Veckokrönika: Det osynliga kvinnoarbetet

De senaste hundra åren har 1 maj varit arbetarnas dag, den stora demonstrationsdagen, dagen för banderoller för bättre villkor för den arbetande människan.
Eller kanske allra mest för den arbetande mannen?
Numera är intresset för demonstrationerna och talen som hålls vid de smattrande fanorna allt mindre, det är till och med så att SL-bussarna måste informera oss om att det kommer att ske demonstrationer i dag och att det påverkar trafiken.
Men så tänker jag: Var finns och var fanns kvinnorna?

Kan den broderade servetten ge inspiration till att sakta ner, att ta hand om det vi har och uppskatta kvinnoarbetet bakom det sköna?

På 1970-talet var jag med och demonstrerade några gånger. Jag minns att jag lyssnade på Olof Palme en gång, jag tror det var i Borlänge. Han talade länge och eldigt, men i mitt minne var talet också lite för långt och lite för gnälligt, sagt av en ledare som ännu var lite ovan att vara i opposition. 

Jag var där som hängiven ung tjej, som politiskt aktiv, och visst fanns det en hel del kvinnor med i de politiska ungdomsförbunden, men då och långt långt fram i tiden, var det ändå männen som bestämde, ett faktum som faktiskt bidrog till att jag slutade arbeta politiskt.

Så står jag häromdagen i tvättstugan som tillhör slottet där jag bor. Jag står och manglar servetter och jag lägger märke till de broderade monogrammen. Hur många gånger har jag inte sett monogram på servetter utan att tänka så mycket på arbetet bakom dem?

När jag viker servetterna är det som att jag förflyttas bakåt i tiden, till det osynliga kvinnoarbetet, till det som inte syns i demonstrationstågen, till de villkor som länge – och kanske fortfarande – ses om något privat, snarare än något strukturellt.

Kvinnan som ganska ofta hade fulltidssysselsättning med att ta hand om det som behövdes hemmavid och som ibland – och allt oftare – ska kombinera det med yrkesliv. Du vet, det där välkända faktumet att en småbarnsmamma ofta blir stressad när hon kommer hem från jobbet, för där väntar ändå flera arbetsuppgifter, medan fler män känner att de kan slappna av när de kommer hem.

Jag tappar tråden, för det jag vill tala om är kvinnan som broderade, kvinnan som kanske också vävde linnetyget, kanske till och med kvinnan som skördade linet på åkern. Kvinnan som ägnade timmar, dagar och år åt att sy kläder till familjen, att mörka vinterkvällar brodera och en massa andra traditionella sysslor som i dag mer eller mindre är borta.

När jag stryker med handen över det blankmanglade tyget, när jag tittar på detta monogram, är det som att kvinnan som broderade blir synlig. Jag anar en tid där det också gavs utrymme till utsmyckning, där den enskilda servetten hade ett värde, där det var viktigt att ta vara på saker, att bry sig om. Där kvinnan som broderade visste att denna servett skulle leva långt efter henne. Och här står jag alltså, kanske hundra år efter att hennes flinka fingrar broderade och börjar fantisera om hennes liv, hennes livsvillkor och om det faktum att få troligen var beredda att demonstrera för hennes rättigheter, utan att fokus var på den arbetande mannen och hans villkor.

Och jag funderar på hur långt vi har kommit i dag. Hur jämställda är vi? Hur hållbart lever vi? Kan den broderade servetten ge oss en känsla av att det är tid att ibland sakta ner, att ta hand om det vi har, och tacka kvinnan som sett till att även den minsta detaljen är vacker för ögat att skåda?