Att vara i landet Munskydd-på

Det är intressant att vistas i ett land som kräver munskydd på. 
Ofta hänger munskydden, eller maskerna, som de säger här, på armen, fram till dess det är dags att gå inomhus, i till exempel en affär. Jag gissar att samma munskydd används ända tills de nötts sönder, några hundra användningar senare. Till vilken nytta, funderar jag.
Det finns många tillfällen att reflektera över hur olika länder hanterar pandemin.

Vi reser med bil genom Sverige, Danmark, Tyskland och kommer till slut till Frankrike. Ingen gång behöver vi visa varken pass eller covidpass. Det är bara att passera gränserna.

Väl i Frankrike står det skyltar på alla restauranger vi ser att de kräver covidpass. Det kravet står också när man googlar på färjelinjer, sevärdheter, muséer och liknande.

Och ändå, sker det liksom inte, åtminstone inte alltid. Hittills har vi fått visa covidpasset en enda gång, på en strandrestaurang i  Fréjus. Ändå får vi höra att de som tar risken att få böter är restaurangägarna. 

Användandet av munskydd kan ibland känns märklig. Vi åker båt till ön Le Levant och de skriker i högtalarna att munskydd är obligatoriskt, även ute på soldäck. Och när vi befinner oss på en lokal utomhus-marknad har majoriteten munskydd, eftersom det är påbjudet genom en massa skyltar. 

Vi har hyrt ett hus strax norr om Callian ett par mil från Medelhavet i en månad. Värdparet lärde vi känna när vi airb’n’b-ade sommaren 2019.  Första kvällen med våra värdar handlar en del av samtalet om pandemin. Ibland fnittrar jag hysteriskt när de berättar. För en del saker känns så absurda, speciellt med lite distans och i jämförelse med Sverige.

Under minst tre perioder var fransmännen inlåsta, nästan som i en husarrest. (De använder själva begreppet ”confiné” - som för mig är ”inburad”). Den rörelsefrihet de hade under minst en av dessa perioder var en kilometer.

– Men hur gjorde ni era inköp? De stora affärerna ligger ju nere i dalen, flera kilometer bort?

Värdparet berättar att de fick gå ut på nätet, hämta en blankett där de tillåter sig själva att åka till affären, skriver ut blanketten, anger datum och skriver under med en penna. Denna procedur var de tvungna att gå igenom varje gång de skulle till affären, därför fanns det högvis med tillstånd hemma hos dem (och de flesta andra).

På vägen som går genom dalen, blev bilarna ofta stoppade, för att se om förarna hade gett sig själva tillstånd att besöka affären - och om de hade med sig att ”gammalt” tillstånd riskerade de böter.

Några dagar senare parkerar vi bilen utanför en affär som säljer ekologiskt. Vårt svenska registreringsnummer får en medelålders fransyska att gå fram till oss.

– Åh Sverige, där lever ni inte i en diktatur som vi här i Frankrike, säger hon. Och hon pratar om myndigheter som kör över medborgare och som kräver vaccinationer och covidpass. 

– Jag fick sparken från jobbet för att jag inte har vaccinerat mig, säger hon och himlar med ögonen. Sverige verkar ha den vettigaste pandemipolitiken.

Jag ser i henne en misstro mot systemet, mot myndigheterna, som resulterat i ett beslut att själv välja väg. Och hon har valt att säga nej till vaccin.

Jag slår ut med armarna och säger, att vi är så klart vaccinerade, för annars hade vi inte kunnat resa genom Europa (även om vi ju i praktiken inte behövt visa att vi är vaccinerade vid olika gränser. Gissar att det är annorlunda för dem som flyger).

Häromdagen vandrar vi ner till en bro - Pont des Tuves - vid floden Siagne. Jag ber ett äldre franskt par att ta en bild av mig och Staffan vid bron. Det gör de. (Du kan ju själv bedöma hur bra fotograf mannen i paret var…) Jag samtalar med dem på franska och de berömmer den (vilket gör mig glad).

Så börjar också de jämföra den svenska och franska hållningen under pandemin.

 – Vi litar inte på  myndigheterna och regeringen, säger kvinnan och mannen nickar medhållande.

Och så för de ett resonemang om synen på munskydd och dess eventuella effektivitet och hur politiker vänt kappan efter vinden när det passat. Ett tag var de värdelösa, sedan ett måste, och nu måste alla ha dem.

– De styrande bara ljuger. Vi litar inte på dem. Det började redan med Tjernobyl (kärnkraftsverkshaveriet 1986), då man hävdade att det radioaktiva molnet stannade vid Frankrikes gräns och det blev aldrig några restriktioner på att plocka svamp i skogarna, trots att vi visste att det kunde vara farligt och att radioaktivitet föll ner också över Frankrike. Det beror på att det finns så stora ekonomiska intressen i kärnkraftsindustrin här.

Så ställde de en del detaljfrågor om Sveriges vaccinationsgrad och jag sa att ungefär 80 procent av de vuxna är vaccinerade.

– Det var mycket, litar ni på myndigheterna i Sverige?

– Ja, jag tror att det är den grundläggande hållningen, säger jag. Min personliga uppfattning är att myndigheterna är till för mig.

– Hos oss är det tvärtom. De är lögnare och utsugare. Och vi har inte vaccinerat oss.

Vi vinkar avsked till dem och jag finner det intressant att i alla fall tre olika personer i princip säger att de inte vill vaccinera sig, på grund av en misstro mot myndigheterna.

Sen åker vi till affären, tar fram munskydden för femtielfte gången och handlar det vi ska. Vi är i landet Munskydd-på(-och-av).

Charlotte Cronquist är en kärlekskrigare

Love is the answer