Insikt: Förskjutning av pinsamheter.

Fortfarande fruktansvärt pinsam.

Genom mitt liv har jag varit extremt känslig för pinsamheter.

Att själv vara pinsam.

Eller se andra göra bort sig.

Nu inser jag att det har skett en förskjutning… jag kan skratta åt mig själv mycket mer. Så skönt det känns!

Fortfarande går Seinfeld i repris i diverse tevekanaler. Jag brukade älska Seinfeld. Med ett undantag. De avsnitt då George hade en stor roll, slutade det ofta med att jag lämnade teven. Han var så pinsam att jag inte stod ut.

Nu känner jag en massa människor som verkligen gillar att titta på när någon gör bort sig. Som skrattar glatt (men kanske innerst inne är glada att det är George eller någon annan som gör bort sig och inte de själva).

Inte jag. Jag har så länge jag har kunnat minnas levt mig så in i andras situation att jag känt deras pinsamhet (eller att de själva borde känna hur pinsamma de är).

Det är naturligtvis jobbigt att på det sättet ”ta ansvar” för andras pinsamhet. I dag klarar jag bättre att se Seinfeld. New York för 15 år sedan är ändå långt ifrån min vardag.

Men gissa om mina pinsamhetskänslor väcks till liv när jag ser Solsidan? Det är klart de gör. I dag är det något lättare att stanna kvar och titta… men när jag har kollat Solsidan på TV4 Play har det hänt att jag bara låtit bli att se hela avsnittet för att till exempel Alexa är så pinsam att jag vill sjunka genom jorden.

(Nu kan psykologen i dig verkligen gå i gång ;) )

Och för mig var det ännu värre att vara pinsam. Att göra bort mig. Och länge hade jag väldigt stränga krav på vad som faktiskt var okej för mig att göra. Jag kunde länge efteråt minnas episoder som jag upplevt som pinsamma. Som att jag sagt eller gjort något vid ”fel” tillfälle. Ibland när jag har verklighetskollat sådana där episoder har det visat sig att andra inte minns dem. Det var bara jag som förstorat upp dem.

Jag ska ta ett 30 år gammalt exempel, som väldigt länge fick mig att rodna och ibland att skrika högt när en person började prata om det. Jag var som de tre aporna, jag ville varken, se, höra eller prata om det, för det var så fruktansvärt pinsamt.

Som 20-åring var jag politiskt aktiv i SSU. Jag var SSU-mundering som i mitt fall bestod av brun manchesterkavaj och bruna manchesterbyxor och så var jag dessutom ”masklippt”. En rätt trist och intetsägande klädsel med andra ord. I hemlighet drömde jag om att någon gång få vara med på en fest som i Borta med vinden, att ha på mig en fantastiskt fotsida balklänning med mycket vidd i kjolen. Att dansa i en sådan klänning en hel kväll och möta allas beundrande blickar.

Vid ett tillfälle blev jag full och berättade den här drömmen för en man. När han frågade mig om det dagen efter så slog jag på honom och förbjöd honom att någonsin prata om det igen. Han tittade lite roat på mig. Varför blev jag så upprörd?

Men för mig blev detta som att någon sett mig naken. Det var så fruktansvärt att jag dels hade en sådan dröm, dels att någon sett dem, för det stämde inte alls med den yttre bilden och det intryck av mig som jag ville ge världen. Och skulle detta komma till fler personers kännedom… så skulle jag typ vara död.

Du förstår. Så där gjorde jag nog ofta. Jag byggde hönor av det som knappt var lite dun.

Och i dag kan jag berätta den historien och jag kan verkligen förstå att jag hade den där drömmen och jag tycker den är underbar och inte pinsam.

Men vad jag också märker är att när jag i dag gör något som jag tidigare skulle känt mig döende av… som härom veckan när jag försökte gå till en teater en månad för tidigt och dessutom kontaktade Daniella Gordon och bad om biljetterna. NU!!! Och så insåg att jag hade gjort fel… så vad gjorde jag: Jag skrattade glatt. Jag hade läst fel, punkt och slut.

Jag bloggade ju om det där omgående. Och när jag fick ett mejl om biljetter av Daniella Gordon, så sa jag tyvärrr… jag kan inte komma… och så skickade jag med blogginlägget… och hon svarade mig både vänligt och inkännande.

Så vad drar jag för slutsats av det här? Tja i dag verkar jag ha lättare att överse med egna pinsamheter (eller snarare, saker känns sällan så pinsamma) men fortfarande lite svårare med andras.

Hur är det för dig? Jag är väldigt nyfiken!

Om kraven på kvinnors skönhet. Igen.

Dömer du henne?

Vilket är ditt förhållande till utseende, egentligen?
Om du är riktigt sann, vad säger du då?
Och är dina värderingar, åsikter, ditt tyckande desamma för kvinnor som för män?


Att vara kvinna och att ha passerat femtio är en utmaning ur många perspektiv. Dels handlar det om mina egna värderingar till kvinnor i den åldern och dels är det omvärlden.
Jag tränar ju på att leva precis som Little Grandmother säger: Vad andra tycker om mig är inget jag har att göra med.
Men det är lättare sagt än gjort. Då och då kan jag nästan drunkna i bilderna av yngre kvinnor som betraktas som snyggare och mer attraktiva än jag. Då är det inte alltid enkelt att låta bli att jämföra mig med dem.


Och jag lever i ett samhälle där det finns massor av normer och värderingar kring utseende – i synnerhet för kvinnor – som inte får ”de grå tinningarnas charm”. Det krävs en hel del styrka för att ignorera dem.
Men det går så klart på att träna på att acceptera mig som jag är. Vilket jag gör. Och jag blir underbart glad när människor tycker att jag är vacker, när de både ser min inre och min yttre skönhet… det är klart att jag är mottaglig för det.
Therése Persson har skrivit avhandlinge ”Kvinnlig för sin ålder” som bygger på intervjuer med flickor och kvinnor mellan 6 och 99 år. Och i sin avhandling (som hon berättar om i DN) kan hon se att kvinnor påverkas av synen på dem och deras utseende.
– Det som framstår som det ideala är att man förhåller sig kritisk till normerna men ändå följer dem på ett sätt som inte märks. Typ som en ursnygg feminist som bara verkar kliva upp på morgonen och se jätebra ut, säger hon till DN.
Vi kvinnor bryr oss alltså om vårt utseende, men vi talar hellre om andra, vi låtsas ha en distans till det och anstränger vi oss för att se yngre ut så att det märks… ja då blir vi dömda av andra. En svår ekvation att leva upp till.
Och de oskrivna normerna för hör kvinnor får se ut är stränga. De som bryter mot dem riskerar att bli dömda av andra.
– Värst är det när en äldre kvinna försöker se yngre ut på ett sätt där det märks att hon anstränger sig för det, säger Therése Persson. Speciellt om det uppfattas som att kvinnan anspelar på sexualitet, med korta kjolar och djupa urringningar.
Så blunda och andas… se vilka dina värderingar är… och är det något du vill försöka påverka medvetet? Hur ger du dig rätten att se ut? Hur ger du kvinnor rätten att se ut? Vilken är din sanning?

Lördagövning: Vilka mirakel kan din sanning skapa?

Jag har tidigare skrivit om paret Hendricks som jobbar med medvetna relationer och att jag följer dem på Facebook- vilket de uppmanar alla att göra på sin hemsida.
Och en av de saker de säger är att det inte alltid behöver ta lång tid eller vara svårt att skapa en förändring.
Du kan välja att först titta på klippet, det är bara tre minuter långt.
Och sedan kan du göra övningen.
Här handlar det om att ta tag i något som skaver, något som inte känns bra.
Just den här berättelsen handlar om en kvinna som fick sin första orgasm på sju år.


1. Du har ett problem i din kärleksrelation. Det kan vara vad som helst.
2. Gå tillbaka i tiden till då problemet uppstod. Vad var det som hände? På vilket sätt var din partner inblandad?
3. Berätta för din partner om vad som hände då.
4. Notera förändringen hos dig själv och din partner.


Nu säger jag inte att det är möjligt för dig (eller för mig). Men jag tycker att det ligger något i att titta på orsaken till att något fungerar dåligt och hitta svaret där.
I det här fallet handlade det om att säga som det är. Vad skulle sanning kunna bidra med i din relation? skulle den kunna skapa mirakel?
Och vad är det som hindrar dig från att säga sanningen... om det nu är så? 
Pröva att säga som det är... och se vad som händer.
Släpp kontrollen. Försök att se det som något spännande, istället för något läskigt.
Och du, jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag vet verkligen det.

Om konsten att be om hjälp.

Den perfekta förklädnaden?

Någon gång tidigt i mitt liv bestämde jag mig för att det var ett nederlag att be om hjälp för att få mina behov tillgodosedda.

Om jag visade att jag behövde något så blottade jag mig själv och jag var rädd att det skulle döda mig.

Så jag valde, vid så där fyra års ålder en glad yta och jag lärde mig att finnas där för andra.

Jag vet fortfarande inte varför jag gjorde det valet. Det blev min överlevnadsstrategi.

I kvinnocirkeln får var och en dra ett gudinnekort och sedan är det jag som läser gudinnornas budskap.

Min gudinna, den här kvällen, Abundantia, inleder med att ”säga”: Att be om hjälp är ett tecken på styrka, inte på svaghet.”

Jag ler och låter det passera. Alltså jag tar inte riktigt in det. Då.

Så i går befann jag mig på Adina Ståhles fantastiska kurs Bli en human scanner. Gruppen ska skanna mig, läsa vilket signalsystem jag använder. De ska alltså se hur just jag använder kroppsspråket, vad som är det utmärkande för mig. Jag vet redan att jag är en gest-person, men det är ändå roligt att höra vad gruppen ska säga. (Jag viftar mycket.)

Någon säger: Men Charlotte tittar ju på den som talar, hon tittar liksom på en i taget, säger någon.

Och jag får frågan vad det kan bero på. Och från mitt inre (och absolut inte från mitt sinne) bubblar svaret upp:

– Jag tittar på folk för att avgöra om de är vän eller fiende, om jag kan lita på dem eller inte.

Och jag känner hur den här insikten tar mig. Jag blir darrig i kroppen. Jag får tårar i ögonen. Jag har länge vetat att jag har ett starkt alarm… Det är som jag har en såsblandare på en ambulans som ständigt är på, som vädrar efter faror… och jag brukar märka det till exempel i trafiken. Men jag har aldrig kopplat det till mina ögon och min blick.

Under dagen förflyttas jag tillbaka i tiden. Jag känner en djup sorg som strömmar genom mig. Jag ÄR fyraåringen som ständigt måste vara på sin vakt… och som samtidigt är den stora kommunikatören och det stora leendet. Och den flickan växer upp och blir kaxig, kantig, verkar be om hjälp (men aldrig gör det på djupet), ironisk, välfungerande… och som samtidigt känner att hon måste dölja sitt innersta, annars kommer alla att överge henne.

När jag skriver detta känns det igen. Det känns i mitt hjärtchakra. Tårarna bränner innanför ögonlocken. 

För jag beskar min frihet så mycket. Jag var ständigt tvungen att kryssa mellan upplevda faror och jag måste hela tiden dölja mina behov och vem jag egentligen var. Så kämpigt det var! Vilken kämpe jag var! 

Att be om hjälp fanns inte på kartan.

Bland det som kändes jobbigt var att bli förlöjligad eller skrattad åt. Då kändes det som att dö. Därför blev jag så otroligt rädd för att göra bort mig. Känslig för skrat som kunde kännas som hån. Jag började läsa av människor… började anpassa vad jag sa och när jag sa det… Jag fick också höra att jag var okänslig… vilket inte alls stämde med min inre bild… jag som tassade på tå genom livet… som var rädd att krossa glaset under fötterna.

Men uppenbarligen var jag en väldigt bra skådespelare, för ingen såg igenom mig. Jag bar den perfekta masken.

Och nu vågar jag visa min sårbarhet. Jag inledde gårdagen med att göra det. Och när min insikt om ögonen kom så fick jag en öppning in till min sorg. Det finns floder av gråt kvar. På något sätt var det okej att visa glädje och ilska för mig. Men inte att jag var ledsen. Det var livsfarligt.

En av de saker som drabbar mig i dag är detta: Jag förstår inte varför jag upplevde detta hot. Jag var ett älskat barn. Och ändå upplevde jag att jag levde i ett fiendeland där jag ständigt måste vara på min vakt och att låtsas att jag var någon annan än den jag är.

Så nu andas jag. Andas, andas, andas…

Under gårdagen kom sorgeattacker, tårarna rann och till sist vågade jag be Alexander om hjälp. Och han fanns där. Vid middagen kom jag att tänka på gudinnans ord… Det kanske är dags nu? Världen är kanske inte så farlig längre? 

Och i dag vet jag att när jag visar min sårbarhet, när jag visar min styrka, när jag visar min livspassion, min lust, min kärlek,… allt det som är jag så blir jag mottagen i kärlek. Jag vet det. En ännu finns där en liten flicka som kanske ännu inte litar på det.

Så nu kramar jag min fyraåring. Hon är söt, hon är stark och hon gråter. Och jag älskar henne precis som hon är.

Namaste!

Och tack Adina och alla kvinnor för att jag fick möta detta. Det är väl så att jag är mogen att ta emot det nu.

Vilken var din överlevnadsstrategi?

Gårdagens insikt: Överflöd!

Det var lite pirrigt i går när klockan närmade sig 18.30.

Hur många skulle komma?

Vilka skulle de vara?

Jag hade öppnat hemmet för min kvinnocirkel med gudinnetema.

För några veckor sedan sökte jag med ljus och lykta efter lokal för min kvinnocirkel. Jag lyckades inte med det. Istället föddes idén att göra om hemma för att göra det möjligt att ta emot kvinnorna här.

Sagt och gjort. Av hallen blev en matsal, av matsal/bibliotek blev ett vardagsrum och av vardagsrummet blev…. ett rum att leda kurser och kvinnorcirklar i. Ta-da! Dessutom har huset tack vare detta blivit mysigare! 

Och det är så härligt att hitta lösningarna inom räckhåll.

Jag är en sådan som både vill ha en plan och kunna improvisera. Alltså om det finns en plan, så öppnar det för improvisation. Ska jag leda en workshop, en grupp, en cirkel, en kurs eller föreläsa är jag väl förberedd. Det handlar om respekten både för mig och gruppen.

Men hur jag närmar mig det jag ska göra är olika. Förberedelsen kan alltså ske på helt olika sätt. Och på senare tid har det dröjt allt längre innan jag faktiskt har skrivit ner planen. Tankarna har fått skvimpa runt i huvudet ett bra tag, idéer kommer i meditation, föra insomnandet, på bussen. Till slut inser jag att jag nog har ett helt program, det gäller bara att teckna ner det.

Så var det också med min första kvinnocirkel. Allt som den närmade sig kom det fler och fler bilder och när jag väl tecknade ner dem i går morse, så tog det ungefär fem minuter. Och det var till och med så att programmet som en helhet blev en överraskning för mig. Det var som att det delvis skrev sig självt.

Och då kommer jag till det där med överflöd och även till tillit. Dels fick jag en insikt om att när jag känner tillit så blir det ofta bra. När jag kör mitt race och inte ängsligt undrar vad andra ska tänka. Då blir jag tydligare också. Så jag ska träna mer på det… att lita på mig själv, att det som jag tror på är viktigt.

Och att det finns ett överflöd av allt och att jag ska dela med mig av mitt. Ett av momenten i cirkeln i går var att dra ett gudinnekort… och min gudinna hette Överflöd… mitt hjärta skuttade glatt, det var så klockrent… och även texten till korten som handlade om överflöd och tillit.

Så nu ser jag fram emot att starta kvinnocirkeln på ”riktigt”. För mig var gårdagskvällen alldeles underbar, fantastiska, sköna kvinnor, så sinsemellan olika och samtidigt så mycket kvinnor. Jag ser fram emot fortsättningen på den här resan.

Det finns fortfarande några platser kvar. Det börjar bli tid att anmäla sig. Du kan skicka ett mejl till mig charlotte@lustochliv.se eller kontakta mig på det sätt som passar dig.

Kvinnocirkeln träffas nästa gång onsdagen den 23 februari. Och vilken gudinna som ska stå i centrum då vet jag inte än. Men det kommer jag att veta i tid!

Den här första gången mötte vi Inanna/Ishtar, den stora modern. Jag tror att hon kommer att vara med flera gånger.

Namaste!

PS: Jag vill så klart också passa på att rikta min tacksamhet till Anne Solveig Elmberg på Mundekulla, som inspirerat mig till att starta kvinnocirkel.

Och att jag valde gudinnetema,det tackar jag Marie Ek Lipanovska för. Gudinnan mötte jag i vägledda meditationer hos henne.

I kväll startar min kvinnocirkel. Och Gudinnan är med oss!

Gästinlägg: Albert bloggar om workshopen Ingen skam i kroppen

Nu är det dags för det allra första gästblogginlägget på bloggen - vill du gästblogga, så viska det till mig, så ska jag se vad jag kan göra :)

Jag låter Albert Säfström ta ordet och jag rekommenderar dig varmt att följa hans blogg också. Den här novellen tror jag kan bli en prisvinnare!

Jag var på "Ingen skam i kroppen"-workshop i helgen. 

En sak som blev väldigt tydligt är att jag skäms för vad jag tror att folk ska tänka om vad jag säger om dem.

Det var främst två övningar som fick mig att inse det. I den ena var vi två och två. Den ena personen skulle dansa och den andra skulle kritisera. Klaga på allt. Det skulle inte gå att dansa rätt utan vi skulle få uppleva hur det känns att få skämmas över vårt beteende.

Jobbigt att kritisera

Jag fick ett blodtrycksfall precis när jag skulle ställa mig och kritisera och var på vippen att svimma av men räddades i sista sekund. Därför satt jag på en trapp och kritiserade. Det var jättejobbigt. Jag var tvungen att söka mitt inre efter förolämpningar och kritik som jag kunde framföra. Det kändes inte som att jag spelade teater. Allt var på riktigt. Jag tror att jag framstod som smådryg snarare en elak.

Sen bytte vi platser och jag var den som skulle dansa. Jag har aldrig fått min dans så kritiserad som då. Allt var fel. Jag saknade taktkänsla, var för tråkig, viftade för mycket med armarna, var för närgången, rörde bara på överkroppen, rörde fel på benen, hade ingen koppling mellan ben, höft och armar. Allt var bara fel, men det var inget problem. Allt kändes som teater. Det kändes inte som att någonting var på riktigt.

Lätt att visa mig för andra

I den andra övningen var vi fyra och fyra i avskilda rum. En person fick klä av sig så naken han eller hon ville och i fem minuter visa upp sin kropp och förklara vilka delar man verkligen gillade. Efter det fick de tre andra i gruppen fem minuter att överösa ens kropp med komplimanger.

Att strippa inför tre främlingar hade jag inget problem med. Det var inte svårt att fylla fem minuter med att beundra och förklara varför jag uppskattar min egen kropp. Det kändes inte jobbigt att ta emot komplimanger.

De andra tre delarna av övningen, när jag var den som skulle titta och kommentera, var mycket jobbigare. Inte så mycket att ge komplimanger. Nej, det kändes inte jobbigt. Det är något jag försökt jobba på att avdramatisera, tycker jag att någon är vacker så försöker jag säga det (det kan hända att jag hejdar mig för att jag inte vill bli nerslagen, men det har inget med skam att göra). Det som däremot var jobbigt var att stirra på någon naken i nästan tio minuter. Jag antar att tankebanorna går något i stil med "Vad kommer han/hon att tänka om jag stirrar på honom/henne?" och så vidare. Det känns jobbigt och jag var tvungen att kämpa för att inte vända bort blicken. Jag har ingen aning om varför jag inte tänker likadant när jag själv står där blottad.

Det är något jag måste jobba på. Det är jobbigt att stirra (vilket känns som en kritik, men varför gör det det?) och kritisera någon. Inte lika jobbigt att dansa som ett fån eller visa upp mig avklädd för några främlingar.

Släppa kontrollen

Som ett steg i att jobba på det det väljer jag att oroa mig mindre för konsekvenserna av mitt handlande. Jag spelar ut min hand och sen, när det är utom min kontroll, får det gå som det går. Det betyder inte att jag inte tar hänsyn till konsekvenserna av mitt handlande innan jag spelar ut min hand. Självklart funderar jag på vilket kort jag ska spela och när, det är mer att jag inte är lika orolig efter att jag väl spelat ut korten.

Mitt försök att applicera det här de senaste dagarna har lett till två saker: jag är mindre nojig, men jag måste verkligen anstränga mig för att inte bryta mot min egen regel. Känslan av att säga till sig själv att: "du har spelat ut dina kort, det är utom din kontroll, nu får du bara sitta där och se hur det går" är ovan, läskig och lite befriande.

En bidragande orsak till att det är så svårt är att jag har fått för mig att allt jag gör är inom min kontroll. Jag tror att jag kan lyckas med vad som helst bara jag anstränger mig lite mer. Så när jag misslyckas med något, oavsett vad det är, så skyller jag det på att jag har gjort något fel. Till mitt försvar är det oftast sant och oftast en sund filosofi. Det gör att jag anstränger mig och kämpar för de sakerna som verkligen betyder något. Baksidan är att jag kan fortsätta kämpa och anstränga mig trots att mitt handlande inte kan påverka resultatet.

Jag vill berätta om en övning till från "Ingen skam i kroppen"-workshoppen. Det var en övning vi gjorde som påverkade mig mer än alla andra. Vi var två och två igen, satt på meditationsstolar på golvet mitt emot varandra, så nära att man nästan kände varandras andedräkt i ansiktet. Intimt.

Att be om ursäkt

Tillåt mig introducera två fiktiva personer, Albert och Berit, för att kunna förklara enklare.

Albert skulle föreställa sig Berit som en person han hade utnyttjat genom att skambelägga henne. Vi gör det hela tiden, använder skam för att trycka ner folk och få dem att känna sig mindre. Albert skulle sedan, å sina egna och alla andras vägnar, be om ursäkt för att han skambelagt Berit.

Berit å andra sidan skulle föreställa sig Albert som alla som skambelagt henne. Hon skulle bara sitta där och lyssna på hur Albert bad om ursäkt och förklarade att det inte var Berits fel. Att det var Albert som varit elak och dum. Att det var Albert som borde skämmas, inte Berit.

När den ena fått vara Albert och den andra Berit i några minuter fick vi byta plats. Jag fick börja med att vara Berit. Det var otroligt kraftfullt.

Jag fuskade lite och använde övningen till att föreställa mig alla som jag önskat hade bett om ursäkt för något. Det gick inte många sekunder innan jag kände hur ögonen började fukta igen och jag hur tårarna rann ner längs mina kinder. Alla de där personerna som jag önskat mig en ursäkt ifrån. En litet erkännande att det inte bara var mitt fel alltihop. All de bad om ursäkt. Det var en kraftfull och helt fantastisk känsla.

Känslan av att alla mina misslyckanden inte bara beror på mig. Känslan att vissa saker faktiskt är utom min kontroll. Känslan av att trots att jag anstränger mig och kämpar till det yttersta så kan det gå fel men det är inte mitt fel. Det är något annat. Du kanske gjorde något. Det kändes stort. Det gav mig hopp.

Jag vet inte varför vi har så svårt att be om ursäkt. Varför vi har så svårt att erkänna våra egna misstag. Det är något jag med min inställning far extra illa av. Jag tar på mig hela ansvaret för allt som inte går min väg. Det blir ett väldigt tungt lass att bära. För tungt ibland.

Om du känner att jag har något jag borde be om ursäkt för så hör av dig till mig. Jag vet hur det känns när det känns som att allt bara är ditt fel och det är känsla jag inte önskar någon. Och det var förmodligen mitt fel också. För jag gör fel hela tiden. Mest för att jag inte anstränger mig tillräckligt.

PS: Nästa anhalt på vår workshop turné är i  Göteborg den 19 februari. Jag hoppas vi ses då.

Större sexuell frihet för kvinnor. Åtminstone i val av sexpartner.

Ofarligt? Konstverk av Egon Schiele

Professor Sven-Axel Månsson och hans kolleger fortsätter oförtrutet att kartlägga vårt förhållande till sexualitet.

Den stora nyheten i år är att kvinnor är friare att ha sex med båda könen.

– Vi ser en större öppenhet bland ungdomar och särskilt bland kvinnor, säger Sven-Axel Månsson till Sydsvenskan.

Sven-Axel Månsson är professor i socialt arbete vid Malmö högskola och har ett nära samarbete med Göteborgs universitet. Långe har han skärskådat svenskarnas syn på och relatione till sin sexualitet – både i möten i verkliga livet och på nätet.

Nu presenteras resultaten från den den studie som gjordes för 2009. Den stora skillnaden jämfört med 1996 är kvinnornas inställning till sex. 2009 fantiserade över hälften av kvinnorna om att ha samkönat säex, jämfört med knappt var femte för tretton år sedan.

Och en av förklaringarna till tjejers förändrade inställning är nätet... där kan de leka med sin sexuella identitet.

Och kanske är det så att könet har blivit mindre viktigt – åtminstone för tjejer?

Jag minns de somrar som jag har spenderat i ett av flatornas paradis, nämligen Skala Eressos på öhn Lesbos på Kreta. Där gick, de ofta manhaftiga, kvinnorna hand i hand. En av mina kvinnliga vänner levde samman med en kvinna. Jag drog slutsatsen att hon betraktade sig själv som lesbisk. Men icke.

– Jag råkar bara älska Monica, sa hon. Jag hade lika gärna kunnat bli kär i en kille. Det är människan, inte könet jag blir kär i.

Och det sättet att resonera märker jag också bland min yngsta dotters vänner.

Det här visar att synen på vem som bör ha sex med vem håller på att luckras upp. Fast det gäller i mycket högre grad kvinnor än män.

– Unga resonerar som att det är jag och min sexualitet, jag skiter i vad det kal¬las och vill inte tillhöra ett kollektivt tåg, säger Sven-Axel Månsson.

Genom historien har kvinnor kunnat vara nära vänner, bo tillsammans, sova tillsammans och omvärlden har sett dem som ”väninnor”, trots att de i många fall faktiskt också hade en sexuell relation och betraktade sig som par.

Jag har också mött män som inte klassar sex mellan kvinnor som riktigt sex. Och som ”tillåter” sin partner att ha sex med en annan kvinna, utan att hon definieras som otrogen – medan hon definitivt hade blivit det om hon hade haft sex med en annan man. 

Någonstans i botten finns väl en föreställning om att det enda som räknas som sex är penetration. (Du minns väl Bill Clinton, som inte hade haft sex med Moncia Lewinsky..)

De som är mest benägna att omsätta fantasier om samkönat sex till verklighet är personer mellan 18 och 24 år. Men också där är könsskillnaderna är stora. 15 procent av tjejerna hade haft sex med en tjej, medan bara 5 procent av killarna hade haft sex med killar.

En av förklaringarna till de stora könsskillnaderna är, menar Månsson, bögskräcken.

När ska männen vara lika i sitt val av sexpartner som kvinnorna.

4 nycklar till ett sjyst liv.

Så här på måndagsmorgonen ska jag ge dig något att fundera på.

Hur trivs du med ditt liv?

Vad kan du själv göra för att det ska kännas bättre.

Den amerikanske relationsexperten Guy Hendricks vet en hel del om det.

Jag följer Guy och Kathlyn Hendricks sedan ganska länge på Facebook. De kommer regelbundet med relationstips som känns väldigt relevanta.

Här är några av den senaste veckans statusuppdateringar, så du får ett hum om vad de bjuder sina facebookvänner på:

One of the high purposes of an intimate relationship is to create a space in which the essence of both people can grow to full flower.

The art of appreciating: You choose to focus on appreciation "for its own sake," not to influence the behavior of the other person.

What most of us really need to know is this: how to shift quickly out of the cycle of complaint & into the cycle of appreciation.

Var och en av de tre är ju värt en meditation i sig.

Men det var inte det jag tänkte tala om i dag. Utan det var något som har följt med mig hela den här helgen. I torsdags skapades Meditationsgruppen Mikael hos Marie Ek Lipanovska och en av de saker Marie lyfte fram var fyra viktiga levnadsregler som Guy Hendricks brukar framföra.

De är:

Var 100 procent ärlig.

Ta 100 procent ansvar för allt du skapar.

Håll alla överenskommelser.

Ge din kreativitet fyllt utrymme.

Verkar det lätt? Verkar det svårt? Hur nära de här levnadsreglerna lever du? Och om du inte är i närheten – vad kan det bero på?

Om du bara läser dem rakt ner, utan att reflektera, kanske det verkar självklart och enkelt. Men hur blir det om du verkligen börjar titta på vad du faktiskt gör?

Hur ofta glider det en vit lögn över dina läppar? 

Hur ofta låter du någon annan ta ansvar?

Hur ofta händer det att du inte håller vad du lovar?

Hur ofta händer det att du kompromissar med din kreativitet?

Kanske i dag kan bli den dag då du tar ett litet steg mot de hundra procenten… då du säger som det är… istället för att dra den bekväma halvlögnen? För tänk på lite sikt… hur ditt liv skulle kunna bli om du levde mer enligt detta.

Jag kommer troligen att återkomma till det här. Och jag har redan satt mig själv i träningsläger… och just nu ger jag alltså utlopp för min kreativitet.

Namaste!

Vilken är DIN uppgift?

Under helgen, när vi har lett våra workshoppar om skam i Stockholm känns det som att detta är en av mina viktiga uppgifter i livet.
Att bidra till att människor känner mer kärlek till sig själva och därmed kan våga älska andra.
Vilken är din uppgift?


Då och då känner jag mig otålig. Alexander och jag vill ju välta världen. Jag önskar att vi inte var små atoller i den stora oceanen, utan att det vore tvärtom… att de som styrs av rädsla var de små atollerna.
Det är så underbart att vara i de rum där människor släpper på masker och se på mönster, där de blir mer sårbara inför varandra, när de vågar lite mer, där de ser att det går att möta rädslan och blir mer autentiska.


Då känner jag sådan tacksamhet till mig, till oss, till livet och till de människor som är med och delar de här rummen med oss.


Det är som att hjärtat sväller och tar in de där människorna. Och jag har plats för massor av mer kärlek.


Efteråt sitter vi och tar en drink på en hotellbar centralt i Stockholm. Jag betraktar människorna runt mig. Det är hur många människor som helst. De är på väg att checka in, på väg att ta en drink, har kassarna fyllda med nyinköpta prylor, de samlas för att äta något tillsammans… eller vad det nu är. Och jag slås av att de är så många och vi som (åtminstone ganska ofta) vågar vara autenstiska är så få.


Jag inser att det här jobbet kommer att ta tid och jag är glad för varje människa som väljer sig själv… väljer kärleken… närvaron…


Vi fortsätter vår turné. Den 19 februari är vi i Göteborg, den 9 april i Gävle, den 14 maj i Stockhholm – och med en sexsibilityworkshop som den i fredags den 13 maj. I mars har vi en workshop i Malmö, just nu har jag inte datumet i huvudet.
Välkommen till dig själv, till kärleken… och du: Vilken är din uppgift?

Lördagsövning: Gör något du skäms för

I går hade vi en workshop på Flowering i Stockholm med rekordmånga deltagare.

Fler än 40 personer kom för att ställa skammen i skamvrån.

Så fantastiskt roligt för oss.

Och i dag, när du läser detta, har vi precis startat dagens heldagsworkshop på Existens. Livet är härligt!

Under gårdagskvällen fick deltagarna både känna på sin skam och utmana dem. Och eftersom vi är de vi är, skulle de fokusera på skam som handlar om sex, lust, relationer och kropp.

Och därför vill vi utmana också dig till att testa dina gränser. Vi vill utmana dig til att göra ellers säga något du egentligen inte vågar. Något du skäms för eller tycker är jobbigt på något sätt.

Och det kan vara precis vad som helst.

Jag brukar ta exemplet med hur jag skämdes för mina indragna bröstvårtor i tonåren. Och Alexander brukar berätta hur han skämts för sitt intresse för kvinnokönet. 


Vid något tilfälle i går, efter workshoppen kunde jag känna hur skammen gjorde en attack på mig. Jag satt och talade med några deltagare och plötsligt kändes det som att jag tog för mycket plats, jag skämdes och kände mig generad. Det jag gjorde var att redovisa vad som hände i mig… och de tyckte så klart inte att jag var för mycket. Genom att ta fram skamkänslan till ytan brukar den minskas eller försvinna eller så möter man som skäms över något annat och då kan man känna att skam det känner alla… och det är rät tröstetrikt.

Din utmaning i dag är alltså att säga eller göra något som du normalt inte brukar göra, som utmanar dina gränser, som du är lite rädd för. Det ska naturligvis kännas relevant i sammanhanget. 
Det skulle kunna vara alltifrån: Jag är tänd på dig… till jag tycker jag är sexig… eller jag skulle vilja krama dig… Vad än som känns. Och känn sedan efter hur det var. 
Berätta gärna här på bloggen.

Och jag tänker att detta med skammen är nog ett viktigt skäl till att en tjej tvekar att gå fram till en kille och fråga om hon har chans på honom. Hellre skickar hon (eller han) en budbärare… för det är lättare både att få ett ja … och kanske ännu mer ett nej… via ombud.

Namaste!

Om att vara före sin tid.

Vi kommer in i Tvålpalatset vid Mariatorget i Stockholm.
Ingen människa tycks vara där.
Nere i källaren är det en diversehandel med allt från flippfloppskor till tekoppar.
Vart hade teaterföreställningen tagit vägen?
Vi var en månad före vår tid. Eller snarare jag.


Vi är i Stockholm den här helgen för olika sexsibilityaktiviteter. Vi kom på torsdagseftermiddagen och jag hade ju sett att det vi skulle kunna se en föreställning som en vän på Facebook hade rekommenderat. Datumen såg så perfekta ut. 13, 14, 20, 21.
Så jag skickade ett mejl där jag skrev att vi ville ha biljetter till den 20:e. Jag stördes lite grand av att jag inte fick någon bekräftelse. Skulle det finnas plats för Alexander och mig?
Så jag ringde till en telefonsvarare och frågade lite oroligt om platserna. Ännu har ingen ringt upp.

Men vi valde att chansa. Vi tog tunnelbanan till Mariatorget och stod utanför Tvålpalatset. Det såg märkligt tomt ut. Men dörren var öppen en liten stund före klockan sju. Så vi gick in och ner för en vindlande trappa och där började vi se leksaker, skor, porslin… alla möjliga prylar i källarvalv av olika storlekar.
I ett av de inre rummen stod Ingvar som, visade det sig, väntade på en kund. Han sålde sina prylar på export till grossister fattade jag det som. När jag frågade om teater och Daniella Gordon såg han ut som ett levande frågetecken. Själv hade Ingvar hyrt lokalerna i en vecka.


Och då hann jag tänka… det kanske inte är januari det handlar om … utan februari? Vi kanske var där en månad i förtid? Ingvar erbjöd sig att ringa til ägaren, Peter, och kolla. Efter en stund får jag Peter i luren. Han låter glad och säger: Du får gärna smyga runt i lokalerna, bara du inte förför Ingvar… och jag svarade: Det är inte Ingvar jag vill ha, det är Daniella Gordon… Och mycket riktigt visade det sig att vi var en månad fel. Jag ville väl så gärna se föreställningen at jag tappade bort den lilla tvåan efter datumen?


Så på fredagmorgonen slår jag upp DN, eller snarare läser på nätet. Där står det att barnnamnen Maja och Oscar låg i topp under 2010. Och med tanke på att jag har en Maja som fyllt 23 och Alexander har en Oscar som just ska fylla arton… så känns det som att det inte är första gången vi är före vår tid.


Vad blir nästa grej?


Och vad gjorde vi då. Jag skrattade så klart. Och så gick vi på Söderkisen och åt. Så kan det gå.


Det trista är att vi inte kommer att vara i Stockholm när föreställningen äger rum.

Sjung med: Till vaginans lov

 
Här är en lovsång till himmelens port. Sjung med vetja!

Teater: Hur jämställda är vi. Egentligen.

Jag sitter på Intiman och ser Subtales – arior från Medelklassen.

Det känns lite som att komma in i avgörande set och att jag har missat huvuddelen av matchen.

Och ändå är det nu det avgörs… det är nu frågorna ställs… och jag tar med dem hem.

Det är ett par dagar före urpremiären, den andra genomkörningen inför publik, och från mitt perspektiv är det en helgjuten föreställning.

Fyra kvinnor som är män som är kvinnor ger episoder ur kvinnoliv, mansliv, kvinnoliv. Där finns både självrannsakan, desillusion… och anar jag ett hopp?

I programbladet skriver teatergruppen:

”I tio år har Subfrau utmanat våra nordiska uppfattningar om könsroller. Nu är det tid för realitycheck. Hur jämställt lever vi egentligen?

Det nordiska välfärdssamhället sägs vara en förebild för resten av världen. Det är här kvinnor sägs ha det bäst. Hur kommer det sig att man blir utbränd när man bor i ett samhälle som både passar ens barn och ens föräldrar? Är det vår frihet (läs:rikedom) som gör att vi kan tillåta oss att bli sönderstressade av kraven på 1 ¾ snygga ungar, 1 stark man, kreativ på jobbet, sexig där hemma, milt röst, mamma på långvården, svärmor på hospis, jobbdatorn på köksbordet, dinkelbullar i ugnen, autogiro till Amnesty och spa till helgen.”

Och det känns som att slutsatsen är att jämställdheten ännu är en schimär, trots all kampen. Eller ska vi vara nöjda? Vad ska bli nästa steg?

På scenen en jättesäng där fyra varelser ligger och sover. Månen lyser. En röst talar på danska. Och så vaknar världen och varelserna. Vi möter dem i dess överdrivenhet. Utstuderat målade och med ett extra lager (manlig)kropp under de feminina kläderna och stövlar med höga klackar. 

Vilka liv lever de? 

Blir livet meningsfullt om de sopsorterar?

Eller ska de strejka genom att ligga kvar i sängen hela livet?

De står där framför oss på rad på scenen och jag kommer att tänka på som Malmö stadsteater körde under förra året och All we need is lovesom tas upp igen i slutet av april. Där stod män som dragdrottningar, utklädda till kvinnor. 

Nu står kvinnorna där, i första scenen som dragdrottningar och senare som dragkungar. Könet är… blandat.. osäkert… påsatt… en social konstruktion… kanske är redan kostymen ett feministiskt uttalande… Men det vet jag inte, eftersom jag kom in i matchens sista set.

(Det är kanske det som är svårigheten för mig i den här föreställningen, att det känns som att jag missat det som hände innan, jag hade behövt något slags introduktion till Subfruarnas liv och budskap).

Några repliker som fastnar. 

Dragdrottningarna står på scenen och talar om feminism.

– Jag tappade bort min feminism på Willys, bland blodpudding och blöjor.

Följ den tanketråden… det är spännande… går det att vara feminist och mamma, samtidigt?

Senare står dragkungarna där:

¬ Vilken mamma måste dokumentera sin tid med barnen för att bevisa att hon umgås med dem.

Alla meningar börjar med ”vilken mamma”… och pappornas underläge blir blixtbelyst… också här öppnar det för samtal, diskussion… Det är som att jag då och då vill stoppa pjäsen och vända mig till min granne och fråga: 

Hur lever vi? 

Vad är rimligt?

Vilka val gör du? 

Vilka val skulle du vilja göra?

Det finns många scener i Subtales som sätter i gång tankarna på det sättet.

Och jag tänker att den här föreställningen skulle passa perfekt som en inledning på en dag eller kväll om vilka liv vi lever, som kvinnor, som män eller hur vi nu definierar oss. Att se föreställningen som avstamp till något större. För frågorna är viktiga. 

Även om jag bara fick vara med i slutet av matchen är jag glad att jag fick bevittna den. Jag kom med i matchen jag också. Jag ställer mig frågorna… och vill fortsätta göra det. Det känns som att det är något viktigt de håller på med, Subfruarna.

Föreställningen är ett samarbete mellan Subfrau och Malmö stadsteater med föreställningar fram till i mitten av februari. Sedan vandrar föreställningen vidare i landet. Se den… hur jämställd är du?

Sveriges dejtingdrottning ger råd till killar.

En av Marie Hagbergs missioner i livet är att bidra till att människor hittar kärleken.

Hon är singlarnas skyddsängel.

Nyligen kom hon med boken ”Handbok för singelmän – dejtingcoachens hetaste tips.”

Och eftersom hon också har en passion för PR ser hon ju till att sprida sitt budskap i alla möjliga sammanhang.

Jag känner Marie sedan flera år och vi är dessutom goda vänner på Facebook, som ofta kommenterar varandras göranden och låtanden.

Hösten 2010 handlade för Maries del mycket om utgivningen av den egna boken, som hon hade modet att sköta helt själv. Eget förlag, egen distribution (i samarbete med nätbokhandlar och andra så klart). Många beslut skulle fattas och Marie tog dem. Jag känner ju igen det där, eftersom jag är i precis samma bransch och har givit ut min bok Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft på eget förlag.

Häromdagen såg jag en länk till en av många artiklar som Marie figurerar i. Och till en krönika som kommenterade Maries påståenden. Och Maries kommentar till krönikan. Härligt med Facebook där det går att följa varandra på det sättet.

Nåväl.

Marie har ju träffat otaliga män och kvinnor som söker en partners. Hon känner till knepen, hon känner till längtan, dejtingsajterna, hon vet vad som kan fungera.

Och nu tyckte hon att det var killarnas tur att var i fokus. För det finns många killar som längtar efter en relation och trots att det finns böcker som ”The Game” är det många som känner sig rätt handfallna när det kommer till att närma sig någon av det motsatta könet.

(Till Aftonbladet sa Neil Strauss, mannen bakom the Game följande när boken låg ny på bokhandelsdiskarna i Sverige:

Var den någon raggningsteknik som var extra framgångsrik?

- Jag lärde mig att ju mer otillgänglig du gjorde dig, desto mer ville folk ha dig.

- Desto oftare du säger "rör mig inte", "jag är upptagen", desto mer blir du jagad.)

Vilka är då Maries tre främsta tips till killar? Till Aftonbladet svarar hon:

– Först ska man fundera igenom vem man vill vara tillsammans med, vilka inre egenskaper den personen ska ha. Sedan tycker jag man ska dejta via nätet – det är vanligaste sättet att träffa någon nuförtiden. Och det tredje är att man ska intala sig att alla vill ha en. Så att man stärker sitt självförtroende. Till slut blir det sant.

Och Marie skriver inte riktigt under på att man ska vara sig själv när man är ute i dejtingsvängen (det var det krönikan handlar om), utan en bättre version av sig själv.

Vad tycker du? Vad har funkat för dig?

Oro eller att lyssna på min inre domare.

Meditation gör att jag i dag kan bevittna min oro, istället för att fångas av den.

Häromdagen skulle jag äta lunch med en ny bekantskap.

På vägen dit tänkte jag: Undrar om hon kommer?

Jag noterade hur oron grep tag i mig, men valde att betrakta den.

Det är intressant varje gång jag blir medveten om ett mönster hos mig. "Aha, det är så jag funkar" tänker jag.

Att jag då och då känner oro är inget nytt för mig. När barnen var små var jag inte bara orolig, då var sirenen på för det mesta när de var utom synhåll. Tänk om det har hänt dem något? Är det nu katastrofen kommer att ske? Alltså, då låg katastroftankarna ständigt och lurade runt knuten. Jag gick bara och väntade på den. Både i privatlivet och i mitt jobb. ”Snart kommer de på att jag är en bluff och jag får inga fler uppdrag” var ett återkommande tema som ung frilansjournalist.

Nu kommer katastroftankarna allt mer sällan. Men oron kan smyga sig på mig. I dag kan jag oftast andas mig igenom den (och jag fick en del verktyg när jag gick i KBT förra året). Så det var närmast med tacksamhet jag kunde bevittna min oro i förra veckan (och nu upptäcker jag ju att den sticker upp sitt tryne ofta i mitt liv).

Tänk om hon inte kommer? Tänk om hon glömmer bort mig? Tänk om våra mejl inte varit tydliga nog? Tänk om… Så viskar rösten i mitt öra. Det är som att den säger: ”Charlotte, du är så obetydlig att ingen kommer ihåg dig, räkna med att hon inte kommer. Charlotte, du borde ha skickat ett sms och kollat om hon verkligen kommer ihåg.”

I den stilen fortsatte det.

Och jag lyssnade lite roat på rösten. (Som jag brukar kalla för min inre domare eller mitt superego). Jag tror att dess syfte var att hjälpa mig. ”Om du räknar med att hon inte kommer, slipper du bli besviken efteråt.” Den värnar alltså om mig, men den har inte lärt sig att jag klarar mig rätt bra själv numera.

Och om jag nu skulle få äta lunch ensam, skulle det vara hela världen? Nej, självklart inte.

Det som känns bra är att jag då och då blir så medveten om den där rösten som försöker göra mig mindre än jag är. Rösten som vill att jag ska tro att oron är min och inte den inre domarens. Kanske är det domarens desperata försök att hålla kvar makten över mig.

Kan du också observera din oro? Kan du höra rösten som inbland försöker förminska dig? Eller tycker du att du är din oro? Att du inte kan påverka den.

Jag lät rösten hållas, jag hörde den och jag satt lugnt kvar.

Och min lunchdate dök upp. Charlotte – Inre domaren 1-0.

PS: När jag reflekterar vidare över det här inser jag vad som gör det möjligt för mig att bevittna min oro, istället för att vara oron och ryckas med av den. Svaret är så enkelt som att jag mediterar varje dag. 

Tatueringar på kvinnor. Sexigt eller avtändande?

Tror inte det.

Jag läser i Aftonbladet att det som tänder av män mest är tjejer med tatueringar och det som tänder av kvinnor mest är män med skägg och mustasch.

Bakom det påståendet fanns en tunn undersökning.

Så jag beslutade titta (lite) närmare på det där med tjejer, sexighet och tatueringar.

Jag ska väl säga det direkt. Jag är inte tatuerad och har inga planer på att tatuera mig. Kanske beror det på det oåterkalleliga i en tatuering, kanske är det min rationalitet (hur ser den ut om 20-30 år?), kanske är det att jag inte gillar smärta, kanske…

Hur som helst kan jag gilla att se på tatueringar och jag känner några kvinnor som säger ” det började med…. ” och så något litet och nu, ja, så är de grant tatuerade över större delen av bålen. En del tatueringar är verkligen vackra. Jag känner ett par kvinnor med kundaliniormar, till exempel.

Så för mig personligen finns det ingen koppling mellan sexighet och tatueringar. Och för mig är det ingen större skillnad om det är män eller kvinnor som bär dem.

Läser en historia på Youtango om en kvinnlig journalist som som tonåring skaffade ett par tatueringar för att hennes kille inte skulle gå ifrån henne. Det gjorde han så klart ändå. I dag är hon glad över att tatueringarna inte innehöll hans namn. Det är för övrigt den slags tatuering de flesta ångrar. Föremålen för kärlek kan som bekant variera.

Om du nu tänker på att skaffa en tatuering – gör det för din egen skull.

Den amerikanske psykologen Lawrence Rubin, verksam vid St Thomas University i Miami har specialiserat sig på tatueringar.

Han säger att för kvinnor kan tatueringar vara en symbol för att frigöra sig eller också vara en slags kulturell revolt för att tala om att de inte bryr sig om vad andra tänker om dem.

– Det finns många slags människor som skaffar sig tatueringar och till viss del handlar det troligen om ett starkt narcissistiskt behov, säger Rubin till Your tango.

Angelina Jolie. Har ett behov av självbespegling?

Den brittiska undersökningen visade alltså att en tredjedel av de tillfrågade männen var beredda att göra slut om kvinnan var tatuerad. Samtidigt visar en amerikansk undersökning att 42 procent av de tatuerade kvinnorna känner sig mer sexiga med sin tatuering.

Vad tycker du?

Oj, nu tappade jag visst bort skäggen. Får återkomma till dem i ett annat inlägg.