Ny bok: Nakendiscot av Karin Isberg

För några månader sedan var jag på en kursledarkurs hemma hos Johan Ekenberg.

Där fanns en elektrisk kvinna som bubblade av lycka om sin kommande bok, som förlaget bara hade omfamnat och skyndat sig för att ge ut.

Kvinnan var Karin Isberg och om två veckor ligger ”Nakendiscot” (Frank) på bokhandelsdiskarna. Köp den.

Läs den.

Jag kan inte direkt säga att jag känner Karin Isberg. Vi har träffats och vi har befunnit oss i samma miljöer, fast inte samtidigt. Vi har båda sökt svaret på frågor som: Vem är jag? Vad behöver jag? Vad mår jag bra av? Så därför känner jag stark samhörighet med henne.

Så det var med stor förväntan jag kastade mig över boken i fredags. Hur skulle hon beskriva sin inre resa?

För mig handlar Nakendiscot om ett hårdhänt uppvaknande och en inre resa som går med blixtens hastighet och om hur Karin Isberg under ett drygt halvår söker och finner mycket av sig själv. Det är en tid av omvälvning, omprövning och transformation.

Tänk dig själv. Du lever sedan mer än tio år i en relation som du har tänkt ska vara livet ut. Visserligen saknas passionen, men ni är ju ändå en bra familj och ni har en hel del roligt tillsammans. Livet fungerar.

Så säger din partner, som en blixt från klar himmel, att han eller hon vill skiljas. Ett dygn senare lever du ensam med dina barn.

Vad var det som hände? Hade vi varit lyckliga? Borde jag ha förstått vad som väntade?

Ungefär det händer Karin Isberg.

Och det hon insåg när den första chocken lagt sig var att hon ägnat sig mycket åt att ljuga för sig själv. Det perfekta liv hon trodde att hon hade levt hade bara varit en fasad och hon hade inte vågar vara ärlig, varken mot sig själv eller mot omvärlden.

Så det hon gör är att inleda en resa för att bli mer sann, för att testa sina gränser, för att förstå sig själv bättre och välja sitt liv.

Som läsare kommer jag nära Karin, hennes familj, hennes exman. Ibland kommer jag smärtsamt nära. Hon berättar utförligt om vad lögnerna bestod av, om svek, om förnekelse och om hur hon blir medveten om vad hon valt att stå ut med och hur lite plats hon har gett sig själv i sitt liv. Och hon börjar inse varför.

Det är en flyhänt, välskriven och engagerad berättelse om ett uppvaknande – som sett ur mitt perspektiv sker rekordsnabbt.

Karin Isberg visar också vilka sammanhang som har hjälpt henne att komma i kontakt med sig själv. Hon har gått kurser som rör sexualitet och tantra med ”mina” lärare på sexsibilityutbildningen. Och jag kan känna igen både ord och övningar som brukar sägas av våra gemensamma lärare. Och det är ju lite extra roligt för mig att veta precis vilka hon talar om (lätt förklädda i boken).

Så om du har den minsta aning om att du lever ditt liv i en lögn och om den dessutom handlar om din relation – då rekommenderar jag verkligen att du läser Karin Isbergs bok. Fast det räcker egentligen med att du är allmänt intresserad av att bli mer sann och mer ”i dig själv”.

Hon har också gjort en hemsida med en massa resurser om personlig utveckling att botanisera i. Och när jag gjorde det upptäckte jag en länk till min blogg, under fliken vänner. Så oväntat och roligt!

Alexander och jag intervjuas i HD.

I går var Alexander och jag med i Helsingborgs dagblad.

Vi talade om våra roller som sexsibilitycoacher, om workshoppar och om att inte ha skam i kroppen.

Och det blev så himla bra!

Jag har ju ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt att intervjua andra. De senaste tio åren har jag själv börjat bli intervjuad, i allt större omfattning.

Dessutom har jag lett kurser för människor som ogillar, är skeptiska till eller är rädda för journalister sedan 1990-talets slut.

Så jag har så att säga befunnit mig på båda sidor, åtskilliga gånger.

Det jag har slagits av är att det finns en bild av journalister som ettriga, dåligt pålästa, irriterande, rent av oförskämda… men också nyttiga, kunniga och intresserade.

När jag har blivit intervjuad har jag faktiskt alltid mött sjysta journalister. De har varit engagerade, intresserade och nyfikna. Och jag (och Alexander) är ju rätt tacksamma intervjuobjekt eftersom vi är lättpratade och dessutom kan leverera.

Ibland känns det extra roligt och bra, när orden verkligen känns som mina (eller våra), när journalisten inte behövt kompromissa. Precis så kändes det med artikeln i HD i går. Cecilia Franck hade verkligen fattat grejen och det känns verkligen roligt att få berätta om det vi brinner för på det här viset.

För jag tycker verkligen att det är viktigt att vi får leva vår potential, vår passion och vår lust. Och jag talar gärna hur många gånger som helst om det.

Och just i dag är jag extra glad över de fina bilderna. Vi såg fina ut där i HD.

Glad söndag på dig!

Och du, redan 19 mars har du möjlighet att träffa oss i Malmö, då det är dags för nästa workshop på temat ”Ingen skam i kroppen”.

Behöver du checka ut ibland?

Ibland behöver jag checka ut från världen och vara helt i min egen space.

Jag sitter som deltagare i en grupp och är helt fokuserad.

Jag hör varje ord, lägger märke till allt i rummet och jag är genuint intresserad och engagerad av ämnet.

I pausen tar jag inte kontakt med någon. För jag behöver checka ut en stund.

Känner du igen det?

I går fortsatte Adina Ståhles kurs för oss som vill lära oss mer om human scanning. Den här gången handlade det om personlighetstyper, eller kroppstyper, något jag är väl bekant med. Jag vet vilken min kroppstyp är, enligt det system som Alexander Lowen skapade för drygt femtio år sedan. Och jag kan i dag både känna igen särdragen i min personlighet och då och då lämna den och vara i min essens.

Så jag var givetvis väldigt nyfiken på hur Adina skulle närma sig det här ämnet och jag var också nyfiken på vad jag skulle kunna lära mig av det.

Adina är fantastiskt duktig på att förmedla kunskap och insekter på ett sätt som är lätt att ta till sig, även när ämnet är till synes komplicerat. Så min förväntan och nyfikenhet var verkligen där.

