Döljer ilskan rädsla? (Apropå råsoporna i sociala medier)
Det är så många hårda ord i luften.
Människor som fäktar på varsin sida en åsikt.
Tonen är ibland hård, så hård att jag tidvis tystnar.
Jag har inte lust att mötas av det.
Och så funderar jag. Tänk om mycket av den här ilskan döljer rädsla?
Jag minns en gång när en av mina döttrar var två årsåldern. Plötsligt var hon borta. Jag letade i hela det stora huset, jag ropade efter henne, men fick inget svar. Jag började bli riktigt orolig. Då öppnas ytterdörren och hon står med ett famn ägg i famnen och jag skriker åt henne:
- Du vet att du måste be om lov innan du går ut.
Mitt ilskna skrik får henne att tappa några av äggen.
Och jag inser omedelbart att mitt skrik var ett uttryck för min rädsla. Jag var egentligen inte arg på henne, jag hade varit rädd och var överlycklig över att hon var tillbaka. Ändå kom mitt rädsloskrik ut.
Jag lyfte upp henne, höll om henne, och förklarade att jag hade blivit rädd.
Jag vet inte om hon minns episoden, eller om det bara är hos mig den etsat sig fast.
Då blev jag medveten om hur vanligt det är att vi visar en annan känsla än den vi faktiskt känner, kanske för att den känsla vi trycker ner känns värre att uppleva.
Jag har genom mitt liv använt ilska för att dölja ledsenhet och rädsla, för att det var ett accepterat beteende i min familj. Gråt upplevde jag som mindre accepterat, så det var liksom bättre att visa sig tuff och arg.
Därför vet jag av egen erfarenhet att ett känslouttryck kan dölja ett annat.
Nu har jag levt i en värld där mina sociala medier har svämmats över av hetsiga hårda ord. Människor som ”vet” sanningen och som gärna vill trycka in sanningen i andra. Jag bevittnar en polarisering som är smärtsam att se.
Och då slår det mig. Det är ju inte konstigt med rädsla i dessa tider. Först fick vi en pandemi, som till en början var okänd och dödsbringande. Hur skulle vi skydda oss? Klart det skapar rädsla i oss. Och nu, när vi börjat pusta ut från det, kommer kriget i Ukraina. Självklart kryper rädslan närmare. Kommer kriget att drabba oss? Hur kommer det att drabba mig? Vad kan jag göra för att freda mig? För att bidra till fred? Och då kommer frågan om NATO upp och självklart väcker det också rädsla. Hur kommer det sig att vi alltid hävdad neutralitet och alliansfrihet och nu svänger opinionen. Det är klart att det skapar osäkerhet och rädsla. Vad skulle ett NATO-medlemskap kräva av oss? Vilka blir konsekvenserna av att vara med versus stå utanför? Många frågor och osäkra svar. Det är klart det skapar rädsla.
Ibland tänker jag tvärsäkerhet också är ett uttryck för rädsla. Vad skulle hända om vi lyssnar mer på varandra? Vad skulle hända om vi möter varandra med mer vänlighet? Vad skulle hända om vi slutade dela klipp, bilder och memes som förlöjligar den som är rädd på ett annat sätt, och kommit till en annan slutsats?
Jag blir förfärad över vad rädslan skapar. Det är som att den spelar onda krafter i händerna. Om vi vanliga människor håller på att slåss om formuleringar i sociala medier, vad händer då i världen? Tänk om vi kan börja bygga fred och kärlek inifrån istället. När jag är trygg i mig själv är det lättare att vara vänlig och kärleksfull. När jag är trygg i mig själv minskar behovet att peka finger åt andra. När jag är trygg i mig själv är det lättare att bygga kärleksfulla länkar till andra.
Jag önskar fred i sociala medier. Jag önskar en vänligare ton. Jag önskar samtal istället för slagord. Jag önskar sårbarhet, jag önskar också se osäkerhet, se det som är, istället för de masker som sätts på i stridens hetta.
Så det är just där jag landar i dag. Börja bygga trygghet i dig. Lägg märke till vilka känslor du faktiskt bär på. Vad skulle hända om du säger ”jag är rädd” istället för ”du har fel åsikter”? Jag tror att det kan bli en öppning mot ett samhälle där vi trivs bättre.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
