Hjälp till att göra världen mer passionerad!

Isabel Allende, den gudabenådade författaren, talar här med hetta om vad som behövs för att få ordning på världen:
Mer feminint ledarskap.
Lyssna på henne. Känns hennes passion.
Och inse att det ligger mycket i vad hon säger.
Det är fem år sedan - och tyvärr lika aktuellt.


Och vågar du att inte kalla dig feminist efter att ha lyssnat på de här 18 minuterna?


Jag inser, igen, att jag är feminist. Även om det finns sådana som ryggar för det ordet. Allt kanske handlar om definitioner. För mig är en feminist helt enkelt en person som menar att alla har lika värde, oavsett kön. 


Den senaste veckan har det blivit påtagligare för mig vad som i grunden engagerar mig. Och då menar jag vad som tänder gnistan i mig. 
Vad som får mig att bli riktigt arg. 
Och det sker när någon eller några beter sig illa mot kvinnor. 
Ibland blir jag nästan rasande. 
Jag kan inte förstå hur någon ens kan tänka tanken att kvinnor skulle ha ett lägre värde än män. Jag kan inte förstå hur man medvetet kan kränka eller se ner på kvinnor. 
Jag kan inte förstå hur man kan välja att våldta kvinnor som en krigshandling. 
Jag kan inte förstå hur man kan skambelägga kvinnors sexualitet så till den milda grad att man är beredd att döda dem. 
Jag kan inte förstå att man kan tro att kvinnor är små våp som ska lockas till forskning med hjälp av läppstift. 
Jag kan inte förstå varför kvinnor som är företagare ses över axeln och till exempel har svårare att låna pengar eller att locka till sig riskkapital. 
Och så en massa annat.


Som Isabel Allende säger. Pengar som investeras i kvinnor är väl investerade pengar. Ett mikrolån till en kvinna kan rädda en hel familj.


Tänk så mycket ansvar kvinnor har burit genom tiderna - och samtidigt, av många, setts ner på. Utan rösträtt. Utan rätt till lönearbete. En kvinna kunde inte ens, per definition bli våldtagen av sin man, för sexualiteten var "hans" rätt.


Ja, det finns massor.
Jag vill inte skapa polarisering mellan hon, han och hen. Jag vill bidra till en värd av kärlek. Och då får vi börja gilla och respektera varandra, oavsett vad vi har mellan benen och oavsett vad vi vill kalla oss och oavsett vem vi vill ligga med och med hur många.


Vem är det som har behov att trycka ner kvinnor? Av vilket skäl?


Jag umgås allt mer i kvinnorum. Nu i helgen är jag på kvinno- och gudinnefestivalen i Mundekulla. Här bejakar vi det feminina i oss. Vi får blomma. Vi får dansa, kramas, göra workshoppar - och vara små, ledsna och sårbara. Det blir en särskild space när många kvinnor möts i kärlek. En space som ALLA borde ha chansen att få uppleva. Att få vila i allt sitt ljus. Jag känner mig så privilegierad att jag hittat in i det här kvinnorummen. Att jag i dag lever min kvinnokraft.


Och du, känn ditt värde - för när du gör det behöver du inte trycka ner någon annan. Då kan kärleken växa.

Anja och kärleken. Eller berättelsen om en blind och döv höna.

I söndags förmiddag stod det överallt om Anja Pärsons sommarprogram.
Om att hon berättat om kärleken till Filippa och om att hon skulle bli mamma.
Det kvittrades, twittrades, facebookades och artikelskrevs om detta.
Så jag gick in på Sveriges radios webb och lyssnade.
Och lyssnade. Och lyssnade.
Inte ett ord om Filippa hörde jag.
Vad var det som var fel?