Och självklart levde hon upp till mina förväntningar. Hon beskrev kroppstyperna på ett delvis annat sätt än jag själv skulle ha gjort och jag fick en del nya insikter.

Och en av dem kan man säga speglas av ingressen till blogginlägget. Jag insåg att jag verkligen behöver ”checka ut” ibland. 

Med checka ut menar jag att jag kan behöva tid ensam, tid då jag inte kommunicerar med någon, tid då jag drömmer mig bort, tid då jag dagdrömmer. Tid då någon som ser mig kan tänka: ”Står hon där och drömmer, hon verkar inte vara närvarande.”

Och det är precis så det är. Ibland försvinner jag bort, jag behöver vila från världen – och jag inser att det verkligen är ett behov.

Jag är en utåtriktad, social, engagerad person. Men ibland måste jag ladda batterierna och ett av de bästa sätten för mig är att vända mig inåt.

Jag inser att jag ganska ofta krävt av mig själv att jag ska vara ”med” hela tiden och att jag har bannat mig själv för mina utcheckningar. Och ibland har jag druckit vin för att på ett legitimt sätt checka ut en stund. 

Jag älskar att vara närvarande. Jag älskar att vara i min essens. Men då och då behöver jag vila. Då blir jag lite sämre på att höra av mig. Då ligger en del av e-posten oöppnad. Det är som att världen blir för påtaglig och jag inte riktigt orkar ta in den. Världen får var utan mig en stund.

I går efter kursen kände jag det där behovet av att checka ut. Trots det hängde jag med på lunch med en del av kurskamraterna. Det var trevligt, det var fördjupande, det ökade tilliten mellan oss – och ändå längtade jag därifrån… jag längtade efter att checka ut.

På bussen hem kunde jag andas ut och vara bara med mig. Kollade inte facebook, läste inte mejl… jag bara var en stund… och när jag kom hem sa jag bara något kort till maken och sedan var jag med bara mig själv under större delen av eftermiddagen.

Och nu är jag beredd att möta världen igen.

Kan du också ha sådana behov? Hur handskas du med dem?

Lust och liv åker till Munka Ljungby 15 mars.

Hallå, hallå! började mejlet från Jenny Stjärnstoff Linderoth på Facebook igår.

Där undrade hon om Alexander och jag skulle vilja ordna något slags sexsibilitykväll hemma hos henne i Munka Ljungby.

Så jag ringde upp Jenny och en liten stund senare var det bestämt:

15 mars på kvällen erbjuder vi:

En lustfylld kväll med sexsibilitycoacherna Alexander och Charlotte Rudenstam.

Hur är det med lusten och passionen i ditt liv? Vad kan du göra för att våga mer, känna mer och ge mer plats till lusten? Möt Alexander och Charlotte Rudenstam som berättar om vad en sexsibilitycoach gör. Du kommer att få göra enkla övningar och möjlighet att samtala med dem.

Och det känns extra roligt att redan nu på lördag är det en stor artikel med oss i Helsingborgs dagblad om sexsibilitycoachning och skam.

Världen öppnar sig och vi kliver in. Härligt!

Och just i dag börjar världens tredje utbildningsomgång till sexsbilitycoach!

Forskning: När har småbarnsföräldrar tid för sex?

Räddaren i den sexuella nöden?

Barnet vaknar. Jag är trött. Jag måste bara…

Hur många har inte varit med om att det har varit knöligt att kombinera att bra sexliv med att ha småbarn?

Malmöforskaren Lars Plantin har tittat närmare på detta, genom att borra sig in i den stora familjesajten familjeliv.se, berättar han om för Sydsvenskan.

Det finns märkligt nog relativt lite forskning om kopplingen mellan sexliv och föräldraskap. Lars Plantin har själv tidigare tillhört de forskare som intresserat sig för båda sakerna, men i skilda studier. En antologi om det moderna familjelivet gjorde att han bestämde sig för att titta närmare på kombinationen familjeliv och sexualitet.

Lars Plantin bestämde sig för att titta närmare på vad man tal

ade om kring sex och föräldraskap på hemsidan familjeliv.se, en hemsida som besöks av 40 000 unika besökare i veckan och där en majoritet är kvinnor i trettioårsåldern som är förstagångsföräldrar.

– Folk har ett enormt behov av erfarenhetsbaserad information. De struntar i vad experterna säger och ger sig ut för att ta reda på ”Hur gör du?”. Folk vill också gärna ha bekräftelse – ”Har ni det som vi?”, säger Lars Plantin.

Det Lars Plantin gjorde var att följa samtalstrådar som handlade om sex och föräldraskap och han kunde se att det fanns olika faser och olika slags bekymmer i de respektive faserna.

Under graviditeten kunde kvinnorna känna sig osexiga, efter barnets födsel kunde det ta en stund innan sexlusten kom tillbaka. Och det fanns många, många samtal som handlade om hur man kan få sig en snabbis, där Bolibompasex är ett uttryck för det.

 

Och det finns en klar vilja hos dem som skriver att hitta tillbaka till sitt sexliv. Så hät säger Lars Plantin till Sydsvenskan:

– Något som är jättevanligt är kvinnor, och män, som skriver att de egentligen inte har någon lust, men kör på ändå eftersom de uppfattar att sexuallivet är så viktigt för relationen. Det kan ju låta hemskt det här med att man ”ställer upp”. Men när jag tittar på de här inläggen så känns det inte alls hemskt. Man vill känna sexlust och hitta tillbaka till sin egen kropp. Att köra på är ett sätt att hitta dit.

Så jag blir glad både över att den här forskningen görs – och jag hoppas att fler följer i Lars Plantins fotspår. Att skildra vardagslivets vedermödor är viktigt. Sexualiteten är viktig… och att vi vågar erkänna att kåtheten också kan finnas där, även med små barn som tassar i små blöjpyjamasar.

Mörkermännen: Sexbrottslingar slipper undan i Sverige.

Tyvärr verkar det ligga mycket i det demonstranten säger.

Har du eller någon du känner blivit utsatt för ett sexbrott?

Då är risken tyvärr stor att brottet inte leder till åtal.

Dagens Nyheter har kartlagt hur stor andel av anmälda sexbrott som leder till åtal, och det är bara 39%, där Karlskrona ligger lägst med 22% och Kristianstad högst med 57%.

Sexualbrott är en knivig uppgift för poliser och åklagarväsende. Ord står ofta mot ord och ganska ofta saknas det vittnen. Därför måste polisen vara snabb, säkra teknisk bevisning och förhöra de inblandade.

– Jag tror att det handlar om ett synsätt. Jag har reagerat på att vissa anmälningar har skrivits av på ett tidigt stadium, säger Karin Åkesson Rehnholm, advokat i Karlskrona till DN.

Och i en annan artikel berättar en tidigare polischef om orsakerna till att det är så här.

Magnus Lindgren säger till DN att det är låg kvalitet på sexualbrottutredningar sm sätter brottsoffrens rättssäkerhet ur spel. 

Att detta fortfarande kan ske, menar han beror på polisen förledade attityder.

Och inte särskilt mycket verkar ske för att rätta till situationen trots att polisen med jämna mellanrum för svidande kritik för hur de handlägger ärenden som handlar om vålds- och sexualbrott mot kvinnor.

Jag blir ledsen och arg när jag läser det här. Ska det vara så himla svårt att stå upp för kvinnorna och verkligen utreda till exempel våldtäktsanmälningar? 

Jag ställer mig frågan hur verkligheten hade sett ut om det hade varit män som hade utsatts för den här typen av brott.

Och även om det i dag finns många kvinnor inom polisen, så tycker jag att attityden till de här brotten luktar manlig kåranda. Kanske är det jobbigt att utreda sexualbrott för att de utredande männen själva känner sig hotade? Eller så kanske det finns attityder av att kvinnor får skylla sig själva eller ”En kvinnas nej, betyder nog kanske…” (GRRRR!)

Det är jättebra att DN har gjort den här kartläggningen, som ger en tydlig bild av attityder till kvinnor som blir utsatta för sexualbrott (och även våldsbrott). Det är som att kvinnan fortfarande, i vissa avseenden, är rättslös. Den kvinna som blir våldtagen i Karlskrona har ju bara tur om gärningsmannen åtalas med tanke på att 78% av brottsanmälningarna inte går vidare till åtal.

Siffror från Brottsförebyggande rådet säger detta:

• 16 900 sexualbrott polisanmäldes (2010)
• 98 procent av dem som misstänks för sexualbrott är män (2008)
• 26 procent av sexualbrotten sker i offrets eller gärningspersonens hem (2008)

Och så tänker jag så här.

Många kvinnor skäms över att ha blivit utsatta för ett sexualbrott. I många fall tror jag att det krävs mycket för att verkligen våga polisanmäla. Och att då bli ifrågasatt eller taskigt bemött innebär ytterligare en kränkning.

Det innebär att mörkertalen är stora. Jag undrar just hur många kvinnor som låter bli att anmäla, för att de tänker att det inte är någon idé eller för att de är rädda för gärningsmannen. Många skulle jag gissa.

Jag hittar ett blogginlägg där en polischef i Dallas säger: "Våldtäkterna skulle försvinna som kvinnor slutade dricka". Jag lägger in inlägget här... För det säger så mycket om det där med mörkermän och attityder. 

Thank you so much, Police Chief David Brown! I had already thought of “not wearing short skirts,” “not opening my legs” and “not leaving the house,” but “not drinking” wasn’t even on my list of ways to keep myself from being violated by a manfolk! Thankfully, the Dallas chief of police offered this helpful advice during a recent Public Safety committee meeting, where a major topic was the fact that rapes in the area are up by 25 percent.

“We’re needing to create a message to the victims of this type of crime, related to, you know, someone you don’t know that well, you having a little bit too much to drink,” explains Chief Brown, suggesting women, “have your friends watch you” if you intend to drink in front of a man.

Write this one down ladies, since your silly little brain is too wrapped up in the storylines from Days Of Our Lives to remember.

Så snälla farbror polisen – börja ta sexbrotten mot kvinnor på allvar!

Speglarna runt mig.

Framför spegeln (Edouard Manet, 1876)

Mamma, det är du som har förändrats.

Charlotte, du är så disciplinerad.

Charlotte, det är sånt lugnt runt dig nu för tiden.

När jag mediterade för en stund sedan blev jag plötsligt medveten om hur viktigt det är med speglar. Och då kanske du tänker på att det är bra att stå och titta på avbilden av dig själv. Och visst, det är väl bra att göra det ibland.

Fast just nu tänker jag på en annan slags speglar. De människor som speglar mig i något de säger. De som gör mig själv tydligare för mig själv – även om det kanske inte var deras avsikt.

När jag tittar mig i en vanlig spegel är det ganska lätt att se, men det är inte alltid lika lätt att höra en spegling. Det kan bero på alla möjliga saker, som att speglingen är något som är jobbigt eller obehagligt att höra… eller på att speglingen är så fin att den är svår att ta emot.

Nu ska jag berätta om tre speglingar jag hört under senare tid. Antagligen är det flera jag har missat….

I Thailand mötte vi kära vänner från Malmö, ett par med en liten solstråle till son. De tittade på mig och sa: Du har verkligen utvecklats sedan vi lärde känna dig. Jag hörde det och kände värmen från dem. Och min nyfikenhet väcktes.

Någon timme senare, i havet, stod jag och kvinnan i familjen med vatten upp till midjan och jag frågade om hon ville konkretisera. Och hon sa bland annat det där med lugnet, med att jag utstrålar större medvetenhet och att jag känns ”renare” än tidigare, delvis beroende på att jag slutat röka.

Intressant. Visst vet jag att jag utvecklas (eller invecklas) på olika sätt, men eftersom jag lver med mig själv hela tiden är det ju svårt att se det klart.

När vi kom hem från semestern, så kände jag mig så extra vänligt inställd till alexander och jag sa flera gånger hur gullig han är på olika sätt. Och så klämde jag i med: Vad du har förändrats sedan vi kom hem. Det var menat som lite skämtsamt. Då tittade Stella på mig och sa: Det är inte Alexander som har förändrats, det är du!

Point taken.

Stella har ju alldeles rätt. Resan har gjort mig lugnare (åtminstone tillfälligt…), minder gåpåig och huggig och just nu har jag mer tillgång till min essens än tidigare. Tack Stella för den speglingen.

Så i helgen hade vi vår workshop Ingen skam i kroppen i Göteborg. På lunchen satt vi och småpratade om vad vi gör och så. Och jag sa bland annat att jag bloggar en timme varje morgon. Då säger en underbar väninna: Charlotte, du är så disciplinerad.

Och det har hon ju rätt i. Det är sällan jag tänker på det själv. Jag mediterar (praktiskt taget) varje morgon och så bloggar jag ju. Det finns en del annan disciplin i mitt schema också. Kanske har jag inte använt det ordet själv så mycket, eftersom det har haft en något negativ klang för mig. (Jag kan se en hård lärare med pekpinne framför mig.) Men det finns ju olika varianter av disciplin.

Vilken var den senaste spegling du fick? Hur tog du emot den?

Mörkermännen: Hur länge ska tvåårsregeln finnas kvar?

Det kan både börja och fortsätta bra.

Jag gillar inte människohandel.
Och jag gillar inte när någon har attityden att köpa sig en människa och sedan betrakta honom eller henne som en ägodel som det är fritt att slå.
Tyvärr verkar det bli ett vanligare fenomen.


När vi befann oss i Thailand såg jag nästan ingen tydlig prostitution. Vi hade valt lugna ställen att vara på. Däremot såg jag då och då äldre västerländska män i sällskap med thailändska kvinnor som hade kunnat vara deras döttrar på eller nära stranden.
Vilka ekonomiska uppgörelser de hade mellan har jag ingen aning om. Och det jag bevittnade såg givetsvis helt okej ut. Glada ansikten, i synnerhet männens.
Och eftersom jag inte söker en utländsk fru så läser jag inte de hemsidor på nätet som handlar om kvinnor , från till exempel Thailand, som söker en partner och hoppas få ett bättre liv tusen mil hemifrån.


Jag vet heller inte vilka förhoppningar eller drivkrafter de har. Eller om en del av dem har sådana livsvillkor att alternativet att möta en äldre man från Sverige känns väldigt attraktivt. (Givetvis uppstår ”äkta” kärlek också, men det är inte det jag talar om här.)
Jag har mött äldre svenska man som öppet sagt: ”Jag ska hämta mig en fru från Thailand, eller Filippinerna”. Jag har också sett unga vilsna asiatiska kvinnor som ser rätt olyckliga ut i vårt kalla land.


Varför skriver jag då människohandel i ingressen. Ibland känns det som om vissa män ser det som att de åker ner och köper sig en fru. Och det kanske de också gör, åtminstone i bildlik bemärkelse.


Och det skulle ju kunna sluta bra.

Hur jämställda är de? 

Tyvärr blir det allt vanligare att det slutar med att kvinna, till exempel från Thailand, kommer till Sverige och när de väl är hemma börjar misshandeln. Vissa män är väldigt medvetna om att det finns en tvåårsregel som ungefär innebär att relationen/giftermålet måste pågå i två år innan kvinnan kan begära skilsmässa, utan att riskera att återvända till sitt hemland. Två års ”fri” misshandel med andra ord.


Jag undrar hur de männen är funtade. Hur kan någon ha mage att köpa sig en fru, behandla hennes som en tingest och så misshandla henne? Det övergår mitt förstånd.
Enligt Riksorganistionen för kvinnojourer (Roks) som i och för sig är part i målet (de står ju så uppenbart på kvinnornas sida) finns det män som sätter detta i system. Efter två års misshandel, så hämtar de en ny kvinna. Jag kräks.
– Serieimportörerna slänger ut sin fru. Sedan hämtar de en ny, säger Angela Beausang, ordförande för Roks till Aftonbladet.
Antalet misshandlade ”importerade” kvinnor som blir misshandlade ökar.
– Naturligtvis far de allra flesta kvinnorna inte illa. Men en del hamnar hos
män som misshandlar och hotar dem, säger Angela Beausang.


Jag läser en debattartikel i Aftonbladet som visar på den rättslöshet som dessa kvinnor i praktiken har.
Så här beskriver Bernardita Nunez, verksamhetsledare, Terrafem situationen på debattsidan:

För de flesta blir det så här - men det gäller inte serieimportörerna. Hur ska de stoppas?

Två åtgärder har genomförts sedan tvåårsregeln infördes för att förbättra situationen för brottsoffret/kvinnan: 1983 skapades en praxis med fyra krav som ska uppfyllas för att kvinnor som saknar put ska få stanna trots att de inte bott tillsammans med mannen i två år:
1. Kvinnan ska vara utsatt för våld
2. Kvinnan ska vara etablerad på arbetsmarknaden.
3. Kvinnan ska inte ha bott kort tid i Sverige.
4. Kvinnan ska riskera att bli socialt utstött vid återkomsten till hemlandet.
Kraven är näst intill omöjliga för kvinnorna att leva upp till eftersom de lever isolerade, kontrollerade och utan eget nätverk i Sverige. Om kvinnan inte ställer upp på sex, inte arbetar tillräckligt hårt eller helt enkelt inte passar honom kan han kasta ut henne. Kvinnan går då en oviss framtid till mötes och riskerar utvisning.


Hade dessa kvinnor varit lika rättslösa om de hade bytt kön? Vi har tydligen mörkermän här hemma också.

Lördagsövning: Träna närvaro

Sitt betydligt närmare varandra än det här brudparet.

Det här är en övning som du kan göra med nästan vem som helst.

Den handlar om att ni tränar på närvaro och att vara kvar med er själva.

Övningen är på ytan väldigt lätt… och det är spännande att se vad den väcker upp.

Häromdagen blev vi intervjuade av Cecilia Franck som frilansar åt Helsingborgs dagblad. När hon undrade vilken slags övningar vi gör som sexsibilitycoacher så gav vi henne flera exempel. Den här lördagsövningen är en av dem.

Som vi ser det har sexlivet och relationen möjlighet att bli bättre om du är närvarande i din kropp, om du är här och nu, om du känner dig själv.

Det som ofta sker är att du tänker på något annat än det som är, något som har hänt tidigare eller något som kanske ska hända, i en sexuell situation kanske du är mer hos den andre och tänker på vad hon eller han skulle hilla, än är ”med dig själv”.

Den här övningen är tillför att du ska lägga märke till när du flyttar ditt fokus från dig själv till den andre – och du får också träna på att flytta tillbaka fokus till dig själv.

1. Sitt helt tysta mitt emot varandra, ganska nära. Ni ska kunna ha bra och bekväm ögonkontakt. Ni ska dock inte röra vid varandra.

2. Titta på personen du har mitt emot dig, men känn din kropp, känn att du är kvar hos dig själv, känn att du inte har flyttat över hela ditt fokus till den andra personen.

3. När du känner att du flyttat fokus till den andre, så blunda. Låt ögonen vara slutna tills du känner att du är i kontakt med dig själv.

4. Öppna ögonen när du har kontakt med dig själv igen.

5. Varje gång du förlorar kontakten med dig själv så blunda.

6. Efter fem minuter tar ni en paus.

7. Berätta för varandra i några minuter hur ni upplevde detta att betrakta den andre ordlöst. Berätta vad det var som gjorde att du tappade kontakten med dig själv. Var det en av dina tankar, något den andre gjorde…? Du kanske kan uttrycka vad som skulle kunna hjälpa dig att ha kvar kontakten med dig själv.

8. Efter ungefär fem minuters samtal så gå in i tystnad igen och sitt tysta mitt emot varandra som tidigare, blunda när du tappar kontakt med sih själv etc.

9. Efter fem minuter avslutar ni och berättar vad ni lärt er av den här övningen.

Och skriv gärna och berätta om dina upptäckter.

Lycka till!

Samtal om lust och liv: Olika sätt att åtrå

Vilken bild skulle kunna väcka din åtrå?

En man kan hinna åtrå hundra kvinnor på en halvtimme.

Kvinnor har ett helt annat åtråtempo.

I alla fall var det så bland oss kvinnor och män som deltog i Samtal om lust och liv häromkvällen.

Någon vecka innan vi åkte på semester så satte vi temat för februarisamtalet. Vi skrev helt enkelt åtrå.

Du som följer mig på bloggen vet att jag är en person som gör saker i stunden, som ofta följer en impuls och som ofta är intuitiv.

Så när vi träffades hade jag inte funderat så mycket på det där med åtrå och min eget förhållande till det.

Våra samtal börjar med att vi tillsammans äter en hemlagad vegetarisk soppa och hembakat bröd (ofta med surdegsbas). Där sitter vi och småpratar och presenterar oss för varandra. Nästan varje gång är det någon eller några som är helt ny och nästan alltid är det också en eller flera stammisar. Hittills har det aldrig varit samma konstellation, vilket bidrar till att de här samtalen blir så dynamiska.

I onsdags satt Alexander på andra sidan bordet, en bit ifrån mig, och jag kände den där vågen av kärlek som jag skickade till honom. Jag kände också min åtrå till honom. Just det där med åtrån nämnde jag inte då, men jag talade om den där starka kärlekskänslan i ögonblicket och att det är så härligt att den då och då kommer. 

I morgonens meditation insåg jag att en del av den där kärleksstöten är åtrå. I det ingår något fysiskt, en längtan efter närhet, en spirande kåthet. 

Under samtalet visade det sig att bland oss var det en väldig skillnad på manlig och kvinnlig åtrå. Nu kan ju ingen av oss gå i god för att detta skulle vara något universellt – men ungefär så här var det:

En man kan åtrå en kvinna i 2-5 sekunder. Han möter en kvinna på gatan som han hinner tända på, fantisera kort om och när hon har passerat ser han en ny kvinna och samma procedur upprepas. Så han kan hinna åtrå hur många kvinnor som helst på till exempel en badstrand i Thailand.

Kvinnor verkar kräva något mer. Det ska finnas tid för att fantisera om den åtrådda på något sätt. Det räcker inte med en vacker rumpa eller ett par magiska ögon. Men har kvinnan lite tid på sig, och till exempel kollar in en snygging på ett fik kan hon hinna kläa av honom eller henne i fantasin och känna åtrån sjuda.

Vi var inte helt överens var gränsen för åtrå går. Alltså när övergår åtrån i något annat? Åtrår man fram till man har sex? Eller slutar det med den första kroppskontakten? Det kanske finns något vetenskapligt kring det?

Vad vi kunde se var att mäns åtrå lättare väcks. Det kan räcka med att titta på en bild av en naken kvinna eller ett kvinnokön för att det ska börja dra. Medan det för många kvinnor inte är särskilt upphetsande att se en kuk på bild, erigerad eller ej. Däremot kan det bli mer spännande att se människor som har sex… och kanske är det så att det inbjuder till att kvinnan hinner skapa något slags historia kring det som gör att hennes åtrå väcks?

Jag ställer frågor - vilka är dina svar?

Nästa samtal om lust och liv äger rum onsdag 16 mars. Ämnet har vi inte spikat än. Vad skulle du vilka prata om?

Burfågeln sjunger

På 1970-talet läste jag Maya Angelous fantastiska bok ”Jag vet varför burfågeln sjunger”, som handlar om hur den förtryckta människan reser sig till egenvärde och jämlikhet.

Jag minns det vagt som en stark läsupplevelse.

Jag har sett en ny burfågel sjunga. En fågel med väldigt vackra fjädrar omgiven av en guldbur som tycks krympa i takt med att fågeln växer.

Du kanske har sett dem många gånger. Fåglarna som sitter i större eller mindre burar och sjunger. Just nu ser jag en välvd guldbur i vilken sitter den vackraste av fåglar.

Den tittar ut på världen och inser att just nu kan den inte komma ut. Världen utanför buren är för farlig just nu. Därför väljer fågeln att utvecklas sitt inre liv, i väntan på att den ska våga öppna dörren till buren och flyga ut i total frihet.

Fågeln tittar på mig med stora och faktiskt lyckliga ögon. För just den här fågeln har funnit ett fungerande sätt att leva i sin bur. Fågeln mediterar och expanderar i sitt inre, i väntan på signalen som ska ge frihet.

Detta berör mig djupt.

Det finns så mycket att säga om detta som handlar om hur vi människor handskas med våra liv.

För hur många är medvetna om att de väljer ett liv i bur? Ett väldigt begränsat liv? Ett liv där de är beroende på sina egna och andras tyckanden och låtanden. Där det inte passar sig att vara sig själv och leva i frihet? 

Jag tror att det är väldigt vanligt att människor lever i förvissningen att de lever sina liv precis som de vill och inte vågar, kan eller vill lägga märke till hur de begränsar sig själva och håller sin essens tillbaka.

Och det är helt okej. Den som inte är medveten om buren, fängelset, fjättrarna – eller vilken metafor som passar dig, känner troligen inte särskilt stark smärta. Livet är tillräckligt bra för dem. Ibland kan det hetta till lite grand och de får en känsla av att livet skulle kunna vara mer, men slår bort den tanken.

Detta kan jag säga för att jag under många år levde så. Jag anade att det fanns något mer och något större än det liv jag levde. Men jag var rädd för friheten och rädd att friheten skulle ställa omöjliga krav på mig.

Och så finns det de som börjar upptäcka buren omkring sig. Som känner begränsningarna. De kan reagera på väldigt olika sätt. Somliga slår hårt på burens väggar och tar sig snabbt ut, kanske kostar det en rad blessyrer. Andra känner sig maktlösa inför burens konstruktion och känner förtvivlan: Jag kommer aldrig härifrån och ändå är världen och friheten så oerhört nära. Ytterligare andre börjar fundera på hur de ska få buren att försvinna, de bidar sin tid och ägnar sig kanske åt olika former av personlig utveckling, meditation eller vad det nu kan vara.

När jag upptäckte buren hade jag ingen aning om hur jag skulle befria mig från dem. Jag kunde också tidvis känna att det kändes väldigt skönt att kunna betrakta världen på lite håll. Det fanns en trygghet där inne i buren. Och långsamt växte en längtan att utforska världen utanför. Så för mig började det med att jag öppnade burdörren på glänt och flaxade ut en stund, innan jag vände åter in i burens förmenta trygghet.

Och nu möter jag en annan strålande burfågel, som ägnar sig åt att putsa sina fjädrar, som längtar efter att omvärlden ska kännas tillräckligt trygg för att hon ska våga sig ut. Fågeln har upptäckt att ju mer den växer inombords, desto trängre känns buren. Ungefär som barnet i livmodern tillslut bara måste ut i det stora livet.

Det är både vackert och plågsamt att se den vackra fågeln och höra dess sång. Och jag längtar efter att se den pröva dess vingar.

Snälla vackra burfågel, se att dörren redan står på glänt. Det är bara du som kan välja att ge dig ut i friheten. Ingen kan göra det valet åt dig.

Namaste!

Bejaka din essens.

Vem är du bakom din personlighet, din historia, din prägling, dina värderingar och utan ditt bagage?

Som jag ser det finns det en renare dimension som jag kallar din essens.

Och det är allt det som egentligen är du. Ditt ljus, din kärlek, din styrka, din medkänsla, din lekfullhet, ditt varande…

Vad skulle hända om du levde mer utifrån din essens än utifrån yttre förväntningar på dig?

Jag är allt mer i kontakt med min essens. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Jag är allt mer i mig själv. Jag är mer. Jag vilar mer i mig.

Detta är sätt att försöka uttrycka hur essensen kan kännas och det är helt rimligt om du inte greppar vad jag talar om. För essensen är något som ligger bortom tanken, som svårligen låter sig beskrivas och som inte går att se eller ta på.

Essensen är.

Och det är viktigt att vi blir många som verkar utifrån vår essens.

Nu leds världen av människor som styrs av sina personligheter, av en massa yttre ting, där det kan handla om att få bekräftelse, ta revansch, hämnas, synas, att bevisa saker, att göra saker.

Och det är naturligt att det är så.

Men vi är på väg in i en tid, eller snarare vi är redan i en tid, då det behövs mycket essens och att du verkar mer utifrån din essens. Världen behöver din essens! När vi är i vår essens kommer krigen att försvinna, Moder Jord kommer att vördas och vi kommer att se varandra som de gudar och gudinnor vi är.

Andas.

För mig är detta verkligt. Jag upplever allt starkare min essens och hos mig handlar det om att vara i en feminin kraft, att leva min gudinna och låta mig ledas av henne. Jag vet att det kan låta konstigt och främmande och en del av mig tycker också det. (Då är det min intränade personlighet som protesterar och fnyser: Flum).

Jag får allt fler upplevelser där jag är essensen. Det kan handla om allt från att jag känner mig total närvarande till kosmiska orgasmer. Det är som att jag är både Charlotte i Malmö och en oändlig varelse samtidigt.

I meditation kan jag denna upplevelse av att vara makrokosmos och mikrokosmos på en och samma gång. Att liksom vara droppen i havet och samtidigt hela havet på en och samma gång. 

Jag kan känna när jag sitter ner och är närvarande hur det feminina omger mig och kan expandera och att jag ska möta världen utifrån detta.

Att skriva om det här känns både sårbart och spännande. Och jag skriver för att inbjuda fler människor till att söka sig hem till sin essens. Och att våga erkänna den inför sig själv och andra. Och jag tänker att tillsammans kan vi göra stordåd. Riktigt vilka vet jag inte. Jag har just börjat föra en dialog med gudinnan och det första hon sa var: Skriv om mig. Så det är väl det jag gör nu.

Ett uttryck för mitt essentiella jag är de nya kvinnocirklarna jag leder… med gudinnetema. Alexanders och mitt arbete kring att släppa skam och frigöra den sexuella kraften är ett annat uttryck för det. Och det kommer mera. Vad vet jag inte än.

Vilka uttryck tar sig din essens?

Jag vill också passa på att tacka Adina Ståhle. I går gjorde vi en Human Scanning och det var väldigt tydligt att gudinnans tid är nu.

Göteborg: Jag hoppas vi ses på lördag.

Nu på lördag den 19 februari fortsätter vår turné med workshoppen Ingen skam i kroppen.

Det finns fortfarande platser kvar.

Vi ser fram emot att träffa dig bland andra glada workshopdeltagare.

Och vi har ett specialerbjudande till den som går med en kompis eller partner.

Januari är passerad och vi har hämtat nya krafter genom två veckors semester. Och nu är vi igång med buller och bång.

Eller vad sägs om detta inom en vecka:

Vi har båda coachningsklienter.

I morgon 16 februari Samtal om lust och liv – kvällens tema : Åtrå. Soppan blir förmodligen en vintervarm sak och med nybakat surdegsbröd till. Hundra kronors investering. Anmälan sker här. Eller skicka ett sms till Alexander på 070 616 72 42.

17 februari blir vi intervjuade av Helsingborgs Dagblad om sexsibilitycoachning.

18 februari far vi till Göteborg för workshoppen, som pågår mellan 10-17 den 19:e. Mer hittar du infohär. Du kan också läsa om en del upplevelser från workshoppen.

I nästa vecka är det dags för kvinnocirkel med gudinnetema hemma hos oss. Anmäl dig till Charlotte genom att skicka sms på 070 322 42 42.

I samtliga fall går det naturligtvis också att mejla, skicka antingen till vår infoadress på lustochliv.se eller till något av våra förnamn snabel-a lustochliv.se

Vi har också lagt ut en del trådar inför sommaren och kommer att delta i en eller flera festivaler (jag affirmerar fyra festivaler just nu).

Till alla älskande!

Får mitt hjärta att banka!

I dag är det Alla hjärtans dag <3

Och du kan välja att se det som ett kommersiellt jippo… eller så kan du vara lite extra mycket kärlek just idag.

Och jag tänker extra på mina nära och kära i dag! Och alldeles särskilt på min älskade Alexander!

Vi kom hem från Thailand i går eftermiddag. Och jag inser att min kropp inte riktigt har ställt om sig än. För jag vaknade vid fyra i morse och sedan gick det bara inte att somna om.

Så jag gick upp vid femtiden och mediterade i stearinljusets sken. Skönt att vara hemma, även om det är väldigt temperaturskillnad.

Och då sa min inre röst att dagens blogginlägg skulle handla om Alla hjärtans dag och om att visa kärlek.

Ständigt blir jag påmind om att det är lättare sagt om gjort. Runt mig finns människor som befinner sig i olika former av kärlekskriser… antagligen finns det där för att de ska lära sig något… och för att växa. Men mitt i krisen är det ju jobbigt och inte särskilt konstruktivt att komma med sådana ”påhopp”. Då är min roll att i första hand lyssna, visa den krisande att jag finns där.

Det som jag tror kan befrämja harmoni är att jag är trogen mig själv, eller uttryckt på ett annat sätt: Att jag är i mig själv. När jag inte hela tiden är ute ”hos den andre” för att känna in vad hon eller han vill eller behöver, eller förväntar sig eller känner eller tänker… så blir det lättare att känna harmoni och kärlek. När jag lämnar mig själv och är för mycket med Alexanders behov så brukar det inte bli så bra, åtminstone inte på lite sikt. Men när jag möter honom som mig själv och ger det jag vill ge, när jag går så nära jag vill, när jag också ser till mina behov och önskningar, då går det bättre.

Så ett tips för dagen är: Ge av den kärlek du faktiskt har till andra. Och försöker inte ge vad de förväntar sig (och som egentligen inte kommer från dig).

En av de sista kvällarna satt Alexander och jag på en restaurang på Kata Beach. Jag tittade på honom och det gick en stöt genom mig. Numera behöver jag inte ens säga till honom att den där kärleksstöten går igenom mig, för jag signalerar det säkert på en massa sätt. Det är en påminnelse om förälskelsetiden och varja gång jag känner den så vet jag att jag verkligen väljer Alexander igen och igen utifrån mitt hjärta, utifrån mitt väsen. Det är som att mitt inre knackaar på mitt hjärta för att jag mitt bland alla vardagsbestyr och vardagslevandet ska komma ihåg den stora kärlek jag känner för honom.

Så snart blir det nog en Valentinpuss. Slösa med dem i dag!

Namaste!

Skänk lite romantik... inför hjärtedagen.

Du kanske tycker att Alla hjärtans dag är ett kommersiellt jippo?

Strunta i det och ta chansen att vara lite romantisk.

Hur vill du fira romantiken? Nu har du chansen att göra ett aktivt val.

När jag ska skriva den här texten om romantik kommer jag att tänka på den gamla storfilmen ”Borta med vinden”. Jag ser för mig Vivien Leigh som Scarlett O’Hara och Clark Gable som Rhett Butler. Jag ser bådas hängivenhet – även om den inte är för varandra. Jag ser två starka, envisa människor. Och jag ser en massa skönhet, både hos honom och hos henne.

Romantiskt, kan du fråga dig? De får ju inte varandra i grunden? De missar chansen? De lever och älskar tillsammans och hon tror större delen att det är något annat hon vill ha? Hon är förälskad i en dimma, i en chimär och lyckas inte vara i verkligheten.

Och det är kanske där jag vill möta dig. Är du som Scarlett som inte ser kärleken framför dig? Drömmer du dig bort till något annat? Tror du att gräset är grönare hos grannen, med annat gödsel eller med andra kärleksbetygelser?

Tänk om du är kärlek och du har alla möjligheter till både kärlek och romantik?

Jag föreslår att du fokuserar inåt och känner kärleken i dig, romantikern i dig. Jag föreslår att du fokuserar på att ge istället för att ta (eller ta emot). Jag föreslår att du känner tacksamhet över de gåvor du får och inte ifrågasätter dem eller motiven bakom dig? (Fin ros, men gav du den av rätt skäl… Skippa den typen av tankar: Känn tacksamhet för rosen, alla hjärtans dagskortet, klappen på kinden eller vilka kärleksbetygelser du än får).

Och du, nu inför just den 14:e februari. Göd romantikern i dig. Tänk ut något du vill ge till någon eller några du har kär. Och ge med all din tacksamhet och med all din kärlek.

Namaste lovers!

Bok: Nu vill jag sjunga dig milda sånger

”Jag tror att om vi bara lyssnar på oss själva så vet vi vad vi måste göra, sa hon dröjande. Och jag har kommit fram till att hur ont det än gör, hur svårt det än är, så måste man lyssna. Vi måste leva våra liv.”


Orden är den äldre kvinnan Astrid i Linda Olssons fina debutroman Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Läs den du också!


Jag har känt ett motstånd mot att läsa Linda Olssons bok. Ibland har den bligat mot mig i pockethyllan på bokhandeln, men något har gjort att jag har gått förbi den varje gång. Ibland är det så med mig och böcker. Kanske för att folk för ofta säger att jag borde läsa den. Så den fick vänta.


Och nu har jag läst den. Det får jag tacka en svensk som läst den på sin semester på Coral Island Resort, för där låg den i den allmänna hyllan och den här gången talade den till mig. Men också denna gång så tvekade jag innan jag tog den. Och jag tvekade innan jag började läsa den. Kanske jag på något undermedvetet plan inte unnade mig att få den här läsupplevelsen? Eller så var det något helt annat.


När jag väl började läsa boken var det svårt att släppa den. Berättelsen om två kvinnor i mycket olika åldrar som valt att ”dö” vid en punkt i livet och som i mötet med varandra väcks till liv igen är… för mig … oemotståndlig.


Särskilt kär blir jag i berättelsens äldre kvinna, Astrid, som jag citerar i inledningen. Hon som stängde av sitt liv för så där 60 år sedan och sedan bara väntat på något… Som valt ensamheten, att stanna i fädernegården, som underkastar sig livet, men inte unnar sig att leva. Som liksom väljer att betrakta livet passera och samtidigt betrakta sig själv som mer eller mindre död. Det är något så stoiskt över denna Astrid. Trots allt har hon livsgnistan kvar, hon är kvar och i mötet med Veronica, som är så där 50 år yngre än hon själv och som själv bär en svår hjärtesorg så väcks hon till liv igen. Eller snarare, dessa två vinddrivna kvinnor väcker varandra till liv.


I mina ögon är det magiska livselixiret att de börjar berätta sina liv för varandra. För första gången tar de smärtan till ytan, för första gången delar de sorgen, smärtan, hatet, sveken, kränkningarna och i detta delande växer kärleken mellan dem, det byggs en bro mellan dem som ger dem fast mark under fötterna.


Jag har ingen större lust att gå in i detalj på vilka svåra erfarenheter de här kvinnorna har med sig i sina respektive bagage – jag vill inte ta läsupplevelsen ifrån dig – och för mig är det inte berättelserna som i första hand är det som fångar mig, utan det är kärlekens helande kraft – och de insikter som Linda Olsson låter den äldre kvinnan få.


Det är sällan jag gör understrykningar i skönlitterära verk, men med denna hämtade jg en penna, för att citaten kändes så viktiga. Jag väljer att citera en gång till, så kanske du kan ana varför jag tycker att tankarna som förmedlas i den här boken känns så viktiga:

 ”Jag kedjade fast mig vid det. Nu ser jag att jag i alla dessa år har väntat på att bli befriad fast det enda som någonsin bundit mig var de fjättrar jag smidde själv.” 

Blunda och läs de meningarna ett par gångar. Vad Astrid fjättrade sig vid är oväsentligt i sammanhanget. 


Vilka föreställningar, vilka val fjättrar jag mig vid? 
Och vilka fjättrar du dig vid? 
Och vad händer i det ögonblick du eller jag inser att fjättrarna är en illusion?


Kanske blir jag så fångad av Linda Olssons roman för att jag själv har reflekterat en hel del över mitt liv och mina livsval och vågat titta på jobbiga ögonblick och lyckats frigöra mig från en del av de där kedjorna (samtidigt som det gör mig medveten om att det finns fler att lösa upp, men var sak i sin tid.)


Jag kommer just att tänka på en dröm jag hade i slutet av mitt träningsäktenskap. Jag var en prinsessa som var fångad högst upp i ett torn. I det tornet hade jag suttit i åratal och det fanns bara en väg ut och den var låst. Där uppe satt prinsessan och längtade efter liv. En dag får jag en impuls och går ner för de vindlande trapporna och går fram till den tunga porten. Jag känner på dörren och inser att den är olåst och jag lämnar tornet bakom mig. När jag gått några steg så rasar tornet bakom mig.


En så tydlig bild av att leva i en illusion och av att jag själv var den som bildlikt hade låst in mig. Men just när jag drömde den fattade jag inte riktigt det. Insikten växte fram.
Så Linda Olssons bok både ger mig insikter, påminner om insikter och är ett så ömsint porträtt över kärlek som kan väckas mellan två kvinnor ur olika generationer.


Tack för läsupplevelsen!

Inför Valentindagen: En lovsång till himmelens port!

Film: Trubbel i paradiset

Det känns lite lustigt att se en film som handlar om par som ska renovera sina relationer i Eden, när vi själva är ett par som befinner oss på en paradislik plats.
Men det kanske maken kände till?


Somliga filmer är amerikanska i den där lite trista meningen. Förutsägbara. Med en glättig yta. Där allvaret eller den djupa, meningsfulla komiken sumpas bort. Men där det ändå finns korn av något som skulle ha kunnat ge mer.
En sådan film är Couples Retreat som spelades in i franska Polynesien. För vilka par skulle inte må bra av att verkligen mötas, att se varandra, att tala om vad som är, att göra saker tillsammans, att utvärdera sin relation och att kanske se varandra i nytt ljus… eller se den person hon eller han blev förälskad i för ett, tio eller hundra år sedan.
Just detta går faktiskt att se i filmen, åtminstone om man anstränger sig lite. Det gäller att vara välvillig och se förbi stereotyperna.


I det här fallet handlar det om fyra par.
Dels det intellektuella paret som pratar och analyserat sönder sin relation.
Dels paret där han gifte sig med en sexiga cheerleadern på gymnasiet och som nu är notoriskt otrogen.
Dels killen som är tillsammans med en tjugoåring som hela tiden kallaer honom för ”pappa” och vars fru har lämnat honom för att finna sig själv.
Och dels det ganska vanliga paret med två små barn, som har tappat bort varandra och blivit aktiebolaget familj.


Hur ska dessa åtta personer kunna hitta tillbaka till varandra och kärleken på en vecka? Det behöver du se filmen för att se.
Efter att vi hade sett filmen vände sig Alexander till mig och frågade: Hur tycker du att vi har det? Så på oss fungerade filmen kanske som avsett. Nu hör det väl till saken att vi också jobbar professionellt med detta och att det är naturligt i vår relation att då och då ställa den frågan.


Och jag tänker att det nog är många som har en rätt halvtaskig relation, men som bara låter den fortgå på slentrian. Men frågor som kan vara viktig att ställa sig är: Vad vill jag med mitt liv? När är jag lycklig? När har jag roligt med min partner? När känner vi samhörighet med varandra?
Det vore ju trist att tappa bort varandra någonstans längs resans gång och efteråt fråga sig: Vart tog min partner vägen?