Love story #3
9 juli 2005. Vår andra bröllopsdag. Strax efter Alexanders tantravecka. Alexander har börjat sin inre resa på Oshorisk och nu är det j...
9 juli 2005. Vår andra bröllopsdag. Strax efter Alexanders tantravecka. |
Alexander har börjat sin inre resa på Oshorisk och nu är det jag som sitter i baksätet och ser på när han gör djupdykningar i sitt inre.
Det känns bra att han också vill in i den här världen - att vi skapar en slags samsyn.
Redan 2003 talade vi om att välta världen och nu börjar vi hitta verktyg för att göra det. Genom ökad medvetenhet.
I juni åker Alexander på den tantravecka som ingår i Therapist training. Jag minns min egen, för två år sedan, och vilka demoner den väckte i Alexander.
Jag känner mig rätt lugn de första dagarna. Jag minns att vi var i silence några dagar, vi fick alltså inte ha någon kontakt med yttervärlden. Men när dagarna går och jag räknar ut att nu borde han få ringa... och han inte gör det... då börjar oron gnaga i mej. Tänk om han blivit kär i någon i gruppen? Tänk om han vill lämna mej? Tänk om det redan är slut?
Mina demoner växer sej allt större och starkare. Jag målar upp katastrofscenarier inför min blick. Och på natten till hans sista dag - då det är uppgjort att jag ska komma på kvällen och hämta honom, har mina demoner tagit över mej. Klockan fyra på morgonen sätter jag mej i bilen och kör till Oshorisk.
Jag har fått en dimmig plan denna sömnlösa natt. Jag ska komma till Oshorisk lagom till morgonmeditationen, dynamic meditation, som startar 07.30. Jag har besämt mig för att bara stå där i Mandir, workshoprummet och se om Alexander lägger märke till mig. Och är det slut, så vill jag möta det direkt. Jag vill inte vänta en minut.
När jag öppnar dörren in till Osho Risk och har tagit ett par steg in möter jag Alexander. Han springer fram till mig och kramar mig hårt, kysser mig, förvånad och glad.... och jag får veta att de inte haft tillåtelse att tala med omvärlden på hela veckan. Hans kärlek har jag - kanske ännu mer och ännu starkare för att jag och visade hur viktig han är för mig.
Jag sover i hans säng delar av dagen, medan jag väntar på att hans tantravecka ska ta slut och vi ska semestra några dagar tillsammans på Jylland.
Starka känslor 2005, alltså. Samtidigt kommer vardagen in i vårt gemensamma liv. Den avbyts en gång i månaden då Alexander åker till Risk.
Jag jobbar rätt mycket med Malmö högskola, har retortikkurser, möta mediakurser och jag fortsätter som journalist. Jag får också en första kontakt med bokförlaget Liber och får redaktörsansvar för en av deras bokserier. Det känns spännande.
Det händer mycket både i den inre världen, våra djupa samtal fortsätter, och i den yttre, med alla projekt som föds... men som ännu inte riktigt slutförs.
Samtidigt bygger vi vår familj, barnen lär känna varandra allt mer, samtidigt som min äldsta dotter är på väg att ta studenten.
Vi är så tydligt ett vi det här året 2005. Vi som börjar få en historia. Vi som blickar framåt. Vi som är mammor och pappor och är omgivna av barn. Vi som är fyllda av kärlek. Vi som ständigt ställer frågan: Vem är jag och är nyfikna på svaren? Vi som tidvis tillsammans är barn som gråter, barn som leker, barn som busar. Vi som tidvis tillsammans är som tonåringar som testar gränser, festar, leker, älskar och ser oss om i världen. Vi som vänder blickarna mot varandra och försöker förstå varandra.
Det här året är det jag som är mest ute i världen. Det är jag som har uppdragen, medan Alexander mer är den som tar hand om det inre, som ägnar sig åt introspektion.
När jag tittar på bilderna från året ser jag att kamerorna kommer fram när barnen är med och när vi är på resa. Jag ser inte vardagen så mycket. Ser inte arbetsrummet vi hade intill spautrymmet, som att arbetet inte var viktigt i livet.
Detta är barnens år. Alexanders barn kommer fortfarande varannan helg. Vi var något slags vardagsliv tillsammans. Och det skapas något slags syskonkänsla mellan mina döttrar och Alexanders barn.
Jag minns vår första vår tillsammans, då i passionens tid, då när vi insåg att vi hade en likartad syn på barn och barnuppfostran. Och det kändes så skönt. Den där samsynen. Och nu under 2005 har vi möjlighet att praktisera den. Det känns lite jobbigt att vinka av min äldsta dotter när hon sätter sig på planet för att åka till Genéve och vara aupair hos några släktingar.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 36.
Här kan du läsa första och andra avsnitten i serien.