Lördagsövning: Möt våren

Här i Skåne skiner solen.

Det är sommarvarmt.

Och det är en dag att fira våren och sommaren.

Så var ute i dag och njut av naturen och den kommande sommaren på ditt eget sätt.

Här får du en del fakta om Valborgsmässoafton, som jag har lånat från en blogg om högtider och från Wikipedia.

Enligt keltisk tradition firades 30 april som vinterns sista dag – Beltane. Det ordet tror man kommer från Baal (som betyder gud) och ett keltiskt ord för eld.

Wikipedia:

”Traditionen grundar sig på den hedniska högtid som funnits i Tyskland, men har senare kommit att sammankopplas med kulten av den heliga Valborg, mot häxtro och onda andar, som uppstod efter hennes död år 779. Valborg blev förklarad som helgon den 1 maj (därav förr kallad Valborgsmässan, Walpurgistag), och genom denna omständighet förbands hennes namn med den germanska hedendomens på nämnda dag hållna vårfester, som av den kristna övertron stämplades såsom häxförsamlingar. 

Särskilt trodde man, att på Valborgsmässonatten (mellan den 30 april och den 1 maj) häxorna red på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna, i synnerhet till Blocksberg (Brocken, den högsta spetsen av Harz, bekant bl.a. genom den fantastiska scenen "Walpurgisnacht" i Goethes Faust), och där gjorde ofog i djävulens sällskap. För att oskadliggöra spökeriet förde man oväsen (med rop, skott och horn) och tände eldar på höjderna. 

Sådan blev nämligen den kristna tidens förklaring av dessa till sitt ursprung hedniska vårseder. I Sverig firas valborgsmässoaftgon som vinterns sista dag, då man firar ut det gamla och in det nya halvåret.”

Jan- Öyvind Swahn menar:

”Men troligt är dock att den här vackra seden ändå har ett äldre, inhemskt förflutet. Somliga folklorister har hävdat att det ytterst skulle röra sig om keltiskt, närmast irländskt ursprung, I det fordom keltiska Västeuropa var 1 maj sommarhalvårets första och firades inte minst med bål.”

Andra forskare menar att orsaken till eldarna var att djuren brukade släppas ut på bete vid den här tiden och elden var ett sätt att skrämma bort rovdjur. 

Man brände också upp det torra riset från djurens vinterfoder. ”Med tanke på de magiska spekulationer, som ofta knyts till ingångsdagar för nya perioder av året, ligger det nära till hans att särskild skyddsmagi inför djuren betesgång kommit att tillämpas här.” (Albert Eskeröd).

Så varför inte göra en egen vår- och sommarritual. Elda upp det gamla och döda och släpp in det nya friska – ungefär som korna vars gamla torra foder brändes upp, för att ge plats åt nytt friskt gräs.

Ta gärna in den magiska dimensionen i det. Skapa ditt eget löfte för kommande årstid. Den kan blir den hittills bästa i ditt liv! Och se häxorna som en positiv kraft!

lördagsövning, valmorgsmässoafton

Erotikmässa: Alexander gör levande tavla

Här får du chansen att följa en skapelseprocess av en riktigt konstnär.
Så här kan det gå till när Alexander skapar en levande tavla.
Det är unika konstverk som bara finns för ett ögonblick eller en timme, för att aldrig mera kunna ses.
Så det gäller verkligen att vara närvarande.
Och veta att bakom det där magiska ögonblicket ligger ett fantastiskt jobb.
Du är underbar Alexander!

En stol mitt i montern och så högt upp? Vad ska det betyda?

Alexander måttar in ramen på rätt höjd.

Alltså det är ett himla jobb att få grejerna exakt rätt...

... och i vissa avseenden är Alexander ett under av perfektion. Se bara på hans damm..

Här får du en hint om i vilken omgivning den levande tavlan kommer att finnas.Vaginarstavlorna är ännu inte på plats.

 

Å nu är det nästan dags att visa en av de levande tavlorna. Alexander kollar så allt är rätt.

Alla håller andan. Avtäckning.

Närmare tavlan än så här kommer du inte - du får väl vara med nästa gång...

Tavlorna drog publik!

Okej, då här får du en hint om hur en tavla kan se ut, fast i Hipstamatic tappning.

Vill du se mer, bestående, vaginakonst, titta in på vaginarts. Där kan du se några av de tavlor som skymtar i bakgrunden i det här inlägget.

www.vaginarts.com, levande tavla, erotikmässa, Alexander

Sexlektioner nu och då: Om sättet att tillhopa gå

Vad svarar du om ett barn börjar fråga om sex? Blir du pionröd, börjar du småljuga, försöker du byta samtalsämne, börjar du babbla och berätta en massa detaljer.

I helgens The Guardian berättar Julia Sweeney hur ställd hon blev när hennes dotter började tala om grodors fortplantning… inte anade hon att nioåringen två timmar senare skulle fråga nyfiket om flatsex. Du bara måste läsa den här artikeln – den är helt underbar.

Tack Albert för tipset.

Redan Carl von Linné ägnade sig åt sexundervisning och han gjorde det i den underbara – och faktiskt rätt explicita boken ”Om sättet att tillhopa gå”. Finn den, läs den, det är värt det.

Det här citatet hittade jag på Södertörns högskolas hemsida:

"I Collegium Medicum, anteckningar från sexualföreläsningar som Linné hållit, och som publicerats som ”Om sättet att tillhopa gå”, handlar det dock inte bara om fortplantning, här erkänns sexualiteten rent ut som en njutning. Bland annat beskrivs de ”teken som gifva tillkjänna at en qvinna tycker om coitus” som att:

hon har hår nog på de wanlige ställen, och at de äro skarpa och knorrliga, såsom ock at hon är fri i talet, djerf samt dess röst fin och stark. I sinnet grym, högfärdig och intet medlidande, tindrande ögon, som wäl kunna låcka en lättrogen gåsse at klifwa på sig… hon sjunger gärna, i synnerhet det som kan förnöja hennes inbillning, hon går omkring hit och dit, at någon skal besöka hennes Fru Venus.

