Vi lever i en kultur med mycket återhållna känslor. Det är vanligt att folk knyter näven i fickan, hellre än att säga som det är. ...
Vi lever i en kultur med mycket återhållna känslor.
Det är
vanligt att folk knyter näven i fickan, hellre än att säga som det är.
Alla
möjliga känslor kan vara förbjudna och så tillåts vi att vara så där lagom som
mellanmjölk.
Men frågan är varför vi är så rädda för känslor?
Jag vet inte hur det var i din familj och vilka känslor
som var tillåtna där. Men tidigt kom du att lära dig, du präglades till att
tro, att visa känslor är okej och andra inte är riktigt tillåtna.
Dina föräldrar visade på olika sätt när de gillade ditt beteende och när de ogillade det.
Signalerna kan ha varit subtila, eller väldigt tydliga - och barn är bra på att fånga upp dem, bra på att förstå vilka förväntningar vuxna har på dem i stunden.
De kan tolka alltifrån ett rynkat ögonbryn, till ett leende eller en högljudd förmaning.
Nu handlar det specifikt om känslor.
Du har troligen fått uppskattande leenden när du själv har visat dig glad och kanske bekymrade ansiktsuttryck när du du har varit ledsen eller arg.
Varje familj skapar sin egen värld av känslor. Sin egen värld av vad som är tillåtet eller inte. Och ofta sker detta mer eller mindre omedvetet - och du följer normerna också mer eller mindre medvetet.
En sak som jag har lagt märke till är att vi i Norden tycks vara mer rädda för känsloyttringar än längre söderut. Det är som att det finns något återhållet på många håll hos oss. Varför det är så, vet jag inte.
Ser jag till min egen livsresa inser jag att jag längs
livets väg plockat upp ungefär detta:
Känslor är inte okej.
Mina
känslor är inte okej.
Mina uttryck för mina känslor är absolut inte okej.
Om
jag visar mina känslor försöker jag manipulera.
Min gråt var manipulation.
Min
ilska var opassande.
Min kärlek fick inte synas.
Självklart blev jag rädd för starka känslor i mig – och
för andras starka känsloyttringar.
Men så kan man väl inte göra, kunde jag
tänka om någon som skrek högt.
Älskogsljud hade jag knappt hört, innan jag
hörde mina egna ljud. Njutningsljud. Sååå pinsamt.
De kommande söndagarna kommer en rad inlägg om olika känslor.
Du kommer till exempel att få möta rädslor kring sorg, ilska, konflikter och hån.
Din läxa:
Vilka känslor är du rädd för?
Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och sexsibilitycoach, hon vill bidra till att du blir en hundraprocentare.
Det här inlägget ingår i en serie. Det förra avsnittet handlade om jämförelser. Läs gärna det.
Alla mina rädslor angående känslor är baserade i en enda grundrädsla; att jag inte duger/räcker till.
SvaraRaderaKänslor är beroendeframkallande, och kan få oss att utföra förhastade handlingar.
SvaraRaderaJag föredrar rationellt beteende och eftertanke :)
Så du är lite som en robot då ;) Jag tror det är väldigt viktigt att ha tillgång till sina känslor. För mig är det i alla fall grundläggande.
SvaraRaderaÅh, jag känner igen mig i det Tim. Det som händer mig nu är att den rädslan äntligen håller på att lätta. Jag känner mig allt mer värdefull och allt mindre beroende av hur jag ses i andras ögon. Jag lever mer och mer inifrån och ut och inte tvärtom. Det är så jävla skönt. I det här inlägget försöker jag beskriva känslan. http://lustochliv.blogspot.se/2013/08/nu-ar-jag-100-charlotte-nyfodd-och.html
SvaraRadera