Alltså jag satt där i söndags och lyssnade, nästan lite plågat igenom ett sommarprogram med Anja Pärson. Jag fascinerades av att hon kändes lite andfådd mest hela tiden och hon berättade söta, men rätt triviala episoder från sitt skidliv. Där lite kli i rumpan var den största sensationen.
Och jag undrade vad alla tidningar hade skrivit om. Hade jag lyckats missa något väsentligt i programmet. Var det så att Filippa nämndes någonstans i förbigående.
Ett par dagar senare frågade jag några vänner som sa, men hon började tala om Filippa nästan direkt. Jag var verkligen konfunderad.
I går kväll fick något mig att gå in på Sveriges Radios app. Jag låg i soffan och hade ingen lust att se fotbollssemifinal. För jag vet att jag lätt rycks med och jag hade ingen lust att låta hjärtat dunka hårt i bröstet. Så jag började lyssna på Anja Pätsons sommarprogram.
Och hon började verkligen omedelbart antyda något om kärlek. Och hela progammet handlade ju om kärleken till Filippa och om att äntligen tala sanning och äntligen så leva ett fritt liv och äntligen få flytta hem till Sverige. Med vädjan om att slippa bli gayikon och allt.
Men hur kunde jag ha missat det. Jag hade sovit hela lördagen (nästan) och var pigg där jag satt framför datorn i söndags och lyssnade.
Something is rotten in the state of Denmark.
Så jag googlade på Anja Persson och sommarprogram. Jag fick fram den sida jag besökte i söndags. Och där ser jag, när jag tittar lite noggrannare efter, att den länk jag lyssnat till gällde ett sommarprogram som Anja hade 2007.
Så skönt det kändes.
Jag hade inte varit en döv höna. Bara en blind höna. Jag hade utgått ifrån att det bara fanns en länk att klicka på och tänkte inte mer på det. Och jag lyssnade lydigt, trots att jag tyckte programmet var rätt trist.
Så mycket mer jag känner för Anja a la 2012. Jag känner powern i henne nu. 2007-upplagan var mer tjejpower. Nu var det kvinnokraft. Wow, liksom. Vilken transformation. Och det gjorde mig lycklig.
Varje människa som vågar vara sig själv till 100 procent, med ljus och skugga - ja jag känner sådan vördnad. Namaste! Det känns helt underbart.
Och säkert är det tjejer som kommer att ha Anja som förebild. Tjejer som gillar tjejer eller som gillar tjejer och killar... och de ser att … tuffa Anja blev kär i en tjej... då kanske det är okej för mej också. Så det är härligt. Jag tror det är viktigt med idrottspersoner som bryter mot heteronormer - oavsett vilka orsakerna bakom det är. Anja Pärson säger att hon inte är intresserad av hbtq-frågor. Hon älskar helt enkelt Filippa. Men hon kan inte hindra att hon ger andra mod, även om det bara är liksom en icke avsiktlig konsekvens.
Hur som helst... är jag glad i kärlek... när kärleken tillåts segra... och när garderoberna vädras ut. Välkommen till ett liv i frihet, Anja Pärson.


Och Anja gav faktiskt en eloge till journalister som vetat och bett att få skriva, men som låtit bli. Det gör mig också glad. Både grejerna. Den ömsesidiga respekten.

Mörkermän: Tjejer blir forskare om de får sminka sig (inte). EU fick ta tillbaka pinsam trailer.

EU-kommissionen vill ha fler tjejer som satsar på forskning, läser jag i Sydsvenskan.
Så de gör en trailer som tja... inte alls tar tjejer på allvar.
Det blev - glädjande nog - en proteststorm på twitter.
Och nu när jag skulle kolla på trailern var den borttagen från hemsidan och på Facebooksidan låg en länk till en flera sidor lång ursäkt. 


Det känns som steg i rätt riktning.





(Men jag fann trailern på Youtube). Det är den som ligger här ovanför.

Hur lockar man gymnasietjejer till att tänka: "Jag ska forska"?
Genom att göra dem så stereotypt tjejiga som möjligt?
Genom att korsa forskning med mode, kosmetiska och tjejfnitter.
Tror inte det.
Jag tror att unga tjejer vill något helt annat. Ser något helt annat. Upplever något helt annat. Jag tror att det skulle vara helt andra saker som skulle få dem att lockas till en forskarkarriär.
En av mina döttrar lyssnade på en föreläsning som handlade om ur EU verkligen fungerar. Hennes slutsats blev: "Jag kanske ska utbilda mig så att jag kan få jobb inom EU och förändra inifrån."
Just den tanken bleknade rätt så snabbt, men det är inte det viktigaste. Vad hon såg var: Hur kan jag bidra till något som blir bättre? Och det är vad jag upplever att många unga personer vill.


Många 80- och 90-talister är plågsamt medvetna om saker som äldre personer försöker blunda för. De är till exempel medvetna om det som slarvigt kallas klimatfrågan, de är medvetna om att jordens resurser är ändliga. De är medvetna om att de riskerar att få leva stora delar av sitt liv i en bristsituation - och att de själva kan bidra till att göra saker som kan förbättra.


Ett exempel på det är Johanna Wickström som ordnar en happening på Åland 10-12 augusti, Islands of Peace, (som hon inte vill kalla fredsfestival för det känns så 1970-tal) - en konkret och medveten handling där Johanna och hennes vänner jobbar för fred på tre plan - personligt, socialt och politiskt.


Och jag möter unga människor som satsar på att bygga skolor i tredje världen. Som väljer ekonomiskt. Som lever energieffektivt utan att för den skulle bli veganer. Jag möter sådana som har dystopiska tankar, men som ändå vill vara med och kämpa. Som vill bidra till rent vatten, renare energi, sjysst mat, sjyssta villkor. Och en del kan tänka sig att sätta sig på skolbänken och bli forskare.


Men hos ingen av dem (jag känner till)  - oavsett kön - finns det någon koppling mellan senaste modeaccessoiren och engagemanget. Intresse för forskning skapas inte av solglasögon.
Så jag är glad över att det tog mindre än en vecka innan EU-kommissionen gjorde en pudel och tog ner sin trailer.


Vad jag istället fick se kändes betydligt bättre. Den första filmen jag klickade på på kampanjsidan visar en tysk tjej med ring i örat som forskar, tecknar och spelar fotboll. Hon kändes genuin. Glad och seriös samtidigt, liksom. (Och det finns fler filmer av liknande kaliber att se.) Och det tror jag lockar mer.


Bara en sista grej. Det känns så avslöjande att en sådan där film ändå går igenom. Att man lägger en miljon kronor på en enminutsfilm från stenåldern. Vad är det beställarna av filmen såg? Vilken värld lever de? Ibland undrar jag verkligen.








PS: Blir du nyfiken på twittertrådarna kolla hashtaggarna:
#sciencegirlthing
#realwomeninscience


Här är ett blogginlägg om science is a girls thing

Känslan av eufori.

Det är fler än Loreen som kan känna eufori.

När kände du dig euforisk senast?
Jag gör det ofta.
Det bubblar av eufori i min kropp - och allt kommer inifrån.
Det är som att jag har ett inbyggt lyckorus i mig, bara jag vågar känna det.


I går kväll var jag med om känslan av skolavslutning. Det var allra sista gången vi träffades ett gäng kvinnor i Marie Ek Lipanovskas meditationsgrupp. Något är avslutat och något annat, något nytt ska träda in. (Och Marie har börjat tala mycket om passion på sista tiden, vilket glädjer mig.)
Jag kände bubblet i mig. Bubblet som jag gissar kan kännas när studenterna står och väntar på utspring. Ett bubbel som för vissa också kan ha en liten smak av vemod i munnen.... För kommer vi säkert att träffas igen?

Jag kände inget vemod i går. Jag kände förväntan. Jag kände: Och vad ska komma nu för spännande... ungefär så.

Den avslutande meditationen handlade om drömmar. Vi fick gå in i våra hjärtan och drömma gränslöst. Och detta vill jag lova är brudar utan begränsningar. 
Det var kommunikationsprojekt i Afrika. 
Det var spartanska retreatgårdar i Thailand. 
Det var hus att vila i i Skåne. 
Och själv hade jag en ambulerande teveshow som just denna dag (för vi fick drömma om en dag) befann sig vid Amazon-floden och se djungeln och floden helas. Det var så härligt att se hur stora drömmarna vågade vara i meditationen.
Bara en sådan sak som att ha en teveshos som åker runt till olika destinationer och möter 100-procentare. Jag mötte en indiankvinna som delade med sig av sin klokskap. Wow, liksom.


Och efteråt, när vi satt och summerade åren med Marie - där några varit med från starten för fyra år sedan - och där jag kom med någon gång på hösten 2009 - så var rummet så mättat av kärlek att det nästan gick att ta på. Så jag kände mig dels euforisk över mitt eget livliga och gränslösa inre. Dels kände jag mig euforisk över alla insikter vi har fått tillsammans... och så kärleken.

Jag verkligen såg Homo Amorus - den kärleksfulla människan - närvarande i rummet. Och jag kunde bokstavligen känna hur kärleken växte genom samtalet och hur viktiga dessa rum där kärleken får flöda är.

Och jag såg också hur nya cirklar, nya rum, kommer att starta bland dessa kvinnor. Jag är ju en av dem som hunnit skapa mig egna cirklar och fler är i startblocken.
För mig är detta kärleksarbete så oerhört viktigt och det känns som att allt är möjligt bara vi vågar öppna våra famnar, vara närvarande, vara tillåtande och känna tillit och glädje till varandra.

Det är som att vara inne i en frisk lunga, som att vara i en andning, som att vara livet.
Och jag tar, lite lustigt kan det tyckas, vid stafettpinnen omedelbart, eftersom jag, just i kväll har säsongens sista gudinnecirkel (och ja, jag fortsätter till hösten), i kväll på temat Den kärleksfulla gudinnan.
Euforia! Härligt!

Ny forskning: Rädsla bakom hedersrelaterat våld

Jag läser i ett pressmeddelande från Stockholms universitet att rädsla ofta är vad som ligger bakom hedersrelaterat våld.
Jag är inte ett dugg förvånad.
– Det kan handla om rädsla för social utslagning tillsammans med konflikter i familjen. Konflikterna ställs på sin spets då flickorna kommer in i puberteten och vill utforska sin sexualitet, säger forskaren Mina Sedem.

Mina Sedem har i sin avhandling intervjuat  flera personer om ett konkret fall då en flicka mördades. Hon har pratat med 23 familjemedlemmar om händelsen.
Hon kommer fram till att det finns en intressekonflikt mellan flickornas identitetssökande och förälrdrarnas försök att hejda dem.

– Föräldrarnas rädsla för skam och social utstötning är en starkt drivande faktor till det eskalerande våldet, säger Mina Sedem i pressmeddelandet.

Jag vet ju att varenda människa skäms då och då. Kanske till och med varje dag. Å sina egna eller å andras vägnar. Jag kan tycka att jag är pinsam, eller att någon annan är pinsam. Eller jag kan tänka: Snälla, säg det inte... gör det inte... du är bara pinsam. 
(Även om jag, som tränat mycket på detta med skam, känner mig allt friare ifrån den.) 