Både mannens och kvinnans begär skildras här ingående, samtidigt som våldtäkt och för tidig sädesavgång fördöms som lustdödande:

Märk at om någon twingas til coitus af mannen; så skall hon icke en gång kunna känna den inwärtes rörelsen ej heller någon ljuflig lust. Det samma skjer ock om mannen gör nog snart ifrån sig."

Blir du nyfiken – uppsök ett antikvariat.

Men åter till den moderna mamman och hennes vedermödor med att tala om sex. Hur förhåller man sig i praktiken när ett barn börjar fråga om sex. Många hamnar nog i Julia Sweeneys situation: De kommer på sig själva att känna sig lika obekväma som sina egna föräldrar i samma situation (något de lovat sig själva att aldrig bli!), börja småljuga, blåljuga, för att de själva tycker att situationen är så pinsam.

Som när dottern i artikeln, efter att ha sett youtubeklipp av hundar och katter som parar sig, frågar: Finns det bilder på internet av människor som parar sig. Och mamman, utan att blinka svarar: ”Nej, för människor är sex så privat. Vill du ha en glass?”

Men dottern ger sig inte. Hon listar själv ut hur killar har sex med varandra. Men så kommer frågan: Hur gör tjejer? "Mamma, är du inte det minsta nyfiken??"

 

Jag minns det som att det var rätt odramatiskt att tala om sex med mina barn. Jag gjorde aldrig någon stor grej av det. Min känsla är att de ”alltid har vetat”. Och mamma hade berättat en massa pinsamma stories om när det blivit fel, konstigt, pinsamt… och jag hade väl hört läxan.

Jag har i alla fall en historia som tangerar ämnet. 

Jag väntade mitt tredje barn och ville kolla så sexåringen verkligen hade koll på läget. Så jag frågade henne:

– Vet du hur bebisen har kommit in i magen?

– Du och pappa har knullat så klart, svarade hon frankt.

Då rodnade jag.

Ett sött minne, med tanke på vad jag predikar i dag.

Men verkligen läs artikeln i The Guardian. Den är såå bra. Tack igen Albert.

sexundervisning, pinsamt, förälder, The Guardian, Albertbloggen

Black Swan, hemskt otäckt bra film.

Hur många unga tjejer drömmer om att bli en prima ballerina?

Hur många tusentals timmar strävar de mot målet? Och ibland påhejade av en galet engagerad förälder.

Black Swan är en film att se och reflektera över.

På bruksorten där jag växte upp fanns det en pappa som så när hade gjort en karriär som skidåkare. Han var lite för dålig för att bli tillräckligt framgångsrik för sin egen smak. Det försökte han ta igen på sina barn.

En av hans döttrar fick om vintern åka skidor kilometer efter kilometer medan han långsamt åkte bil bakom. Det var inte tal om att avbryta skidträningen förrän dottern gett allt och lite till.

Just den här tjejen valde att sluta åka skidor när hon fått tillräckligt mycket nej i kroppen. Det var väl någon gång på högstadiet, om jag minns rätt.

Den där och liknande episoder är sinnebilden för något som jag tycker är sjukt: Barn som ska förverkliga föräldrars ouppfyllda drömmar. Föräldrar som tänker sig att ta revansch genom barnens framgång. Sedan kan det handla om allt från idrottsprestationer till framgång i affärer eller Nobelpris, allt beroende på familjen.

Och i går kväll fick jag en deja-vu-känsla, när jag såg den vidrigt bra filmen Black Swan. Den handlar om tjejen som får chansen att få huvudrollen i Svansjön. Typ den bästa dansrollen man kan få som klassisk ballerina.

En av demonerna i filmen är ballerinans mamma, som håller dottern med hård hand. Som på en och samma gång försöker få henne att vara en liten beroende flicka och en framgångsrik ballettdansös. 

Så ballerinan är kuvad och samtidigt prestationsinriktad till max. Vilket gör henne mer eller mindre galen. Hon har så många krav på sig från utsidan att hon, som jag tolkar det, inte har ett eget liv, inte vet vad hon känner, att hon blir lite av en robot som kan röra sig vackert och är uthållig som få.

En av mammans främsta härskarmetoder är att skuldbelägga ballerinna. Grr!

Vid vissa scener i filmen får jag lika stora äckelkänslor för den här mamman som den vidriga sjuksköterskan i Gökboet. Det är sällan jag tänker: ”Döda kärringen”, men de känslorna väcktes av både Black Swan och Gökboet.

Vad är föräldrar egentligen beredda att göra ”för sitt barns bästa”? Jag kommer att tänka på ett av de citat som Alexander och jag ofta använder: ”The road to hell is paved with good intentions”.

Dock är filmen inte bara hemsk. För mig handlar det om en ung kvinna som faktiskt föds. Som under repetitionsperioden upptäcker sig själv – och även sin sexualitet.

Detta med sexualiteten ligger som en underström genom hela filmen. Ballerinans undertryckta sexualitet (en liten flicka kan ju varken ha sex eller onanera… och mamman vakar vid hennes säng och ser till att hon har händerna på täcket). Men utan sexualitet, egen vilja, att släppa kontrollen… ja då blir ballerinan slätstruken.

Det behövs en kåthet i ballerinan – eller uttryckt på ett annat sätt: Utan kåthet, utan det vilda… så blir det inget liv i henne. Kopplingen mellan livskraft och sexualitet blir tydlig för mig… Så Black Swan kommer nu att ingå i vårt referensbibliotek.

Se den! Känn! Känn din egen livskraft!

PS: Och Natalie Portman fick en välförtjänt Oscarsstatyett för rollen.

Andra som tycker: DN , Svd, Björn Olsson, GP,

Black Swan, film, skuldbeläggande, sexuell kraft, förälder

Kärlekens språk 5: Beröring

Nu har vi kommit till det sista av Gary Chapmans kärleksspråk.

Det handlar om dig som älskar fysisk beröring, som känner dig älskad när någon rör vid din kind, klappar dig på axeln eller älskar med dig.

– Jag känner mig inte älskad längre. Du gör ingenting för mig.

– Men jag gör ju allt för dig, jag hämtar barnen på dagis, jag diskar, jag klipper gräsmattan, jag skickar grattiskort när din mamma fyller år. Vad menar du?

– När rörde du vid mig senast? När smekte du min arm, när kramade du mig senast?

– Ja men du rör ju inte vid mig, du har dragit dig undan, jag fattade inte att det var viktigt för dig.

– Jo, jag har dragit mig undan, jag orkade inte be om beröring, jag hoppades du skulle förstå själv och ju längre tid det har gått, desto mindre älskad har jag känt mig.

De kramar varandra.

Här ser du en dialog mellan personerna i ett par där den ena har svårt att uttrycka sina behov, men där de till slut börjar prata och de förstår att den enes viktigaste kärleksspråk är fysisk beröring.

Få människor är tankeläsare. Det kan verkligen vara svårt att förstå att den som drar sig undan i själva verket önskar beröring. Men för henne är det kanske så smärtsamt att bli avvisad att det känns som ett enklare val att helt enkelt inte be om beröring, för att slippa bli besviken.

Fysisk beröring kan vara så mycket. Det kan vara det där att ta på varandra i förbigående och det kan givetvis också handlar om sexuell närhet. För somliga kanske det ena är viktigare än det andra.

Om du börjar förstå att din partners viktigaste språk är fysisk beröring, så kan du tänka: Men jag är ingen kramig person, det är inget för mig.

Gary Chapmans råd är då att du ska ge din partner beröring av kärlek, för att stärka er relation och kärleken mellan er. Och om det är så att du inte är en hejare på beröring, så kanske det är något du kan lära dig. Det kanske helt enkelt är så att du är uppvuxen i en familj där ni inte berörde varandra så mycket och det är lite jobbigt att börja med det.

Fysisk beröring är ofta bra både för den som ger och för den som tar emot. Ni kan till exempel testa att ge varandra massage, som ett sätt att komma igång med beröring.

Här är ytterligare några tips:

1. Sträck dig efter din partners hand när ni är ute och går.

2. När hon sitter till bords, ställ dig bakom henne och massera hennes axlar och nacke.

3. Ge en fotmassage som ett förspel till sex.

4. Gör det fint i badrummet och bjud in din partner till ett bad.

PS:

Nu har jag läst hela Gary Chapmans bok och jag tycker att de språk han talar om är en bra början. Och jag måste ge Calle Rehbinder helt rätt i att Chapman utgår ifrån en kristen heteronormativ syn där kärlek är något som i första hand sker mellan man och hustru och där det är primärt att hålla ihop äktenskap. Han talar också om mäns och kvinnors sexualdrift på sätt som jag inte håller med om.

Jag tror på att se kärleksspråken i ett vidare perspektiv, där vi kan ge kärlek till fler än våra partners, också till barn, föräldrar och vänner och att det då är relevant att tala om fler språk, precis som Rehbinders gör. Och det är ju möjligt att vi har behov att tala olika språk med olika personer.

Det är ändå viktigt att reflektera över hur du och din partner kommunicerar med varandra, hur ni visar varandra kärlek, för det är ju himla trist om du skickar massor av kärlek till din partner och han eller hon inte ens uppfattar det, för att du använder fel språk.

Jag är. Om holistiskt företagande

Vilka är mina undermedvetna begränsningar?

Strax före påskhelgen fick jag en ny definition av vilken slags företagare jag är.
Jag talade med Liselotte Molander när hon sa:
– Holististiska företagare som du Charlotte…
Intressant och något att meditera över. Hur ska jag fylla den definitionen med innehåll?


Den senaste tiden har jag känt en del frustration. Samtidigt som jag har massor med saker på gång, samtidigt som jag får uppskattning, samtidigt som jag får fler bevis på att jag är värdefull som den jag är… så finns det en frustration som frustar i bakgrunden.


Det är som att jag på en och samma gång är på väg framåt och samtidigt står helt still. Som att jag ibland är oförmögen att se rörelsen. Och att det är lättare att se rörelsen ur andras perspektiv än mitt eget.


Jag skulle så gärna vilja leva av det jag brinner för: Det att vara med och bidra till att jag vågar vara mer jag och du vågar vara mer du. Nu är det så att den delen av mitt arbete är det som ger minst utdelning i kassakistan (även om det ger en massa utdelning för mig personligen, för mig som människa, för min personliga växt).


Det som känns frustrerande är att jag känner att jag är värdefull, att jag har något väsentligt att bidra med till världen, men att jag än så länge når ut till färre än jag skulle önska. Det är lättare att tjäna pengar inom de områden jag verkar så länge, främst på mitt skrivande. Och jag vill verkligen fortsätta att skriva artiklar, skriva böcker, vara redaktör, spökskrivare, skönskrivare och allt vad det kan vara. Och jag vill kombinera det med att också kunna leva på att förmedla det djupa: Din rätt att vara du, din rätt att leva alla aspekter av dig själv.


Och jag har ju valt att utgå ifrån den sexuella kraften, lusten, passionen, dina relationer till dig själv och andra, för att jag menar att det är en så viktig motor i livet. Kan du leva passionerat i förhållande till din kropp, till din njutning kan det förmodligen ge en massa positiva effekter på resten av ditt liv. En människa som njuter, som spinner som en katt, jobbar både bättre och är med stor sannolikhet en härligare uppenbarelse för omgivningen.


Det är här det ännu inte riktigt går ihop.


Och det är kanske det som Liselotte Molanders definition av mig som holistisk företagare kommer in. Nu ska hon hjälpa mig att rätta till det här. Kanske är det hon som kommer att bidra till att jag hittar vägen ur min frustration?


I början av maj ska jag träffa henne för att ha något hon kallar för en break through-session. Och det vi ska bryta igenom är mina begränsande tankar. 


