Sexualitet: Det är självklart att den som varit svårt sjuk också längtar efter sex. När ska vi prata om det?

När jag efter sjukdomen frågade läkaren hur jag ska kunna få igång mitt sexliv igen, tittade hen oförstående på mig och sa: ”Du ska vara glad att du lever”. Sedan var frågan färdigdiskuterad. Kvar stod jag där med min längtan efter ett fungerande sexliv och visste inte vart jag skulle vända mig.

Den typen av vittnesmål har jag fått flera gånger. Människor som efter till exempel en cancerepisod känner en längtan efter sex, men är osäkra på hur kroppen nu fungerar och möts med oförståelse.

Hur vital är inte sexualiteten för ett liv som känns bra? Varför förpassas sexualiteten så lätt ner i skamhålet? Är detta inte något som bör finnas på agendan när någon börjar återhämta sig från en sjukdom?



Det finns en underbar scen i den franska filmen ”En oväntad vänskap”. En totalförlamad man och hans personliga assistent besöker några prostituerade. ”Smek hans örsnibbar”, säger den personliga assistenten. Sagt och gjort. Mannen njuter som någon annan skulle njuta av exempelvis ett traditionellt samlag.

Njutning kan alltså uppstå på många sätt. Sexualiteten är så mycket mer än det heterosexuella knullet. Längtan efter njutning finns hela livet – för den som tillåter det.

Ändå finns en massa föreställningar om vilken slags sex som är lämpligt, eller snarare en massa fördomar och idéer om vilken slags sex och mellan vilka som är mindre lämpligt, eller rent av olämpligt. Den mest rigida inställningen är naturligtvis att sex inte alls handlar om njutning, utan bara om avel.

Men låt oss säga att vi har förmåga att njuta hela livet. Låt oss tänka oss att det i våra kroppar finns en längtan efter njutning, oavsett hur våra kroppar ser ut eller vad de har gått igenom. Låt oss tänka oss att en sjukdom som exempelvis minskar lusten, som gör slemhinnor torra, penisar svårerigerade eller ryggar stumma, gör att livet känns meningslöst… just för att utsikterna om att få njuta minskar så radikalt. Men tänk om det också är så att den som är kreativ och uppfinningsrik kan hitta nya sätt att njuta eller att det finns lösningar för att få kroppen att fungera sexuellt igen? (För män har det ju länge funnits erektionsstimulerande medel.)

Ett hinder mot njutning efter sjukdom eller i hög ålder kan vara okunskap och att den som vågar fråga blir bemött som personen jag inledde artikeln med. ”Du ska vara glad att du lever”. (En möjlig underförstådd tolkning: Hur kan du ens komma på idén att du dessutom ska kunna ha sex någon mer gång i livet?)

Jag tänker att ett av skälen till att man så sällan adresserar önskan om att få njuta i de här situationerna är skuld och skam. Sjukvårdspersonal kan vara rädd att ta upp frågan om sexualitet. De kan vara rädda att frågor om sexlivet kan uppfattas som pinsamma eller rent av kränkande, och låter hellre bli. Det kan också bero på att de själva inte är bekväma med sin egen sexualitet eller att prata om sexliv överhuvudtaget och avstår från att föra ämnet på tal.

Det är inte alla som är så modiga som de personer som ställt frågan till mig. Eftersom de själva kan vara rädda att ses som konstiga för att de vill få tillbaka den sexuella njutningen i sitt liv.

Jag längtar efter en värld, ett samhälle, där det är mindre problematisk att tala om detta, i grunden enkla, att vi är människor som har behov av att njuta och att detta är det mest naturliga i världen.

Varför ska någon annans idéer eller rädsla var i vägen för någon enskild persons njutning? Vad är det som gör att någon tycker att en person ska avstå från njutning i resten av sitt liv, liksom som tack för att hen överlevde sjukdomen?