Jag har själv skämts så otroligt mycket i mitt liv. Men det Mina Sedem beskriver tycks mig vara något djupare. Rädslan för skammen tar sig, i mina ögon, orimliga proportioner, när någon eller många börjar anse att någon annans beteende skambelägger en hel familj. 
Alltså varför skulle någon behöva skämmas över om jag är kåt? 
Det har ju egentligen inte någon annan med att göra. 
Ibland skojar vi om det i min familj. 
När mina barn säger: “Men Maaammmmaaaaa...” med ett speciellt lite vädjande tonfall, då får jag ont i mogen (trots att det är på “skoj”) och vad det betyder är liksom: “Men, Mamma... så ska du väl inte göra....” (Nu är ju mina barn rätt härdade vid det här laget.)
Vad jag försöker säga är att det dels är viktigt att se att det finns skam i allas liv. Och sedan tror jag det är viktigt att börja prata om den, att frilägga den... och att börja befria sig från den.

För mig är det inte rimligt att ens tänka tanken på att kröka ett hår på en ung kvinna (eller man) som vill utforska sin kropp och sin sexualitet. Det är ju en så tokig idé att välja att skambelägga just det.

Och hur kan någon ens komma på tanken att stöta ut en hel familj för att ung person i släkten har kysst en annan människa? 

Jag tror det är livsviktigt att börja prata om värderingar, i synnerhet när vi känner att rädslan för skam och utstötning påverkar våra beslut så mycket att vi är beredda att begå våld mot oss shälva än andra. Och vad är det för system där mäns makt är beroende av hur kyska kvinnorna är? 

Vi behöver se skammen i vitögat. 
Vi behöver tala om det. 
Och jag tror att det är viktigt att vi var och en gör det - och inte bara pekar finger åt dem som går till våldshandlingar. 
Hur mycket av exempelvis svartsjukedramer har samma mekanismer bakom sig?


Avhandlingen visar också att svenska myndighetspersoner kan ha svårt att hantera unga flickor som lever i familjer där hedersrelaterat våld förekommer. De verkar inte riktigt veta vad de ska göra och det går att ana en känsla av att inte få stöd eller att bli behandlade oprofessionellt hos flickorna.

Du och jag och svenska myndigheter behöver lära oss att se och agera och lyssna när tidiga tecken på konflikter med koppling till skam och heder uppstår. När konflikten är liten, finns ännu chansen att göra något.

Inte en enda kvinna ska behöva plikta med livet 
för att någon skäms. 
Inte en enda.

Jag har ju skrivit boken “Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft”, där jag beskriver min vingliga resa mot sexuella frigörelse.  
Genom åren har jag fört många samtal med kvinnor om sexualitet och jag minns en kvinna som ledset berättade en berättelse från sina tonår, om hur hennes familj hade skambelagt henne för att de trodde att hon haft sex med en ung man. (De hade fryst ut henne under flera dagar och inte låtsats om att hon fanns.)
Då replikerade en annan kvinna: 
– Men du lever ju. I mitt land hade jag inte överlevt att sova över hos en kille, vad som än hade hänt mellan oss. 
Så olika kan perspektiven vara.

Och jag vill ha ett fritt liv, ett liv där vi är fria att följa våra egna kärleksfulla röster och där skammen tynar sotdöden.








.

Små glädjeämnen.

Jag vaknar kl 04 av en riktigt rälig mardröm.
Och sedan dess är jag vaken.
Det skulle ju kunna låta som en hemsk morgon.
Men jag är någon annanstans.
Den här morgonen känns det viktigt att lägga märke till glädjeämnen.

Alltså vad gör en normal människa som vaknar tidigt av en mardröm? Försöker somna om, tänker jag. Det försökte jag. Gick inte. I stället tecknade jag ner allt jag mindes om drömmen - som handlade om hur ondska infiltrerar och hur människor låter sig luras, för att de inte vågar se det onda (kortversionen). Den sitter kvar lite än, faktiskt.
Det gick alltså inte att somna om. Jag låg där i sängen och lyssnade på makens morgonljud, jag kollade Facebook, svarade på Wordfeud, spelade något spel. Men så till slut så gick jag upp. Jag började arbeta före 06 på morgonen och det kändes... faktiskt riktigt skönt.

Några saker att vara glad över.

1). Vi har fått fler anmälda till vår sommarskola - som officiellt börjar i dag, men som det är möjligt att hoppa på senare. Den heter Nära relationen och i första modulen, som vi spelade in i går, talar vi mycket om vad du själv konkret kan göra för att få en bättre relation till dig själv. En liten hint är att en sak du kan göra är att sluta bry dig så mycket om vad andra tycker om dig och dina handlingar.
2). Jag satt och finputsade på reflektionsfrågor och övningar till den första modulen - och det känns som att deltagarna får spännande frågor att fundera på. Och varje gång jag skriver en övning... så blir det lite som att göra den själv, en gång till. Det gjorde mig glad.
3). Jag kollade mejlen och hade fått in en ny bokbeställning. Just nu säljer Ingen skam i kroppen bra och det får gärna fortsätta flöda länge än. Längtar efter att också 100% Charlotte ska hitta sin publik.
4). Jag skrev lite fakturor och det kändes bra.
5) Jag spelade in ett litet Youtubeklipp. Det kändes bra.
6). Jag lyssnade på Marie Ek Lipanovskas sommarmorgon med ett kolapapper och får möjlighet att hålla tummarna för att hon ska få ett sommarjobb.
7.) Jag kan sitta här och längta efter dagens kopp kaffe... det kommer att bli riktigt gott.
8.) Och dessutom har jag en hel dag med en massa spännande möten framför mig. Två böcker som nästan är klara, ett manus som jag ska börja läsa, ett författarmöte och en coachning... och räcker tiden till ska jag dessutom yoga ikväll. Vilket härligt liv jag har.
9.) Har också sett att det är fler som har anmält sig till onsdagskvällens gudinnecirkel: Den kärleksfulla gudinnan.

En bra start på veckan, med andra ord!

Jag tar en paus.

Jag har inga ursäkter. Jag bara vill inte mer.

Jag har tänkt på det rätt länge.
Vad jag behöver och inte behöver.
Vad som tjänar mig och vad som inte längre tjänar mig.
Och jag har fattat ett beslut.
Nu ska jag ta en paus från alkoholen.


Jag har gjort det tidigare. Tagit paus från alkoholen. Men nu känns det som att det är dags för en längre paus.
Jag minns när jag slutade röka för snart tre år sedan. Jag hade inte kvar röksuget så värst länge. Men jag kunde liksom sakna vännen cigarretten. Det var något som lite saknades i mitt liv. Men nu känns det inte så längre. Nu kan jag tänka: Rökte jag verkligen? I dag jublar man åt varje en som blir rökfri. Det är ungefär det mest politiskt korrekta man kan göra. Det är liksom tryggt att slutra röka. I dag står rökarna ensamma och fryser utanför restuarangerna. Så var det inte förr.

Alkohol är något annat. Det ska man liksom konsumera. Jag minns hur skönt det var att vara gravid och kunna säga nej, utan att få kommentarer. Och det är också okej att säga: Jag kör. Alltså att man behöver ladda upp med något slags ursäkt, ett försvar för detta val.
Så det kanske är därför jag väljer att berätta om det här på bloggen. För att jag inte vill skämmas över att välja bort det. Jag känner att jag inte riktigt har tid med alkohol. Det finns annat som vill ha plats i mitt liv.

Och det är så skönt. Jag har känt ända sedan jag slutade röka att det blivit allt mindre intressant med alkohol. Jag tog en alkoholfri vår förra våren. Det gick ju hur bra som helst. Och sedan dess har jag haft en lägre konsumtion än tidigare.

Många använder ju alkohol för att känna sig friare. För att säga vad de vanligtvis inte vågar säga. Eller göra något de vanligtvis inte vågar göra. Och att det finns en möjlighet att efteråt ursäktande säga: “Jag var ju full.” Just den ursäkten tycker jag är rätt korkad. Men det jag ville komma fram till att i mitt fall har det under senare år kännts precis tvärt om: Jag känner mig totalt fri när jag inte använder några droger alls. När jag är det kan jag vara 100% Charlotte. Men med alkohol så krymper jag i hop och tappar procent efter procent. Och nu vill jag vara 100% Charlotte hela tiden - det känns riktigt bra <3

Det kanske inte alls så märkliga är att jag, utan att aktivt välja det, har sett mig omges av allt fler människor som också väljer bort alkohol - av väldigt olika skäl. Jag tror att det oftast handlar om att dessa personer sett konsekvenser av andras överbruk/missbruk av alkohol och därför valt en helt nykter linje själva.

Jag minns när jag var ung. Hur tufft det var att dricka öl. Hur vi hånade “nykteristerna”. De var tråkiga och hämmade och lite bakom. Och kanske var de det - men i så fall var de det också. Tråkigheten ligger inte bruket av alkohol eller inte. Det ligger i något annat. (Vad jag ville visa är att också jag har dömt människor som valt bort alkohol - och det var väldigt lätt att göra det.)

Så nu ser jag fram emot en tid där jag ska hitta nya läskande drycker. I går drack jag mynta och citronvatten som var friskt och gott.

Jag fick faktiskt hjälp med det här beslutet. Det kom i förra veckan. I en av meditationerna vi gjorde i Energy Liberty Week skulle vi få möta en guide som skulle komma med ett budskap. Jag mötte gudinnan Inanna. 
Hon sa: Charlotte, du behöver inte alkohol längre. 
Och jag visste att hon hade rätt, även om det tog en vecka för mig att acceptera det.
Tack Inanna för hjälpen <3

Kvinnor i mitt liv

I dag fyller jag år.
Jippie!
Grattis till mej!
Och jag gör det i ett delvis nytt land - ett land som består av många kvinnor.
Närvarande, innerliga, kärleksfulla - och handlingskraftiga kvinnor.
Det känns så gott.




Jag har skrivit det tidigare, men det är värt att sägas igen:
Jag har varit livrädd för kvinnor.
Jag har varit livrädd för kvinnan i mig.
När jag föddes var förväntan att jag skulle födas med en liten gullig snopp. Men jag blev flickan med framstjärten. Och kanske var det redan där som min rädsla för kvinnan i mig föddes?


Det är inte så viktigt i dag.
Det viktiga är att jag i dag ser mig omgiven av allt fler kvinnor.
Jag har allt fler systrar.
När jag växte upp hade jag enbart en bror.
Nu har jag adopterat en rad systrar. Och jag har tre bonussystrar (genom mammas äktenskap med sin "nya" man). Och jag har soulsisters. Och jag har gudinnesystrar. Och jag har döttrar.


Det är alldeles fantastiskt härligt.
Jag har i min bekantskapskrets kvinnor från 4 år och upp till närmare 80 år. Jag har nära i andra generationer. Det känns så härligt. Vi möts i det feminina. Och det handlar inte om något slags mesighet. Jag möter kvinnor i min kvinnokraft - och den tål också sårbarhet.


Om mindre än en vecka befinner jag mig på  Mundekullas kvinnofestival för andra året i rad. I går ska jag ta hand om några punkter på programmet (igen) och det ska bli så roligt. Och det verkar som att Anne Solveig Elmberg har fått det knökfullt. Fantastiskt. Jag ser verkligen fram emot det.


Redan på tisdag kväll kommer jag att träffa mina meditationskvinnor, vi har en storträff som avslutning på säsongen... ja faktiskt blir det nog den sista meditationskvällen i denna form som Marie Ek Lipanovska håller. Hon ska ut på nya äventyr. 


Och på onsdagskvällen öppnar jag porten för den kärleksfulla gudinnan - så är du kvinna och gudinna är du varmt välkommen till mitt hem på onsdag - och hör av dig innan och berätta att du kommer.


Och någon gång i juli, lite oklart när, kommer Hemma hos Soulsisters med sin andra föreställning, på temat flytten.


Och just nu befinner jag mig i Paradiset, där fästfolket Blanche och Anna-Karin bor. Så många systrar - så mycket kärlek.


Att jag börjat gilla kvinnor mer, har på intet sätt minskat min kärlek för män i allmänhet och för min egen käre make Alexander i synnerhet. Känns viktigt att säga det.


Så grattis till mej i dag!

Jag stannar hemma och vattnar. Så bra det känns!

Jag drömmer att jag ska ut och resa.
Men jag saknar pass.
Alla andra har pass.
Men mitt går bara inte att ordna.
Det bara kommer en massa saker i vägen.
Men till slut, äntligen, kommer det pengar till mig - som tack för att jag orkade igenom passproceduren (även om min känsla är att passet aldrig kom).


Och jag tänker att drömmen säger mig någonting om min situation just nu. Kanske är det att jag inte alls ska ut och resa nu, utan vänta här hemm och så kommer pengarna?
Eller att jag inte ska tro att det är genom passet som pengarna och möjligheterna kommer, att jag liksom kan fokusera på fel sak?

Det är lite som det där med det vita pappersarket. På det finns en liten röd fläck. Frågar jag någon vad hon ser säger hon: En röd fläck? Men den röda fläckan utgör ju kanske bara en tusendel av själva ytan. Vi ser det som avviker. Vi ser en detalj och missar ibland helheten.

Jag minns en gång på en kurs och vi skulle gå runt i ett rum och först lägga märke till sakerna och människorna i rummet. Och sedan skulle vi byta perspektiv och lägga märke till spacen, alltså allt det till synes tomma. Och jag blev medveten om hur mycket space det fanns runt mig. Det var faktiskt ett hisnande perspektivbyte.

Och nu har jag i ett par dagar hängt upp mig på hur mina uppdrag arvoderas eller inte. Jag har nog omedvetet letat efter passet, passet som ska ta mig till landet där arvoderna ger mig rörelsefrihet. 

Men varför ser jag inte spacen jag är i nu? Varför ser jag inte friheten i det utrymme jag befinner mig? Kanske är det så att jag ska rikta blicken åt ett annat håll? Kanske är det så att jag ska stanna kvar och vara uthållig?

Jag är rätt uthållig, faktiskt. Men ibland tappar jag sugen. Jag slutar innan något är klart (det gäller dock aldrig betalda uppdrag, där är jag obrottsligt lojal). Alltså, det är som att jag sår och sår och sår och sår. Och så tittar jag på åkern. Jag ser de första bladen sticka upp och sedan går jag där ifrån och glömmer bort att vattna, eller jag får idén att röja ny mark. Så jag röjer ny mark och kommer så småningom till ögonblicket då jag ska så... och jag sår... och så går jag vidare till nästa.

Sedan kommer jag att tänka på den första åkern. Jag går dit och tittar. Det ser lite uttorkat ut där. Det växer lite dåligt. Det behöver vattnas och gödas och jag funderar på om det är lönt. Om jag inte bara ska gå i väg och röja ny mark...


Och jag inser att nu, just nu är det tid för uthållighet. Jag behöver inget pass för att ge mig någon annanstans. Den här sommaren ska jag ägna åt (förutom mina betalda uppdrag som har första prioritet) att arbeta för att mina två senaste böcker Ingen skam i kroppen och 100% Charlotte ska nå världen. Och jag är övertygad om att när plantorna börjar bli starka så kommer följduppdragen till de böckerna. Och det jag mest av allt vill är att föreläsa.

Jag har redan hunnit ha flera föreläsningar om Ingen skam i kroppen och jag har haft den första om 100% Charlotte. Det jag ser för mig är att jag talar ofta om det. Och att allt fler kommer att lyssna.

Och jag kommer att påminna världen om mig på olika sätt. Jag har ett nytt sätt på gång... som fortfarande är lite hemligt. Jag övar på ett nytt sätt att vattna mina fält. Snart kommer du att få reda på den nya bevattningsmetoden.

Och så skönt det känns. Jag behöver inte förnya mitt pass. Jag står bra där jag står just nu. Tids nog kommer någon med ett sprillans nytt pass. När jag behöver det. När jag har hunnit skörda en del.

Tack drömmen för hjälpen <3

Och en riktigt glad midsommar till dig <3






PS: Jag vill passa på att slå ett slag för vår sommarskola Nära relationen - anmäl dig gärna redan i dag.


PPS: Lite komiskt. Mitt pass, i verkliga livet, har gått ut. Jag lever alltså passlös.

100% Charlotte: Jag är passionerat ledsen (igår)

Här är ett litet Youtubeklipp jag gjorde i går. 
Helt osminkat. 
Rätt på. 
Och ja, det är okej att var ledsen. 
Jag är ändå ett fyrtorn. 
Jag har stormlyktan på. 
Snart kommer världen och vill ha mig. 
Jag vet det. 
Jag är beredd. 
Och tack du som älskar mig också när jag är liten.

Reprisinlägg: Jag är en hjälte - det är väl du med?

Detta inlägg skrev jag för två år sedan. Jag hittade det idag när en kär vän svarade JAG på frågan: Vem är Stjärnan i ditt liv idag?
Då tänkte jag att jag måste ha bloggat om det... och det hade jag så klart.
Det kändes skönt att hitta det just i dag, när jag känner mig lite låg och nere.
Och jag är så tacksam för att samma härliga vän sa att jag inspirerar om och om igen. 


Nu till reprisen:




Jag är en hjälte.
Jag är en hjälte i mitt eget liv.
Men det tog lång tid innan jag blev det.
Tack Radiotjänst i Kiruna för att du påminde mig.


För något år sedan snurrade det runt en film på Facebook, som handlade om Hjälten. Den som laddade ner filmen kunder lägga in en bild på sig själv och alltså se en film om sig själv som Hjälte.


Nu var ju budskapet att den som betalar tevelicens är hjälte.
Det spelar inte så stor roll.
Jag vet att många, även sådana som av princip inte betalar tevelicensen, älskade filmen för dess budskap.


Nu har den andra tackfilmen kommit. Och visst är det härligt att se mig själv som Hjälten, som världen talar om och vallfärdar till. Så det vill jag verkligen tacka Radiotjänst för.


Jag antar att de som gjort filmen också tänkt ett steg djupare. Vad filmen väcker.
Naturligtvis skulle det kunna handla om en simpel ego-boost. Men i mig träffar det något djupare: Hur många av oss är hjältar i våra egna liv? Eller enklare uttryckt: Gillar du dig själv?


De flesta av oss har en röst som talar om hur dåliga vi är i olika situationer. En del kallar den där rösten för gremlin, andra för inre domare, åter andra kallar det för superego eller överjag. Ett sätt att förstå rösten är att se den som ens föräldrars internaliserade röster som säger meningar som börjar: Du borde… Du borde inte…


Jag är välbekant med de där rösterna. Jag minns när jag blev medveten om dem. Det var för knappt femton år sedan. Jag stod och klippte rosor i en rabatt och Hörde plötsligt rösten som sa: ”Du är dum, du är en idiot, du är dum, du är en idiot”. Inte konstigt då att jag hade svarta stråk att dålig självkänsla. Jag insåg att den där rösten väldigt ofta varit närvarande, även om jag inte varit medveten om den före just detta ögonblick.
Och det jag är medveten om kan jag förhålla mig till. Jag kunde medvetet välja att säga: Jag är okej, jag är bra…


Men inre förändring tar tid. I alla fall för mig. Det har inte varit att bara knäppa med fingret och få bort det som trycker ner mig inifrån.


Nåväl.


Jag minns en annan episod. Jag fick idén om att skriva upp de viktigaste människorna i mitt liv för några år sedan. Alexander och jag skrev varsin lista. Min lista toppades av Alexander och barnen. Sedan kom jag. Alexander lista toppades av honom själv. Sedan kom jag och barnen. Jag blev lite chockad av det där.

Min första reaktion var att han var en självisk typ. Egotrippad.

Den andra var: Men varför betraktar jag inte mig själv som den viktigaste i mitt liv?

Det blev ett uppvaknande. Jag började se hur ofta jag satte andra före mig själv (kanske inte så konstigt med tanke på att jag valt ett liv som trebarnsmamma).


Jag började inse att jag måste börja tycka om mig själv från grunden, acceptera mig som den jag är, med fel, brister, förtjänster, motsägelsefullhet – alltså hela paketet. 
Jag behövde bli Hjälten i mitt eget liv.


Är du en hjälte?


Är du din hjälte?
Jag är det allt oftare.


Kärlek till alla hjältar! Och tack igen till människorna bakom den andra tackfilmen (och Radiotjänst i Kiruna som valde att beställa den).
PS: Vill du se dig själv som hjälte börja med att klicka här.

Pengar och värde.

Mitt liv är märkligt just nu.
Jag har nog aldrig jobbat så mycket som nu.
Och jag har aldrig haft sämre inkomster.
Kanske är det så att jobba med kärlek betalar sig dåligt? Ska jag ge upp trots det?
Nej. Jag kämpar på.
Kärleken bara måste segra.


Denna vår har det känts rätt slitigt med pengarna. Jag jobbar nu mycket i en bransch (bokbranschen) där det inte går att ens tälja koppar med silverkniv. I journalistbranschen, där jag tidigare drog in större delen av mina pengar ligger nivåerna på ungeför det dubbla.
Och så jobbar jag minst en timme om dagen med bloggen. Jag jobbar med mina bokprojekt, med mina kurser, med sexsibilityfesitvalen, med att coacha... ja med allt möjligt och det brukar bli så där 10-12 timmar om dagen - mer än fem dagar i veckan.
Den här våren har jag gått två kurser/program som har handlat om pengar. Som har handlat om att Släppa en begränsande syn på pengar på två olika sätt. Och det rör sig lite grand. Det gör det.
Men ibland kan jag känna sådan frustration och lite ledsenhet. Och det av några olika skäl. 


Dels finns detta: Det finns en koppling mellan pengar och värde. Om jag inte tar bra betalt (eller får bra betalt) så betyder det att jag inte värdesätter mig själv. (ÄR det alltid sant???) (Och om det är sant, gör det mej värdelös??)

Dels finns detta: Att många önskar gratistjänster av mig. (Läs min bok, kolla på min text, gratisföreläs här, prata om detta där.) (Jag läser inte böcker gratis åt andra längre.)

Dels finns detta: Alla de starka kvinnor som deltagit i samma program som jag och som säger: Känn ditt värde. Ta bra betalt. Du är värd det.

Dels finns detta: Men om ingen vill betala och jag vill ändå... är jag en svikare då?

Dels finns detta: Men varför ringer inte många och säger: Charlotte, gör detta och du får massor av pengar för det?.

Dels finns detta: 
Ibland blir jag så trött. 
Jag jobbar, sliter. 
Jag ställer upp för mej själv och andra. 
Jag går att lita på. 
Jag har INGA trygghetssystem som kan backa upp mig. 
Som företagare saknar jag a-kassa, jag saknar i praktiken sjukkassa. 
Så får jag inte in några pengar... eller för lite pengar... tja... då är det bara mig själv jag har att vända mig till.

Dels finns detta: Jag kan inte leva av kärlek allena.

Och jag blir glad över hurraropen.
Jag fortsätter kämpa.
Men ibland blir det för mycket.
Jag önskar att jag kunde få vila och ändå få pengar.
I år känns ordet semester som en dröm, lika svår att nå som att bestiga Kilimanjaro.
Just i dag känns det som: Men ge mig ett jobb, vilket som helst, och ge mig en lön som jag får varje månad.
Eller ge mig någon som säljer mig. Eller ge mig människor som inte bara TÄNKER att de ska gå min kurs, skulle vilja höra mig föreläsa, skulle vilja få mitt omdöme om en bok, skulle vilja att jag skriver något åt dem.

Tänk om någon till exempel skulle komma på att sponsra mig på bloggen? Eller någon skulle ge mig en välbetald föreläsning i veckan.
Jag VET att jag har mycket att komma med. Mycket att berätta. Mycket att dela med mig av. Mina böcker är små guldklimpar som rätt så få hittar till.
Jag letar kreativa lösningar för att sälja böckerna, för att tipsa om min existens, jag skickar böcker till olika människor... och så händer det. Väldigt lite. Det går långsamt. Och nu kom den där stora räkningen jag hade glömt bort.
Ärligt talat. Vad ska jag göra? Jag jobbar, jag facebookar, jag twittrar, jag mejlar, jag talar i radio, jag bloggar, jag skriver, jag erbjuder kurser, jag uppmuntrar … men så vissa dagar, vissa morgonar tänker jag: Vill världen verkligen ha mig? Jag kanske bara ska ge upp ett tag. Vila och hoppas att någon annan betalar räkningarna? Vila och vänta på ett mirakel?

Ja, jag vet. Det är inte likt mig att låta så här. Men detta är också en del av 100% Charlotte. Som samtidigt är så fantastiskt glad över mitt liv... och över det fantastiska att ha en stjärna till dottter som fyller 18 år i dag. Och för att jag får så mycket kärlek. För det råder det ingen brist på i mitt liv.

Så trött jag är, låter jag kärleken flöda.

Kärlek till dig och alla och till mej själv.