Det låter jättespännande. Jag har ingen aning om hur hon gör eller hur det kommer att gå till. Och det ska bli spännande att komma i kontakt med mina begränsningar och häva dem. Kanske är en av orsakerna till att Ingen skam i kroppen ännu inte blivit en bestsäljare att jag helt enkelt har begränsande tankar… 


På det yttre planet vill jag ju verkligen att alla ska läsa den. Jag är stolt över den. Jag har fått så fantastisk respons på den. Jag har tryckt upp en ny upplaga. Jag vill att världen ska få den. 


Och på ett inre plan kanske jag fortfarande har tankar som säger: ”Du är inte värd stor framgång.”. ”Du ska inte tro att du är någon”. ”Det är fullt att tjäna pengar på det du brinner för”. Det ska bli så spännande att utforska.


Jag återkommer till Liselotte Molander när jag gjort mitt genombrott.
Glad efter-påsk på dig!
Namaste!

Kärlekens språk 4: Service och tjänster

Känner du dig älskad när maten är lagad, soporna är tömda och cykeldäcken nypumpade?

Då kan ditt främsta kärleksspråk handla om service och tjänster.

Du förstår att du är älskad när någon fixar saker till dig.

Nu kommer den näst sista blogginlägget om Gary Chapmans fem kärleksspråk. Ju mer jag läser dem, desto tydligare blir det att Gary Chapman utgår ifrån den traditionella kärnfamiljen (så klart hetero) och att han har ett amerikanskt perspektiv. Så därför rekommenderar jag dig att översätta de här språken till din egen tillvaro. Jag menar det är viktigt att visa kärlek till betydligt fler än sin eventuella partner. Men se de här lektionerna som en möjlighet att börja se andras perspektiv… och lever du nära någon annan är det ju väldigt bra om ni förstår varandra och kan tolka varandras uttryck för kärlek – och lära sig varandras språk! (Men vill du vidga perspektivet redan nu kan du läsa mitt inlägg om Rehbinders nio kärleksspråk).

I det här landet finns det förhoppningsvis väldigt få familjer kvar där hustrun är hemmaslav och maken kommer hem och lägger sig på soffan och njuter av de härliga dofterna från köket medan han på sin höjd slötittar lite i tidningen.

Ändå är det fortfarande rätt ofta så att mannen talar om sin roll i hushållet som att han ”hjälper till”. (Hallå, är vi inte två, tre eller fem om det här??)

Nåväl, att ha en partner som utgår ifrån att jag både ska jobba en massa och dessutom sköta all markservice skulle i alla fall jag inte fixa. Och hade det varit så att mitt främsta kärleksspråk var att någon är med och fixar i hemmet, eller delar på ansvaret, hugger i när det behövs… ja, då hade jag blivit ordentligt frustrerad.

Och är det så att du upptäcker att din partner förstår att du älskar honom eller henne när du fixar saker… tja då är det ju bra om du blir bra på det.

Ett av Gary Chapmans tips är att lägga märke till vad din partner retar sig på, när hon eller han börjar skälla eller tjata. Om du då kan ta ett steg åt sidan och försöka se vad som ligger bakom det höjda eller irriterade tonläget, så kan du få en hint om vad som verkligen är viktigt. Alltså vi bråkar ofta inom områden där vi har våra största känslomässiga behov… och det är ju givetvis ett rätt ineffektivt sätt att be om kärlek.

Så då kan du helt enkelt lugnt fråga om det är viktigt för honom eller henne.

Det är viktigt att komma ihåg att kärlek är ett val som inte kan tvingas fram. Om du ställer en massa krav på din partner, är risken att hon eller han sparkar bakut och inte har lust att göra vad du ber om. Om du däremot ber om eller frågar om det ökar motivationen.

Om någon av er tycker att det är viktigt att fixa saker åt varandra, gör då gärna en lista på vad som är viktigast för var och en (alltså viktigast att den andre gör). Gå igenom listorna (och gör dem inte övermäktigt långa) och enas om vad var och en ska göra.

Några fler konkreta tips till dig som har en partner vars främsta kärleksspråk är att partnern gör saker för honom eller henne:

1. Skriv upp allt din partner har bett dig om de senaste veckorna. Välj en av dessa saker varje vecka och utför det som ett uttryck för kärlek.

2. Om din partner tjatar på dig och du tycker det är jobbigt, tipsa om att det är lättare för dig att göra de där sakerna om hon ellerhan ber om det på ett vänligt sätt… Alltså att det skulle motivera dig mer.

3. Fråga vad som är allra viktigast att du gör där hemma i ert dagliga liv… till exempel: Lägga dina kläder i tvättkorgen eller diska och se till att gör dem. Till synes små saker kan betyda väldigt mycket.

Motståndets mekanik.

Har tänkt på det där med motstånd och att det kan vara så olika saker:

Ibland ett motstånd mot saker jag verkligen inte ska göra och ibland ett motstånd från latmasken eller den inom mig som inte unnar mig att må bra.

Och ibland är det svårt för mig att avgöra skillnaden.

Telefonen ringer första gången 05.49. Det är en påminnelse om att jag om en liten stund ska gå in i mitt gröna meditationsrum och göra min dagliga meditation.

Jag vet nu att jag kan snooza, stänga av larmet eller vänta på nästa omgång som startar vid 06.30.

De allra flesta morgnar går jag faktiskt upp före sju och gör min morgonritual. Även när jag känner motstånd mot att göra det. Men så kommer enstaka dagar då jag helt enkelt låter bli. Eller snarare, som jag låter bli att ta de 30-45 minuter min morgonritual medför. Det är morgnar (inte så många, tack och lov) då jag intalar mig att det finns annat som är viktigare att göra i arla morgonväkten. Så jag gör något annat.

Och när jag gör det där andra, som latmasken i mig klarar av, så surrar det i bakhuvudet om just detta underlåtande av att göra det som är bra för mig. Alltså jag blir påmind och ”bestraffad” för att jag smiter och det kommer omedelbart.

Ibland händer det då att jag faktiskt avbryter det där jag gör när jag smiter från min rutin och går in i meditationsrummet… och hela jag slappnar av. Jag har besegrat motståndet och väljer att göra det som är bra för mig.

Det är alltså väldigt bra för mig att hålla på den här dagliga rutinen. Det är bra för mig att säga välkommen till min kropp och min ande. Det är bra för mig att vaken lägga märke till min andning. Och det är mindre bra för mig att låta bli.

Ibland känns det som att latmasken är en av mina värsta fiender. Den har fått mig att låta bli att göra en hel del saker som skulle ha varit bra för mig. Numera har dock latmasken blivit allt latare… och ”jag” bestämmer allt oftare och väljer då det som är bra för mig ur många perspektiv.

Men så finns det ett annat motstånd. Det sunda motståndet. Det som säger: ”Detta ska du inte göra Charlotte och är det så att du ska göra det, så ska du absolut inte göra det nu.” Alltså där något inom mig påminner mig om mina egna inre gränser och där motståndet så att säga tjänar mig.

Ibland kan jag inte kategorisera motståndet. Är det latmasken som är framme nu? Eller är det den inre rösten som tjänar mig? Jag finner mig i att inte ha alla svaren och undersöker detta gränsland med nyfikenhet.

Vem styr ditt liv? Vad har du för nytta av motståndet? Och när tjänar det dig att gå igenom motståndet och bara göra det? Just do it!

Mamma 75 år.

Mamma och jag.

Min mamma är underbar.

Hon är vild och vacker, har ett bullrande skratt, ett stort hjärta och är en riktig häxsjäl.

Nu har hon överlevt sina föräldrar med hästlängder och blommar fortfarande för fullt.

Jag är kanske tio år gammal. Det är söndag morgon. Mamma ligger i dubbelsängen och läser en bok. Hon ropar på mig och min bror. Hennes ögon är våta av skrattårar och hon säger till oss att sätta oss hos henne i sängen. Hon frustar av skratt och hon säger: Hör här! Och så börjar hon läsa ur en bok och skrattar så mycket att det är svårt att höra vad hon säger. Tårarna sprutar och ibland skrattar vi med för att det är så underbart att höra mamma skratta.

Men själva boken fattar vi inte så mycket av. Och det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att mamma vill ta in oss i sitt lyckorum. Det är så underbart att se hennes glädjetårar och hur rösten faller ihop av skratt och höra henne kommentera också med ord hur otroligt roligt detta är.

För min inre blick kan jag vandra runt i det hem jag växte upp i. Överallt ser jag exempel på mammas omsorger. Vårt hem är personligt och mammas konstnärlighet syns exempelvis i hennes batiktryck som hänger på väggarna eller hennes sätt att arrangera rummen så det skapar harmoni. Det är som att mammas ande svävar runt i alla rummen på nedre botten. Hennes kärlek smyger sig in både i minsta detalj och i helheten. Ljuset strömmar in genom fönstren och det känns som att jag skulle kunna dansa i de här rummen för evigt.

Och det är hon som skapade detta. Då hade hon stora utrymmen att fylla. Nu lever hon mer kompakt och också där finns det en mening bakom minsta detalj. Genom att långsamt vandra runt i hennes hem får den nyfikne en massa pusselbitar till hennes liv. Och frågar jag, får jag alltid en historia kring just den saken, oavsett om det är en sten hon hittat i naturen, något hon har virkat eller ett konstverk hon och hennes man har köpt tillsammans.

Omsorgen om detaljerna finns verkligen där.

Och när jag kommer och hälsar på sitter jag gärna vid köksbordet. Maten är alltid ordnad på bästa mamma-sätt, hon vet precis vad jag tycker om och att jag vill ha mjölk och inte grädde i kaffet. Senaste fick de andra tårta till efterrätt och jag fick ost, eftersom hon vet att jag inte är en söt typ.

Min mamma är bra på att finnas till för andra. Under mina tonår flockades ungdomar hemma hos oss för att tala om djupa saker med mamma… de spenderade fritid med sin egen lärare. Wow, liksom. Hon lyssnar gärna på mina tirader om livet och har konsekvent stöttat mig när jag valt att börja utforska mig själv och följer min inre resa på lite avstånd.

Och nu fyller hon 75 år, just på långfredagen. Hon är i Skåne, som alltid på påsken, för då kommer de ner för att titta på konst på Österlen. Och jag hoppas att jag kommer att få rå om henne en liten stund. För jag älskar min mamma! Tack för att du finns.

.

DN-serie om Bolibompasex. Varför så provocerande?

Sex har vi fått för vår njutnings skull. Sex är heligt, vackert när det utförs i närvaro – utan tankar, som en ren upplevelse.

Det säger barnmorskan Maria Engström i DN i går.

Och jag är väldigt glad att höra och se barnmorskor tala om sexualitet, det borde vara en del av yrket.

I nästa nummer av barnmorskornas tidning Jordemodern slår jag själv ett slag för det.

Tänk att artiklar om sexualitet provocerar så. I veckan har Dagens Nyheter haft en artikelserie som handlat om (bolimbopa)sex, lust och ansvar för att det blir av. Om svårigheter att få till det med småbarn och allt möjligt som kan hindra mysigt sex.

Den avslutades med en artikel fylld av läsarnas kommentarer, som: ”Det är ett evigt tjat om att man måste ha sex i en parrelation, oavsett omständigheterna.” 

Det är som att artiklar om sexualitet väcker skuldkänslor. Som att artiklarna påminner människor om att de varken vill, orkar eller har lust att prioritera sex och närhet. 

Men tänker då kroppsterapeuten och sexsibilitycoachen i mig: Tänk om läsarna kan se artiklarna som inspiration istället. Att se att många brottas med de här sakerna, att många söker egna lösningar… och där en kanske är att våga prioritera sex och närhet, som Maria Engström skriver: 

” Sätt inga mål som fulländat sex med många orgasmer, utan var nära, massera, njut av varandras kroppar utan mål och strävan och se vad det leder till.”

Och i en av artiklarna om bolimpaex säger sexologen Charlotte Makboul att lusten går att träna upp:

”Vad kan man då göra för att hitta tillbaka till varandra sexuellt när man fått barn?

– Har man problem med känslorna är det bra att träna sig på att vara i sin känsla, och även att våga prata om de jobbiga känslorna inför sin sexualitet. Fly inte från det som är jobbigt, utan tillåt dig att känna, tänka och ge uttryck för det inför din partner. Det är endast då man kan lära sig saker. Avslappningsövningar, mindfulness och att vara i nuet är också sådant som kan hjälpa.”

Jag tror att ett av de stora hindren mot ett bra sexliv är våra föreställningar och värderingar. Det är inte riktigt fint att prioritera sex, särskilt inte när vi har småbarn… då har ju paret nått det ultimata: Avlat ett barn… och då har parterna fullgjort sin äktenskapliga plikt. Och då kanske en ”rättroende” inte ens ska vilja ha sex. Och det kanske vi också omedvetet är präglade av. Att lusten inte finns där kanske ibland faktiskt handlar mindre om trötthet… och mer om din syn på sex… Ta ett steg djupare och titta efter.

bolibompasex, DN, Maria Engström

Är du också en medveten man (kvinna)? Hoppas det

Lägg 8 minuter och 22 sekunder på att se det här klippet. Initiativtagarna är Gay Hendricks och Arjuna Ardagh och de har skapat sajten conscoiusmen.com . Går du in på deras hemsida kan du gå med i deras nyskapade tribe... vars syfte är... en väldig massa. För mig är huvudbudskapet att medvetna män ber om ursäkt för alla kränkningar de har begått mot kvinnor, på alla de sätt. Och som jag ser syftet så handlar det om att nu behövs vi både man och kvinnor och vi behöver stå sida vid sida för att rädda jorden.

Ditt bidrag behövs också!

Fair Valentine Erotikmässa. Vi kommer. Gör du?

Vi kommer att vara med på Fair Valentine Erotikmässa i Karlskrona i påskhelgen.

Vi föreläser, säljer böcker och visar Alexanders underbara vaginakonst!

Välkommen du med!
(Kolla programmet, det finns mycket spännande att se och upptäcka under dessa tre dagar!)

Här är en inspirationstext till dig. Och jag hoppas vi ses där!

Hur vanligt är det att du skäms över din kropp, din lust eller över något annat hos dig? Själv har jag skämts en väldig massa i mitt liv. Och jag har insett hur mycket skammen har begränsat mig.

Det är ett av skälen till att jag i dag arbetar som sexsibilitycoach och leder workshoppar på temat ”Ingen skam i kroppen” tillsammans med min man Alexander Rudenstam.

Vad ska mamma säga? Vad ska barnen säga? Vad ska världen säga? Det är frågor som Alexander och jag ställde oss när vi började arbeta med sex, lust och relationer.

Så småningom kom var och en av oss fram till att det var deras ensak. Rädslan för vad de eventuellt skulle kunna tycka skulle varken hindra min eller Alexanders livskraft från att flöda och att jobba för det vi brinner för: Att människor ska leva hela sin potential och känna hela sin livskraft.

Och då är sexualiteten och lusten viktiga element. Ett liv utan lust och sex, skulle kunna vara som ett liv levt på kryckor. Det är något som fattas. Elden är inte där. Kanske de som väljer bort det kroknar snabbare, liksom grånar. Och vem vill leva ett grått liv, utan vare sig kickar eller sorger?

Inte jag i alla fall. Jag vill känna livet. Jag vill känna passionen. Jag vill våga vara hela jag. Jag vill verkligen vara.

Under många år var jag rädd för min inneboende kraft och för min sexualitet. Kanske var det något fel på mig som gillade sex? Kanske jag inte borde känna en sexuell längtan? Men till slut var det som att något inom mig skrek: Du behöver njuta, Charlotte! Det är du värd och det behöver du.

Parallellt sysslade Alexander länge med vaginakonst som ett ganska hemligt hobbyprojekt. Och han var noga med att bara berätta om det för en liten utvald skara. Han var rädd för människors reaktioner och att bli skambelagd.

I dag är jag så glad att jag hörde den där inre rösten och jag är glad att jag följde utmaningen. När jag började min inre resa i slutet av 1990-talet anade jag inte vilken potential till livsglädje och lust jag hade. Nu vet jag att livet kan ge så oerhört mycket, bara jag tillåter det.

Sedan jag gjorde det här valet har mitt liv varit som en berg- och dalbana. Jag har testat mina gränser, jag har skämts då och då, jag har skakat av rädsla… men jag har också darrat av spänning, av upphetsning och kåthet. Och ju mer jag släpper kontrollen, ju friare jag blir… desto mer passion upplever jag.

Och när Alexander började berätta mer öppet om vaginarts.com, ställde sig faktiskt modellerna på kö. Det var inget han ens hade vågat hoppas på några år tidigare.

Och ett sätt att öka sin frihet är att skämmas mindre och njuta mer. Våga ta skammen med hornen och möt den där rädslan… så kanske den försvinner… Som Alexander och jag har gjort, var och en på sitt sätt.

Och äntligen har vi hittat våra respektive uttryck – och har den fantastiska lyckan att dessutom dela vår passion med varandra.

Tillsammans har vi tittat närmare på alla våra tabun och skamkänslor kring lust och sexualitet. Vi har utbildat oss till kroppsterapeuter och sexsibilitycoacher. Alexander har drivit vaginarts med aktivt och benäget stöd från mig.

Och jag har skrivit boken ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”, som dels handlar om min egen resa från skam till lust och dels är guide för alla dem som vill utvecklas på lustområdet. Och jag bloggar dagligen på lustochliv.blogspot.com

Som vi ser det börjar resan mot större lust, mer kåthet, mer passion i livet, med att bli tryggare med sig själv. Alltså, om du vill leva mer passionerat, så måste du börja med att gilla dig själv. När du gör det är det mycket lättare att möta andra med sin passion.

Vi kommer båda till Fair Valentine – och det ska bli jätteroligt att möta folk från Blekinge. Du kommer att få se Alexanders bilder, mina texter, du kan köpa min bok och du kan också lyssna på mig och på oss när vi talar på temat ”Ingen skam i kroppen”.

erotikmässa, www.vaginarts.com, Rudenstam

Kärlekens språk 3: Ta emot gåvor

Du kommer hem och på köksbordet står ett stort fång med rosor.

När du kommer närmare ser du ett kort instucket bland rosorna.

Ditt hjärta slår snabbare. Du känner dig sedd och älskad.

Om detta är en bild av dig kan det betyda att ditt främsta kärleksspråk är att ta emot gåvor.

Nu har vi kommit till det tredje av Gary Chapmans fem kärleksspråk. Det handlar om gåvor. Lever du tillsammans med, eller har någon nära dig, som älskar att få gåvor… så kanske det kan vara läge också för dig att lära dig det språket.

Om din partner gillar att få gåvor och du tillhör typen som aldrig ger något, kanske för att du tycker att det är slöseri, för att du redan genom att välja honom eller henne gett en tillräckligt stor gåva… tja, då finns risken att han eller hon inte känner sig riktigt älskad.

Nu kanske du ser hur innehållet i din plånbok snabbt och dramatiskt minskar. Men gåvor behöver inte kosta en massa. Det kan räcka med att du plockar en blomma, att du skriver ett litet kort med kärleksord eller att du helt enkelt ger av din tid.

Lägg märke till hur din partner eller din vän reagerar när hon eller han får en gåva. Om de brukar tas emot med stor entusiasm, är chansen stor att gåvor är betydelsefulla.

Och tänk på att det inte behöver vara gåvan i sig som är grejen. Ofta är det tanken bakom gåvan. Han eller hon tänkte på mig. Då blir gåvan en symbol för kärleken.

En av mina döttrar är fantastiska på att ge gåvor. Hon samlar på sig fiffiga saker som hon kan ge bort och sedan väljer hon omsorgsfullt vem som ska få dem. Hon är fantastisk på julklappar, till exempel. Och även om gåvor inte är mitt främsta språk, så blir jag så himla glad av hennes omtanke och hennes sätt att visa kärlek.

Det är inte särskilt svårt att lära sig det här kärleksspråket. Börja med att lägga märke till vad personen du älskar gillar att få. Känner du dig tveksam, så fråga andra i den omgivning. Och så kan du testa att börja ge saker… eller tid… och se vad som händer.

Ibland kan det faktiskt vända en dålig relation till en bra. En person som känt sig osedd, oälskad, obekräftad, kan – om hans främsta kärleksspråk är att ta emot gåvor – efter ett par gåvor plötsligt känna att kärleken strömmar och att hans kärleksbehållare är på väg att fyllas. Nästan magiskt, faktiskt.

En av de största gåvorna du kan ge är att vara fysiskt närvarande när det krisar. Är du med då… är det ett stort och tydligt bevis på din kärlek.

Några konkreta gåvotips:

1. Ge bort något du själv har gjort.

2. Plantera ett träd till din parners ära.

3. Köp en bok till din partner och lova att läsa den själv. Sitt tillsammans och prata om ett kapitel i veckan. Välj en bok i ett ämne som din partner gillar eller är engagerad av.

4. Lägg märke till när din partner säger: ”Å, en sån skulle jag vilja ha” och anteckna det någonstans.

5. Hitta något i naturen som påminner om er kärlek och ge det (blomma, sten etc) som en kärlekssymbol.

kärlekens språk, gåva, Gary Chapman

Mörkermännen: Nu finns de i Sverige!

Nästa steg för att se till framtida generationers intressen: Förbjuda kondom??

Jag läser DN-debatt om de forskande filosoferna som ifrågasätter dagens abortlagstiftning.

I en luddigt skriven artikel talar de bland annat om abortfrågan som en målkonflikt mellan samtida (kvinnors) och ”framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda.”

Vilket snömos. 
Och för det får de pengar från Vetenskapsrådet. Ska inte VR i alla fall låtsas handla om vetenskaplighet??

Jag ser för mig en generalförsamling som består av aborterade foster och  alla spermier som inte kommit till nytta, alla ägg som inte har befruktats, dessa miljarder potentiella individer som inte blivit födda.

Mest kränkta känner sig givetvis de aborterade. De hade ju i alla fall startat sin livsbana. De är högst rankade här i generalförsamlingen och sitter på vip-raderna.

De sitter här och fattar beslut om vilka deras legitima önskemål är och hur de, från den plats de nu befinner sig, ska kunna få dem tillgodosedda.

De ser på människorna på jorden och tänker med djup harm: Vi borde också ha varit där! Det var vår rätt. Nu går världen miste om oss och våra efterkommande som inte heller fått födas.

Inte för ett ögonblick funderar de på situationen för den kvinna som valde att abortera, som valde att använda p-piller eller som hade sex med en man med kondom.

Inte för ett ögonblick tänker den kränkta skaran på vilka livsbetingelser de skulle ha getts med en mamma som av något skäl inte kunde, eller ville sätta ett barn till världen.

Inte för ett ögonblick tänker de att sex för en människa handlar om så mycket mer än att avla barn.

Inte för ett ögonblick tänker de att många människor vill och behöver älska, trots att de inte vill ha barn.

Men de tycker, likt filosoferna från Sverige, att deras egen rätt bör tas med i en kvinnas abortbeslut.
”Men kära nån, vill du abortera, du kan ju bära en filosof i ditt sköte, det kan världen omöjligen gå miste om.”

Så jag lämnar den här försmådda skaran, som verkligen inte fått sina eventuella behov tillgodosedda, till förmån för de kvinnor som, liksom jag själv, väljer eller har valt att göra abort.
Tanken att det ska finnas tre abortlägen,
ett förbjudet (livsdugliga foster får inte aborteras),
ett tillåtet (abort tillåten till och med exvis vecka 12)
och så filosofernas tredje alternativ, som går ut på att vill kvinnan ha abort, men hon inte faller inom de två förstnämnda kategorierna, så får hon fixa aborten själv och betala kalaset själv.

Vill vi ha tillbaka strumpstickor uppstoppade i olyckliga kvinnors vaginor? 

Det är lätt för män att ha filosofiska tankar om graviditeter. För dem är det så … hypotetiskt.
För den gravida kvinnan är det allt annat än hypotetiskt.
Ett beslut om att föda ett barn påverkar hela hennes framtida liv.
Och då är det väl rimligt att hennes önskan väger tyngre än framtida generationers eventuella önskemål.

I alla fall är det så för mig.

Det var inte bara jag som blev upprörd. Här är ett exempel till.

mörkermän, abort, DN-debatt, framtid

Vi har bara varandra!

Thomas di Leva står scenen på Palladium i Malmö.

Han är klädd i en röd kaftan med en jättelik gul blixt på varandra.

På oss i publiken skickar han kärlek och frukt:

– Det är ni som är stjärnorna. Ge er själva en kärleksapplåd.

Många gånger har Alexander och jag sjungit med till di Levas sång ”Miraklet”… ”du och jag är miraklet…” men märkligt nog har jag aldrig sett honom live.

Kanske jag länge tyckte att han var för mycket rymdblomma eller kosmisk poet för min smak, trots att jag hade flera skivor, gillade flera låtar och hans sätt att göra sin grej no matter what.

Så nu sitter vi här på Palladium. Det är fullsatt och publiken är inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Vi tillhör definitivt inte de äldre här och jag har svårt att skyma några som ser det minsta alternativa ut. Inga kaftaner i sikte, förutom den di Leva själv bär på scenen.

Jag tänker att det kan bero på att di Leva fick en stor dos folklighet när han var med i teveprogrammet Så mycket bättre och bland annat sjöng en av Lasse Berghagens låtar.

Nu står han där. På scenen finns, förutom hans tre medmusiker, en massa Appledatorer, en vit vattenkanna och en hög färsk frukt. Och så Thomas di Leva själv då, som ser nästan oförskämt fräsch ut.

Kanske jag hade trott att han skulle ha dålig markkänning, så rymdvarelse han är, men icke. Di Leva känns trygg, grundad, närvarande, intresserad av oss… och har viktiga budskap att förmedla. Han kör visserligen en hitkavalkad, men orden där emellan sätter låtarna i ett sammanhang… och det hela blir meningsfullt.

Och att han är en glad ordkonstnär är alldeles uppenbart.

Under inspelningen av Så mycket bättre upptäckte han att för Plura (han i Eldkvarn, som numera även har matprogram i teve) är varje dag en lördagkväll… och di Leva berättar att han försökt skriva en riktig Pluralåt, men att di Leva så småningom ändå trängde sig in i låten.

– Det blev väl kosmisk pluralism, säger di Leva.

Och han säger en massa fina ord, som gör att jag börjar föra anteckningar, trots att jag inte hade tänkt göra det.

”Frukta inte, ät frukt”. ”Det går inte att lura en frukt (till exempel genom att äta upp den), kärnan hamnar förr eller senare i jorden och kan ge massor av nya träd.”

Och inte visste jag att en av hans första hittar ”Vem ska man tro på?” var inspirerad av den kollektiva sorg svenskarna kände efter Palmemordet: ”Vi befann oss på en flotte av sorg och saknade åror.”

En av de saker som imponerade mest på mig var hur han hanterade en kraftigt berusad och gapig kvinna, som dansade upp på scenen, talade högt… Han tackade henne för dansen, bad henne sätta sig ner och drömma sig bort… och när det blev lite för mycket sa han ”Det börjar kännas som jag har ett förband här”. Aldrig att han tappade tålamodet, blev irriterad… han bara mötte med kärlek… och han sa tydligt nej till att hon bryskt skulle avvisas… intressant att se det.

En sång jag inte hört förut hette Tiger och det var hans symbol för rädslan. Hur reagerar vi när en tiger kommer in i vårt rum och det är låst från insidan… hur handskas vi med rädslan. En relevant fråga i dessa dagar.

Som sista nummer (före omkvädena) sjöng han ”Vi har bara varandra” och han pratade en stund om att tidigare var det vi och dom och att vi kunde känna att det som hände på andra sidan jorden gällde dom… nu med Japan, Libyen och allt annat som händer i världen blir allt fler medvetna om att det är ”vi och vi”. Och det är så sant som det är sagt. Allt som händer är vi en del av… och på di Levas konsert var luften fylld av kärleksenergi… och den är vi alla med att sprida… gör det du med.

Thomas di Leva, kärlek, kosmos, konsert, vi

Lördagsövning: Ett första steg mot magiskt sex

Den här övningen har jag lånat från Carin och Robert på www.tantrakurser.se

Vi har ännu inte träffats och gör det för första gången på en tantrahelg för par i början av juni.

Om det finns platser kvar kan du anmäla dig här.

De som prenumerar på Carins och Roberts nyhetsbrev får ibland små gåvor, som nu senast, fem steg mot magiskt sex.

Jag bjuder alltså in dig till den allra första övningen.

Lycka till!

Den första övningen ska du göra på egen hand, utan din partner.

Sätt av 5 minuter och slå dig ned på ett bekvämt ställe. Blunda och ta några djupa andetag. Känn att din kropp blir allt tyngre och tyngre.

Föreställ dig att du är på en plats utomhus som du tycker om. Känn hur det doftar. Se på omgivningen. Lyssna efter ljud som kan finnas där. Bara fantisera fritt, eller ta en plats i naturen som du redan känner till.

När du suttit en stund, så börja föreställa dig att du tar allt mer plats där du är. Som om du fyller ut "bilden" eller rummet där du är.

Gör inget mer, gör inget annat. Bara sitt och känn - hur du växer och tar plats...

Efter att du gjort detta under någon minut, så kommer du bara tillbaka igen, öppnar ögonen och fortsätter vardagen.

Känner du någon skillnad i kroppen efter denna korta meditation?

Gör gärna den här meditationen varje dag. Ett första steg till att bli en tantriker!