälsa eller mötas i ”mina” kretsar är det möjligt att hen skulle spärra upp ögonen och strängt säga: ”Det där är inte normalt” ... och så avstår jag från att fantisera om fortsättningen på det.

Ju mer jag vistas i tillåtande rum, ju mer jag är i sammanhang där jag kan tala utan skygglappar, i sammanhang där en säger som det är, där en uttrycker sina känslor, där en lägger bort smålögner, desto naturligare känns detta sätt att vara och att leva. Det är som att det blir allt svårare att på frågan: Hur mår du svara Bra när så inte är fallet.

Det är så uppenbart för mig att vi har skapat så många outtalade normer, att det finns en massa moralregler som är underförstådda och som ibland bryter fram när någon gör något som majoritetssamhället tycker går bortom det normala. Som den där enkla 15-sekunders-kramen.

Frågan är då vad som är normalt? Och vilken slags normalitet som i såfall ska råda? Det normala har ju haft olika ansikten i olika tider. Det var inte länge sedan till exempel samkönat sex sågs som något onormalt... gränserna för det normala flyttas fram och tillbaka över tid.

Den onormala nakenheten

För nästan exakt två år sedan ställdes jag personligen inför synen på vad som är normalt, när jag och min dåvarande man skulle ordna kärleksfestivalen The JoyRide Experience. Kontraktet för att hyra ett sommarläger hade skrivits i mars. Men när Expressen skrev en artikel om nakenhet blev kontraktet annullerat. Alltså bara tanken på att någon skulle kunna vistas naken på ett inhägnat område fick ägarna att få stora skälvan. För mig fick denna rädsla för att verka icke-normal väldigt omfattande konsekvenser, som till en början kändes som en katastrof (skilsmässa etc). Jag fick verkligen känna den trångsynthet kring vad som är normalt in på min nakna hud och det var smärtsamt – och intressant.

För mig är den nakna kroppen helt normal, vi föds nakna, och ändå finns dessa tabun kring den nakna kroppen, där det ses som onormalt att exempelvis sola eller bada naken.

Tänk om vi kunde vidga det som ses som normalt och börja se ... vad är naturligt för människan? Våra kroppar finns ju där, så varför dölja dem i alla sammanhang? Bara som ett exempel menar jag.

Det ruskiga är att den som inte beter sig normalt, riskerar att bestraffas på olika sätt. Det är som att skämskudden ska på den som går lite utanför normerna och förmodligen beror detta på iakttagaren, domarens egen rädsla och skamkänslor.

Det är ett av skälen till att jag tycker att det är viktigt att släppa rädsla och skam. Så checka gärna in mina webbkurser... kanske de får dig att vidga horisonten och möjligheterna i ditt liv.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer