 |
| För snygg och sexig för sitt eget bästa? |
Efter att ha lyssnat på drömtydaren och drömhealern Robert Nilsson vid Kristi Himmelsfärdshelgen har jag hoppats att jag ska minnas mer av mina drömmar. I går morse blev jag bönhörd.
En del drömmar fattar ju till och med jag… och när någon tyder denna kommer jag antagligen att säga: Aha… låter rimligt.
Men just nu befinner jag mig i dimmornas land.
Som det brukar vara i drömmar så vaknar jag mitt i filmen. Jag vet att den har pågått ett bra tag, men jag kan inte minnas sekvenserna innan.
Jag befinner mig på ett märkligt afterwork-ställe. Det är ett hippt ställe med en kromad bar. Jag är där, men känner mig ändå lite utanför. Jag vet att jag har varit här några dagar tidigare tillsammans med Alexander.
Men jag ska alltså vara här en stund på afterwork. Sedan ska jag ringa efter Alexander och han ska hämta mig med bilen. Allt detta vet jag när jag befinner mig i baren.
Jag är ensam där bland alla människor. De flesta där är mellan 20 och 30 år och de är liksom överglada, som att de alla tagit någon uppiggande drog. Det är högt ljud, högt tempo, höga skratt. Allt är liksom en oktav högre än brukligt hos de där människorna. De är snyggt klädda, allt är liksom snyggt med dem, det enda som inte stämmer är det där att de antagligen tagit droger.
Det finns ett dansgolv i ett angränsande rum och jag går in där. Då och då sprutas vatten (ganska mjukt, inte så folk blir plaskvåta, mer som att de blir lite fuktiga) över danspubliken som blir extatiska. Även jag dansar där en liten stund – bland dem, men ändå ensam.
Jag har en mobiltelefon, som är min, men ändå inte min. Det är något konstigt med sIM-kortet, som att jag har fått ett nytt. Och på mobiltelefonen står det en prislapp på 129 kr, ungefär som att jag köpt telefonen i kiosken bredvid. Ändå är det min riktiga telefon.
Jag går runt på det här stället. Det är som att de som är här har varit här förut och upplevt något spännande och som att de väntar sig att något ännu mer spännande kommer att ske i kväll. Alltså, de har redan gjort steg ett och steg två och gillat det. Det är något som har utmanat dem och samtidigt varit behagligt och jag får för mig att det jar åtminstone lösa kopplingar till sex. Så utöver den uppspeedade stämningen är luften också fyllt av stark förväntan.
Jag går omkring för mig själv och hittar ett rum som ligger lite bakom. Jag tittar in i rummet och då får jag veta hemligheten bakom stället. Det drivs av en rysk maffiaboss och de ser människorna i baren mer som leksaker som de kan roa sig med. Och det ligger i luften att de har en djävulsk plan. Något hemskt ska hända. De glada människorna ska luras in i en fälla och de kommer att gå rakt i fällan fyllda av förväntan och glädje. Det är som att maffiabossarna, regissörerna, kommer att gnida händerna av glädje över att se hur de kan lura dessa vackra, naiva, välklädda – och drogade människorna.
Jag inser att det bästa är att dra redan nu. Jag hade tänkt stanna en liten stund till. Jag slår Alexanders nummer. Men det är något konstigt med telefonen. En lång stund får jag lyssna på reklammeddelanden – från den ryske maffiabossen. Det är som att han har tagit över min telefon… eller åtminstone som att jag måste lyssna till hans reklamspottar innan jag får tala med Alexander. Reklammeddelandena har en koppling till det som jag bevittnar framför mig.
Jag får kontakt med Alexander och han lovar att hämta mig.
Nu ser jag att stället ligger på en liten höjd. Jag ska ta mig ner för att komma till gatan där Alexander ska hämta mig.
Samtidigt som jag ska ge mig av – och jag ser inte hur jag ska hitta vägen ner till gatan där Alexander ska komma – så avbryts festandet och några personer ber alla att vara tysta.
Stämningen är verkligen mättad av förväntningar. De glada människorna ställer sig två och två, de tittar på varandra och de hoppas att snart, snart ska de få vara med på ännu ett spännande äventyr. Kanske de till och med kommer att lockas att ha sex med den de står bredvid. Allt är möjligt. Livet är ett äventyr. Och de litar alla på regissören.
Jag känner mig illa till mods, men vet att jag inte har makten att stoppa detta. Jag vill bara ta mig till bilen och försvinna. Jag vill inte veta vad som ska hända med de här människorna. Men reklammeddelandena i telefonen och det hemliga rummet ger mig oerhört onda aningar. Jag anar ond bråd död.
Samtidigt som alla glada människor börjar gå uppför en bred gata så letar jag efter vägen ner. Jag ser att jag befinner mig i ett ruinlandskap. En stad i ruiner, med en massa kullvälta stenar, rester av hus i gul sandsten. Det enda huset som är riktigt helt är det där afterworken ägde rum.
Och nu får de finklädda människorna snubbla uppåt längs det som en gång var en bred gata, nu kantad av sönderslagna hus.
Jag hittar inte vägen. Jag vänder och springer i kapp en av ledarna som går längst fram. Jag säger att jag är på väg därifrån, att jag ska bli hämtad i bil, men att jag inte hittar vägen. Han säger att han ska hjälpa mig, men jag måste vänta tills han har slutfört sin uppgift. Han visar ett ställe där jag kan befinna mig i säkerhet tills de är klara.
Jag tittar bakom mig och i backen som sluttar neråt så ser jag att på vissa avsatser står det en person som har en svart huva dragen över ansiktet. Runt de här personerna står ytterligare fyra personer. Jag skymtar alltså en rad grupper av fem personer ändå ner till afterworkstället. Och jag inser att människorna med huvorna kommer att skjutas.
Jag är maktlös. Jag kan inte rädda de här människorna. Ändå är det så att jag vet att jag kommer att klara mig. Han som har lovat kommer att hjälpa mig när de är klara. Det är inte farligt att ha ett levande vittne till detta makabra. Jag tycker att det är märkligt, men jag är inte rädd för egen del. Samtidigt är det outhärdligt att en massa oskyldiga människor ska dödas bara för att den ryska maffiabossen ska få ha lite kul.
Det är som att det i detta ögonblick är bara jag och de som leder ”leken” som vet vad som kommer att hända. Alla de andra är fortfarande glada. De anar inte att en femtedel av dem om en liten stund kommer att vara döda.
Jag går in i en liten kulvert – och nu kan jag inte längre se alla i backen. Men jag hör skottljud och att det blir tyst där ute.
Jag befinner mig i änden av kulverten som delar sig i två grenar. Det finns folk i de båda grenarna, men jag sitter så de inte kan se mig.
Plötsligt kommer en av ledarna med en tjej som har en huva på sig. Han sätter henne på golvet bredvid mig och säger: De höll på att välja henne, men hon kan inte offras, hon är för smart.
Jag och den smarta tjejen sitter sida vid sida. Jag undrar vad som ska hända härnäst. Det är som att människorna i kulverten inte vet vad som har hänt där ute, där var femte har dött.
Nu kan jag se den första gruppen av fem i den högre grenen av kulverten. I mitten står en lång kvinna i röd klänning, en Rita Hayworth-look-alike. Hon har stort rött hår, röda läppar, ett glatt skratt och är väldigt sexig. Hon ler mot de andra i gruppen.
Så kommer ledaren fram tilll gruppen. Det är Rita som har blivit utvald – till vad vet inte gruppen än. Ledaren säger: Skjut och döda henne.
Det är som att de ännu inte riktigt fattat. Men så inser de och de lyder mekaniskt. De har nätförsedda champagnekorkar i händerna som de skjuter henne med och hon faller död till marken.
Två ledare står bredvid och tittar på. De säger: Visst är det roligt att döda bara för nöjes skull?
Jag ryser till, undrar hur jag ska ta mig därifrån.
Och så vaknar jag.
Albert - jag hoppas att den här
drömmen inte blir verklighet!
,
Robert Nilsson,
Albert,
Rita Hayworth,
död,
sexig,
smart
