Apropå Pride: Är du stolt över att vara du?

Jag önskar att alla människor kan vara stolta över vilka de är.
Att vi kan älskas för dem vi är.
En värld där ingen betraktas som konstig, utan där själva det faktum att vi är olika, ses som en styrka.


– Du är inte normal säger han. 
Och jag undrar vad han menar. 
Vaddå, jag är inte normal? 
– Nej, alltså, du varken gör eller tänker som andra människor, och därför är du inte normal. Och det gillar jag. Jag gillar att säga att du inte är normal, för det är tråkigt när människor pressas till att bli ungefär likadana. Du står ut i mängden och det tycker jag om.

Jag är van att uppfattas som udda. Jag är van vid att känna mig utanför, som att jag inte tillhör gemenskapen. Jag är van vid höjda ögonbryn och ifrågasättanden. Jag är också van vid att bli missförstådd eller att folk ser mig ur ett perspektiv jag själv inte känner igen. Och alla har ju rätt till sin egen bild, sin egen sanning.

Numera, och detta numera sträcker sig ganska långt tillbaka i tiden, är jag också omgiven av människor som ser mig som en tillgång, som hejar på mig, som tackar mig, som låter mig vara en i gänget, som kramar om mig, som ber mig fortsätta vara den jag är.

Så idag är jag stolt över att vara jag.

Min egen kamp är ingenting om jag jämför mig med andras. Till exempel alla dem som gillade personer av samma kön och försågs med sjukdomsstämpel till långt in på 1900-talet. För mig är det så givet att kärlek är välkommet. Som ett uttryck för det är evenemang som pride viktigt. Tänk att 50 000 personer gick i prideparaden i Stockholm i år och att vi var en halv miljon som hejade på!

Samtidigt känns det ibland paradoxalt att jag, som skriver och talar om tantra, sex, kärlek och relationer, ses som någon som är vid sidan av det normala. Som är lite konstig. Tänk om det är som Thåström sjunger: ”Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal”?

Det finns glädje och stolthet i pridetåget. När vi känner oss stolta över vilka vi är, när vi kan känna självkärlek, så blir det också lättare att leda oss själva. Det blir lättare att gå med rak rygg. Det är lättare att se andra i ögonen. Det blir lättare att ta emot andras åsikter, även de som kan vara sårande.

Självklart finns det gånger då jag känner mig liten och nedtryckt. Ibland beror det på någons hårda ord, eller ett ifrågasättande av mig eller det jag gör. Det som kan göra illa är känslan av att varken bli sedd eller hörd. Att bli stämplad för någonting som egentligen inte har med mig att göra. Som att människor, när de uttalar sig negativt eller fördomsfullt om något, i själva verket kunde stått och tittat in i en spegel. För det handlar ofta om projektioner. Jag vet ju det. Ändå händer det att det sticker till.

Vad är det jag kan säga eller göra och vara inom normalitetens trånga hur? Går det ens att säga ord som kuk, fitta eller knulla? Går det att tala om kåthet och orgasmer? Eller är gränsen redan passerad då? Och blir det också så att den som använder ord som dessa, samtidigt får en slags stämpel? Som udda, konstig, vulgär?

Jag vill bidra till att bredda synen på vad som är normalt. Ur mitt eget perspektiv är jag själv hur normal som helst. Jag ha samma grundläggande behov som andra. Skillnaden är kanske att jag talar om dem. Och vissa saker ska en bara tala om i mörka rum eller bakom lyckta dörrar, eller?

Varför finns det normer som säger att sex är något en inte ska tala om? Eller, visst kan en tala om sex, bara en talar om det på distans och inte blandar in sig själv? ”Jo, men sexualiteten är ju viktig.” Tänk när vi kan tala om sex, relationer, kärlek och åtrå och ta med oss själva i samtalet?

När jag såg alla grupper, från samhällets flesta områden, som gick i pridetåget, tänkte jag: Det finns en rad skäl till att gå med i eller titta på paraden. En kan vara att säga ”jag är stolt för den jag är och jag vågar öppet visa vem jag är”. En annan kan vara att säga: ”jag är en öppen och fördomsfri person, som vill visa att jag gillar att de har modet att gå i paraden”.

Alltså, jag vill lyfta fram en dimension i detta, och det är att det är ganska lätt att vara öppensinnig och ”fördomsfri” när det gäller andra. 
Det är ganska lätt att säga: ”Vad bra att de har fått en lagstiftning som tillåter samkönade relationer, äktenskap etc”. 
Men hur lätt är det för en medelålders heterosexuell person att säga: ”Jag gillar också sex”? 
Ibland är det som att det är lättare att vara ”fördomsfri” å andra vägnar och liksom visa vilken fin person en är. 
Men själv kanske en befinner sig i en slags garderob, som inte har med sexuell läggning att göra, eller hbtq-rättigheter, utan i en egen förljugen värld, där en inte låtsas om sin egen sexualitet - och kanske inte lever ut den heller.

Jag är ingen ”sexmänniska” för att jag talar så mycket om sex och lust. Jag är nog som de flesta andra. Jag tycker att sexualiteten är viktig, jag gillar att njuta av sex. Skillnaden bara är att jag säger det högt. Jag är inte kvar i garderoben.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer