Smakprov ur 100% Charlotte

Gudinnehelg på Österlen - varmt välkommen!

Den 17-18 mars ordnar Åsa Nyström och jag en gudinnehelg på Österlen.
Tillsammans möter vi våren... känner vår gudinnekraft och ges också tillfälle att andas och vila.
Och vi ordnar det till ett fantastiskt pris 1575 kr inklusive en övernattning och mat.


Det kommer in allt fler gudinnor i mitt liv. Eller så kanske det är så att jag börjar se gudinnan i kvinnorna jag möter. För mig representerar gudinnan essensen, det heliga i oss, en aspekt av livet... och där, i gudinnan möts det feminina och allt det där underbart flödande i oss.
Uttryckt på ett annat sätt kan jag säga att gudinnan representerar kärleken i kvinnan.

Åsa Nyström, som bland annat är yogalärare, kommer att leda gruppen tillsammans med mig. Det blir en helg då vi både får blomma i vårt feminina och ges tillfälle att bara vara, nära naturen.
Vi har förberett ett program som innefattar vägledd meditation, rörelse, sharing och en del övningar - ett program som också kan påverkas av de gudinnor som väljer att vara med om den här korta resan.

För ett och ett halvt år sedan fick jag kontakt med en inre gudinneaspekt i mig själv. Det var den sumeriska gudinnan Inanna som uppenbarade sig i en meditation och sa till mig att starta gudinnecirkel. Vilket jag lydigt gjorde. Nu pågår den tredje terminen gudinnecirkel varannan vecka i mitt hem och jag ser transformation ske inför mina ögon. Det är helt fantastiskt med detta kvinnorum... och att få möta kvinnornas resor djupt inne i sig själva... För mig är det ett privilegium att varsamt leda dessa kvällar, med kvinnor i alla åldrar.

Och nu tar jag, tillsammans med Åsa, ett steg till och erbjuder två dagar i gudinnors sällskap. Och vill du vara med behöver vi få respons - i form av en betald anmälningsavgift - senast denna fredag.

Jag ser fram emot denna helg, i bokskogens famn, i gudinnors sällskap och jag hoppas att en av deltagarna är du.

Anmälan: Du anmäler dig genom att sätta in 500 kr till Åsa Nyström på plusgiro 1002581-5.

Alltså:

Möt våren som gudinna! En helgkurs för dig som vill och behöver vila, hämta kraft, bara vara och njuta av livet, helas av naturens läkande kraft, inspireras av andra och känna din inneboende gudinnekraft. Detta sker i en trygg gemenskap tillsammans med likasinnade kvinnor. Du får bland annat en guidad gudinnemeditation, vandring i kontakt med naturen, yoga/rörelse-pass, kreativitet och sharing(samtal) i cirkel . Kostnad: 1575 kr, varav 500 kr är för enkel ekologisk mat och logi i dubbelrum. Moms tillkommer för företagare. Enkelrum för 150 kr extra kan beställas i mån av plats. Anmälan: Du anmäler dig genom att sätta in 500 kr till Åsa Nyström på plusgiro 1002581-5. Skriv namn, e-postadress och kursens datum på din inbetalning. Kursledare: Charlotte Rudenstam. Författare, kroppsterapeut, och leder kvinno- och gudinnecirklar. 0703-224242 www.lustochliv.se,lustochliv.blogspot.com Åsa Nyström. Yogalärare, hälsovägledare, örtterapeut och lärare i personlig utveckling med mångårig erfarenhet av att vägleda människor. Tel.0414-60531www.smilingmountain.com Bra att ta med: Lakan, handduk, inneskor, bra promenadskor, regnkläder, yogamatta/liggunderlag, filt, anteckningsbok och penna. Varmt välkommen till en inspirerande helg!

Vi kommer att hålla till på Näckrosen, i bokskogens famn.

Samvete ... vem lärde mig att känna skuld?

Varje gång jag passerar tullen känner jag ett styng av dåligt samvete.
Det känns som att jag borde vara misstänkt för något.
Även om jag inte har med mej något alls som behöver förtullas så förändras jag och jag blir stel som en pinne.
Märkligt.


Jag kommer att tänka på det när jag läser dagens Sydsvenskan.

Jag minns när barnen var små. Då hade jag en mardröm om att de sociala myndigheterna skulle komma och ta barnen. Att de liksom skulle hitta något som gjorde att de bara kunde ta dem. Att de så att säga skulle avslöja bluffen... Vilken nu den var.

Jag läste historier om oskyldiga människor som sattes i fängelse eller bestraffades på olika sätt och jag kunde alltså fantisera om att någon skulle kunna knacka på dörren och bara förstöra mitt liv.

När min förstfödde, min son, var nyfödd tog jag massor med bilder på hoonom. Jag var så lyckligt att något inom mig skrek: Detta kommer att sluta med katastrof. Det är inte tillåtet att vara så lycklig. Så jag tog massor med bilder på honom. Och jag tror inte att jag lugnade mig förrän han började le så där fem veckor gammal.

Kanske är det kristendomen som spökar? Eller snarare det sätt som somliga företrädare för kyrkan har utövat tron. Vi är fattiga syndiga människor och guden är straffande och han (för det var alltid en han) har ett straff berett för oss. Och finns det inget annat att bestraffa, så gick det väl alltid att ta till högmodet (högmodet att känna lycka, att älska ett barn, att tro att jag klarar det...)
Och så kunde jag i omgångar känna något slags skräck för att myndighetspersoner skulle slå sönder min lycka. Vad skulle de kunna se hemma hos oss som gjorde att jag inte klarade av testet som mamma?
Och på ungefär samma sätt kändes det varje gång jag skulle passera gränsen till SVerige och skyltarna med grönt, respektive rött, i tullen. Jag har alltid varit fullkomligt övertygad om att jag går att läsa som en öppen bok. Därför har jag tagit det säkra för det osäkra och inte smugglat in extra flaskor. Jag har till och med gått på rött... och känt att jag gjorde tulltjänstemännen en otjänst... Jag har också sagt till mina resesällskap att inte berätta för mig om de tagit med en flaska extra... för att det skulle stå skrivet utanpå mig att jag var del i något förbjudet.

En gång har jag blivit stoppas i tullen. Jag var sliten efter en partyvecka i London och var i 21-års åldern. Jag hade inte ens en flaska vin med mig hem. Men de undersökte bagaget i minsta detalj... och jag stod där trött och såg på.

Och trots att jag var ren som snö så kändes det obehagligt.
Och detta har också gjort att jag aldrig försökte handla på Systembolaget före min 20 års dag. Jag skulle ju bara DÖ om de frågade om leg och jag inte hade åldern inne. (Första gången jag handlade på systemet fick jag också mycket riktigt visa leg.)

Kanske all den där våndan byggde på en djup osäkerhetskänsla hos mej.... och att jag ständigt väntade på katastrofen. Nu har jag en mer solid grund att stå på. Och snart är alla barnen utflugna och jag har gjort föräldrajobbet bra. Men jag kommer nog aldrig att känna mig trygg inför tullen... Det är som att något i mig fortfarande ropar: 


“Du är fel, Charlotte... och snart kommer de att komma på vad det är.” Fast det är i sanning allt mer sällan.




 Kom att tänka på den här gamla låten... väldigt mycket progg... väldigt mycket 1970-tal: 

Gästinlägg: Petra Krantz Lindgren När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv

Det är inte alltid lika harmoniskt att vara barn.

I dag lämnar jag över pennan till Petra Krantz Lindgren, beteendevetare som arbetar med vuxna som vill
utveckla sina relationer med barn – vuxna som längtar efter ömsesidig respekt och samarbete.
De senaste dagarna har jag sett det inlägg du strax kan läsa på många Facebooksvänners väggar.
Och jag förstår varför - för Petras sjuåring har så mycket att lära oss vuxna.


Så här berättar Petra som sig själv:

Jag brukar säga att jag arbetar med ”personlig avveckling”. Jag upplever nämligen att i jakten på ”verktyg och metoder för att hantera relationerna med barnen” försvinner den vuxna människan många gånger bakom en pedagogisk fasad. Men barnen vill inte leva med ”pedagogvuxna”! Föreställ dig själv hur det vore att leva med en partner som gav dig en guldstjärna varje gång du gick ut med soporna och uppmanade dig att säga förlåt och ”låta som att du menade det” när du varit otrevlig mot grannen (trots att grannen varit otrevlig mot dig så sent som dagen innan).
I mitt arbete vill jag inspirera och stötta vuxna att våga lämna rollen som pedagoger. Jag är nämligen helt övertygad om att för att utveckla goda relationer med barnen krävs samma ingredienser som i alla andra relationer: respekt, intresse, ärlighet, tilltro och uppskattning. Varken mer eller mindre.
Hon erbjuder enskild vägledning, kurser och inspirationsföreläsningar.


Dags för gästinlägget:


Vid nattningen igår kväll hamnade jag i ett oväntat, underbart och smärtsamt utvecklingssamtal med sjuåringen. Det innehöll så mycket klokskap att jag väljer att återge det oredigerat här nedan.

H: Mamma, jag vill säga en sak till dig… Jag kommer alltid att älska dig!
Jag: Och jag vill säga en sak till dig. Jag kommer alltid att älska dig! Jag är nyfiken älskling… Älskar du dig själv också?
H: Oftast gör jag det. Men när du skäller på mig är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Oj, det där vill jag gärna att du berättar mer om!
H: Jo, när du pratar med arg röst så känns det som att jag är dum och när jag känner mig dum är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Vad skulle du vilja att jag gjorde istället för att skälla på dig?
H: Du vet ibland när du sjunger mamma och jag ber dig att vara tyst? Och så är du tyst en stund och så börjar du sjunga igen?
Jag: Ja…?
H: När du börjar sjunga igen då är det ju bara för att du hade glömt att jag bad dig att vara tyst, eller hur?
Jag: Ja.
H: Så är det för mig också mamma. Om jag inte gör som du vill så är det bara för att jag har glömt vad du vill. Om jag går ner på mitt rum på morgonen för att hämta kläder till exempel och så kommer jag inte upp igen. Då behöver du inte bli arg på mig för då har jag bara glömt att jag skulle hämta kläder för att jag såg något annat roligt på mitt rum och så började jag hålla på med det. Så då räcker det om du säger till mig med trevlig röst.
Jag: Tack för att du berättar det här för mig! Jag gillar när du berättar hur jag kan bli en bättre mamma för jag älskar dig och vill vara en så bra mamma som jag kan vara.
H: Mm… Mamma, ska du vara hemma med mig imorgon?
Jag: Ja, det är söndag så vi skall vara hemma tillsammans hela dagen.
H: Bra, då kan vi prata mer om det här imorgon. Du kan ta fram papper och penna och anteckna det jag säger så att du kommer ihåg det sedan.

Ibland när jag återger samtal jag haft med min dotter får jag höra kommentarer som ”men oj, vilken speciell unge du har!”. Jag tror faktiskt inte att hon är så speciell. Möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina upplevelser och känslor speciell, men upplevelserna och känslorna tror jag att hon delar med de flesta andra barn.

Jag tror att barn alltid älskar sina föräldrar.

Jag tror att när vi föräldrar skäller på barnen så blir det svårare för barnen att älska sig själva.
Jag tror att barn vill samarbeta med och bidra till de människor som betyder mycket för dem.


Vad tror du?

Sju nycklar till den bra kärleksrelation: Femte nyckeln

Judith Ansara och Robert Gass är amerikaner som arbetar med kärlek och relationer under devisen ”helig förening” (sacred union). De vill bidra till medvetna kärleksrelationer och här är deras sju tips om hur du lyckas göra det.

Denna söndag är det dags för den femte nyckeln.

Tidigare nycklar finner du här.

En relation består av ömsom vin, ömsom vatten. Ibland strömmar allt, det känns kanon, vi är öppna för varandra, allt känns bra. Men så finns det dagar när det känns tungt och svårt, när det brister i kommunikation, när du eller din partner mular, är svår att få kontakt med.

Eller så möter ni något stort problem. Ett problem eller en utmaning som finns antingen i världen utanför eller inne i er relation. Det kan handla om allt från otrohet, bristande lust, bristande tillit, till att förlora ett jobb, råka ut för en kris... precis vad som helst.

Och det är då relationen prövas.

Speciellt jobbigt är det väl om det känns som att det är en allvarlig fnurra på tråden mellan er, om ni har hamnat i ett läge där ni skäller och gnäller på varandra, där ni häller ut all er egen frustration på er partner, när det känns som problemet är mellan er.

Och det är då Ansara och Gass kommer med en så fiffig lösning, eller kanske snarare ett fiffigt förhållningssätt. Så enkelt... och så intressant.

För tänk om ni kan placera problemet framför er båda, istället för emellan er. Då uppstår något helt nytt. Ni kan se problemet från ungefär samma perspektiv och förmodligen blir det lättare att finna en gemensam lösning.

Så här säger amerikanerna alltså:

Kom ihåg ditt åtagande när ni har det svårt

När du och din partner möter en utmaning är det bra om ni sitter vid vid sida och låter era skuldror beröra varandra när ni diskuterar saken. 

Det påminner er om kontakten mellan er och placerar problemet framför er, istället för mellan er.

Testa! Berätta gärna hur det gick. Lycka till.

Lördagsövning: Skapa en varm plats.

Du vet den där känslan av att komma hem och bli mottagen.
Känslan av att det är varmt och skönt och mysigt.
Som att du blir omfamnad av själva rummet.
Jag föreslår att din lördagsövning är att skapa en plats i ditt hem, kanske ett helt rum, som, åtminstone för en stund, får sända ut en massa värme.


När jag tar emot mina gudinnor så har det, denna årstid, redan hunnit bli mörkt. Jag har tänt levande ljus i de båda rummen vi kommer att vistas. Jag har laddat med kuddar i olika röda nyanser. Och vi kommer att sitta i cirkel på en stor röd äkta matta. Varje gudinna välkomnas med en mjuk kram, så hon verkligen känner sig välkommen.
De enkla sakerna skapar en stämning av värme, av att bli mottagen, av att komma hem, att vara en del i en gemenskap.

Så jag föreslår att du i kväll, på ditt eget vis, skapar en sådan atmosfär i ditt rum. Och låt hjärtat vara med. Hjärtat är så mycket viktigare än vi oftast tror. Jag skickar med en liten film från Hearth Math institute för att påminna om det.

Bjud in dig själv och dina kära i värmen i dag.

Känslan av tacksamhet.

Jag vaknar tidigt (som vanligt) en morgon och känner mig rätt utvilad.
Jag gör det, trots att jag vet att dagen kommer att vara överfylld med aktiviteter och kommer att innebära en del anspänning.
Jag finner en meditation om tacksamhet.
Och det gör min känsla av tacksamhet minst tripplad.


Hur ofta tappar jag inte bort att vara tacksam över den jag är och det jag har av kärlek, fantastisk familj, vänner, bekanta, uppdrag, hälsa...
Det är så lätt att tappa den dimensionen och ta en massa saker för givet och istället för tacksamhet känna likgiltighet eller typ “det är väl inget särskilt.” Jag vet rätt många männniskor som tar allt det “goda” för givet, som inte blir det minsta glada eller tacksamma över det. Och sen, när det minsta motlut uppstår... så kommer klagosången.
Jag menar, livet blir annorlunda, av att våga känna tacksamhet och att uppmärksamma också det lilla.
En sak som jag är djupt tacksam över är att jag litar allt mer på min intuition och att jag inspireras av när människor i min omgivning också gör det. Jag kan släppa taget om beslut och liksom överlämna mig till något större, något annat... som du kan välja att kalla intuition eller just inspiration.
Just den här morgonen började jag bläddra i Facebook när jag låt kvar i sängvärmen. En vän till mig hade lagt upp en meditation om tacksamhet och jag låg kvar i sängen och lyssnade till den. Och jag insåg: Kvällens gudinnecirkel ska handla om tacksamhet. Den här meditation handlade både om att vi ska vara tacksamma över våra kroppar och alla möjligheter de ger oss och vara tacksamma över Moder Jord.  Det kändes klockrent för mig.
Dagen gick i högt tempo. Jag intervjuades i ett telefonseminarium, jag redigerade bok, jag deltog i en invidningsceremoni, jag korrläste bok... och så var det nästan tid för gudinnecirkeln. Då drog jag, sedvanligt, ett gudinnekort och där stod : Mawu, Mother Earth. Mawu är en västafrikanske mångudinna som alltså värnar moder jord och ska bidra till att vi tänker på vår omgivande miljö.
Och jag studsade till lite... och insåg kopplingen till meditationen jag gjorde redan på morgonen. Och så kunde jag känna tacksamhet över hur saker och ting hör ihop i mitt liv och att budskapen blir allt tydligare. Jag ska bidra till att människor blir klimatsmarta och min roll är att bidra till det inre klimatet... det blir allt tydligare.
Och gudinnecirkeln... ja, den var magisk... ämnet tacksamhet och moder jord skapade en så stark innerlig känsla... och det gör mig ännu mer tacksam.

Så börja just nu med att blunda och tänk på tre saker du kan vara tacksam över just nu. Ta bara det som kommer i ögonblicket. Lägg märke till vad som händer dig när du känner tacksamhet!

Och apropå gudinnor och tacksamhet... så ordnar Åsa Nyström och jag en gudinnehelg på Österlen om en knapp månad och jag vore tacksam om vi tillsammans kan fylla det rummet... mötas i våra gudinneenergier... vilket i praktiken handlar om att bara vara.  Här är en länk till helgen. Ser fram emot en mjuk, fin helg då vi möter våren tillsammans. I tacksamhet.




PS: Här hittade jag en sajt som kan hjälpa dig att känna tacksamhet tillsammans med andra.

Teleseminarium: Skrivarmisstag och hur du undviker dem

Jag är ju inte bara kvinna och gudinna, jag är författare och redaktör också.
I går blev jag intervjuad av eminenta marknadsföraren, coachen och vännen Evakarin Wallin om vilka misstag förstagångsförfattare ofta gör - och hur du kan undvika dem.
Det blev ett timslångt samtal.
Här får du läsa vad jag planerade att säga om det första misstaget... riktigt så blev det naturligtvis inte.


Och vill du ta del av hela seminariet, skicka bara ett mejl till mig, charlotte snabela lustochliv punkt se, så fixar jag det. Eller så efteranmäler du dig till seminariet här, så ordnar det sig automatiskt.


Vad är alltså ett av de vanligaste misstagen som blivande författare gör``






1. Du börjar planera tryckningen innan första orden är skrivna. ”Säljer skinnet innan björnen är skjuten.”  


”Boken är i praktiken klar, jag ska bara skriva ner orden.” 
”Vilka förlag passar min bok?”
 ”Var hittar jag ett bra förlag?” 
" Vilket format ska boken ha, tror du att A5 fungerar bra?"


 Du har en idé om att skriva en bok, en bok om ditt fackämne, en bok om det som engagerar dig, en bok om det som du är bäst på, om det som driver ditt företag. 
För din inre blick ser du hur boken ligger på bokhandelsdiskarna … och det är bra. 
Men det är inte nu du ska börja fundera över vem som ska trycka boken, hur stor upplagan ska bli, vilket förlag som kan tänkas ge ut den eller om du ska göra det själv. 
Just nu finns det bara en idé om en bok. Det finns varken någon skjuten björn eller en björnfäll att sälja. 


Att vilja skriva en bok är en sak. 
Att faktiskt göra det är en helt annan och det är vad du måste börja göra. 


Lösning: Var sak i sin tid. Skriv din bok nu. 


Att skriva en bok är en process och det är bra om du tar saker och ting i rätt ordning.
 Innan du börjar sälja den eller fundera på hur omslaget ska se ut, var den ska tryckas, vem som ska illustrera den, behöver du ha kommit en bit på din resa. 
Att börja diskutera försäljning just nu är mest ett sätt att skjuta upp arbetet med att skriva själva boken. Lägger du mycket fokus på detta nu är risken ganska stor att boken faktiskt aldrig blir skriven.


Jag kan berätta en massa mer.

Vill du ha mer tillgång till dig själv? Här är ett sätt.

För så där ett år sedan fick jag för första gången höra talas om tekniken Silva Ultramind.
Utan att riktigt veta vad det rörde sig om, blev jag nyfiken.
Och nu i helgen fick jag lära mig tekniken.
Amazing.



Ulf Winroth är nyutbildad instruktör i Silva Ultramind. Han är dessutom en vän till mig. Jag har sett hur han har använt sitt ultramind, utan att riktigt veta vad det är han gör och varje gång har jag blivit mer nyfiken.
Så i helgen deltog jag i hans första kurs som instruktör. Vi var ett gäng vänner som träffades i Ulfs hem i Grillby och fick lära oss tekniken.
Och först av allt vill jag säga: Pröva du också. Det är det mer än värt.

Men jag hoppar tillbaka lite i tiden och berättar på mitt sätt (som säkert inte är helt korrekt, men ialla fall). José Silva hette en man som levde i USA (1914-1999) . Han började fundera på vad som skilde de personer som betraktades som genier från andra människor. Einstein och sådana. Han undrade om den fanns någon genigen, om det var något som bara de 10 procenten mest geniala hade. Eller var det något annat?
Han studerade och studerade och studerade. I så där 20 år höll han på. Han började se vad som händer när man mäter hjärnvågor med EEG och började se vad det handlade om: Genierna var precis som vilken människa som helst - skillnaden var att de hade mer tillgång till sin kreativitet och fantasi.

Detta är vetenskap: Hjärnan arbetar i vågrörelser, ett antal hertz per sekund. När vi är vakna och tänker och stressar och lever på, då är det beta-hastighet på vågorna. De rör sig 20-40 hertz per sekund. När vi slappnar av, dagdrömmer och sover så saktas vågrörelserna av och de går ner till 20-10 vågor per sekund. Då rör sig vågorna i alfatillstånd. Och sover vi riktigt djupt eller rent av blir medvetslösa så saktar de av nästan till noll och vi kommer till delta, respektive thetavågor.
Det genierna gjorde var att de skapade i alfa-tillstånd. Alltså de kunde lätt sakta av hjärnans vågrörelser och därmed få tillgång till sin kreativitet. Alfatillstånd uppstår när vi känner oss avslappnade, mediterar och sover.
Under vår vakna tid byter hjärnvågorna hastighet hela tiden, de går snabbare och långsammare och vi behöver ganska ofta gå ner i alfa-läge och vila. (Det har med det parasympatiska och det sympatiska nervsystemen att göra, men jag kan inte förklara hur). Så alla mår bra av att mediera och slappna av då och då - men inte hela tiden, för då blir vi som Tjuren Ferdinand. Och i vår stressade tillvaro finns det många som höjer frekvensen på hjärnvågorna, de går snabbare, vilket leder till att de aldrig kommer ner till alfa och så småningom blir utmattade. Detta är förmodligen ett av skälen till att mindfullness är ett så effektivt må-bra--verkyg dessa dagar.

Nåväl. Det vi fick göra på kursen var att medvetet ta oss ner till alfa-tillståndet. Vi lärde oss en metod att bli mer avslappnade. Och i det tillståndet fick vi tillgång till saker hos oss själva som i alla fall jag inte riktigt visste fanns.
Det är som Ulf Winroth säger: Silva Ultramind är en metod som bygger på vetenskap - men hur man sedan använder metoden är upp till vars och ens fantasi.

Alltså - vad kan du få tillgång till när din hjärna går långsammare, när du är avslappnad och mottaglig? En cool grej vi fick göra var att hålla ett föremål som tillhörde en annan person och göra det i alfaläget. Och så berätta vad vi såg eller förnam. Och jag såg en lägenhet - och jag prickade typ 90 procent rätt. Det känns rätt så magiskt.
I kursen får man lära sig tre tekniker som man använder i alfatillståndet...Så jag rekommenderar starkt att du också prövar.
Vem vet vilket geni som finns inne i dig?

Vad jag insåg under kursens gång är att jag ofta skriver i flöde och då är jag i det där alfatillståndet. Nu har jag fått ord på det och kan göra det mer medvetet.
Så jag känner mig tacksam i dag.
Just nu finns det en handfull Silva Ultramind instruktörer. Ulf Winroth kommer att leda nästa kurs i slutet av mars. Här är en länk. Anmäl dig och få kontakt med ditt geni.

Ja, jag gör oförblommerad reklam för detta. Because I like.

Forskning: Kvinnor mer sexuellt kräsna

Jag läser en intressant artikel om forskning som visar att kvinnor som lever i en relation blir allt mindre intresserade av sex ju längre relationen pågår, medan mäns sexlust förblir på samma nivå.

Eftersom jag möter många kvinnor som upplever det omvända läste jag verkligen hela artikeln. Och då blev bilden mer intressant.

I början av en relation sprutar hormonerna. Båda parter kanske befinner sig på det rosa molnet. Det är förälskelse, passion och ständig lust.

Den fasen går över. Det gör den för alla, oavsett kön. Förälskelse är en fas.

Men, vad händer sedan... Är det så att kvinnor börjar pyssla om barn och blommor och män står otillfredsställda och runkar i duschen eller kollar på porr på nätet?

Riktigt så enkelt är det inte. Inte i min värld i alla fall.

Jag tror att ett av skälen till att kvinnors sexintresse tycks falna är att sexet blir tråkigt i längden. Att det som kändes kul och innovativt till en början, så småningom känns repetitivt. Jag tror att kvinnor är rikare när det kommer till sexualitet, att de vill pröva fler saker, att de vill testa nya former av beröring. Och när jag talar om att ”pröva fler saker”, menar jag inte nya sätt att penetrera. (”Får jag ta dig i anus, älskling? Javisst, om vi först köper en strap-on och jag får börja med din rumpa...) 

Jag tror att många män har fått det inpräntat att sex handlar om hål och sprutande. Ju mer och oftare det sprutar och ju mer de kan jucka i olika hål, desto bättre, liksom. Och jag tror att många kvinnor också tror det.

Konsekvensen av det blir ju en sexualitet som bygger på manliga normer, där mannens behov kommer i förgrunden, och där de mjuka delarna av sexet kommer i skymundan. Att försiktigt beröra, att leka, att använda alla sinnena, att slicka, att kyssa, att viska, att klä ut sig, att smiska... eller vad det nu kan vara.

Jag tror att kvinnors lust lätt kan hållas på samma nivå - eller rent av höjas - om hon tillåts utforska sin sexualitet, gärna tillsammans med sin partner. Alltså, jag vet få kvinnor som blir så där jätteupphetsade vid tanken på A-B-C,  liten kyss på munnen, lite beröring av brösten, lite gnidning av klitorits. Check-check: Fuktigt? Okej, in med kuken (eller inte, börja om med A-B-C). Kvinnor använder gärna mer än hela alfabetet, tar gärna med hieroglyfer om det så skulle behövas.

Och nu säger jag inte att detta ligger på männen. Att det är de som ska vara påhittiga. Det jag säger är att kvinnor behöver påhittighet, sensualism (i alla fall emellanåt), oförutsägbarhet och de behöver partners som säger ja till lek, som kan tänka sig att skippa A-B-C ganska ofta. Det handlar om samspel och om att prata om det.

De kanadensiska forskare som gjort studien jag refererar till, visar att kvinnors sexlust alltså sakta går ner, medan männens bibehåller samma nivå.

Men, frågan är då: Säger männen som det är?

– De som var med i undersökningen fick själva skriva ner sina svar och man tror att män är mindre benädna att medge att de har minskande lust, eftersom det bryter mot manliga normer och maskuliniet. Så det det kan mycket vara så att de inte säger som det är, och att de också känner minskad lust över tid, säger Sarah Murray vid University of Guelph i Ontario, till Live Science.

Hon planerar att göra ytterligare en studie för att ta reda på om män brukar säga som det är när det gäller sin lust. Den ska det bli roligt att läsa!

Här är ett par artiklar där du kan läsa lite mer detaljerat om forskningsresultaten.

En titt på en nyfödd bebi

Jag när jag var ungefär lika ömtålig som den här bebin.

Jag har varit gravid under en längre tid. 
Och nu i helgen kände jag att förlossningen var nära. 
Jag satt på tåget och kände värkarna svepa genom kroppen. 
Och jag krystade försiktigt. 
Nu på morgonen föddes bebin fram. 


Hon är mjuk i huden, rosenskär om kinderna, min alldeles egen nya bokbebi. Än så länge är hon skör och det är bara jag som har hållit henne i famnen. Än vet jag inte om hon kommer att få nå en större publik, eller om hon ska hållas inom familjen. Det känns ändå stort och underbart att titta på henne. 


 Du kan få se en liten sak. Inspelet till boken. Ett par av 173 sidor i mitt Wordokument. Och du... om du tittar på henne... skrik inte... hon är lite för ung för det. 
Nu ska jag pyssla med henne en liten stund. 


Inspel 


Nä nu räcker det. Jag har varit duktig i hela mitt liv. Jag har dessutom trivts med att vara duktig. 


Jag har varit duktig för att jag har trott att det har varit enda sättet att få kärlek och känna existensberättigande. Jag har varit duktig för att duga och för att jag trodde att det var nödvändigt. 


Jag har varit duktig för att jag hade så låg självkänsla. 
Min duktighet har hindrat mig från att vara mig själv till 100 procent. 
Min duktighet har hindrat mig från att bli ledare i mitt eget liv. 
Min duktighet byggde på rädsla, ängslighet och mindervärdeskänslor. 
Min duktighet har tjänat mig väl genom livet. Den har fört mig ända hit. 


Men den är bara en aspekt av mig. 
Jag är så mycket mer än så. 
Så nu är jag trött på att bara visa upp min duktighet. 
Att ha kravet på mig att säga de rätta orden, att alltid vara förstående, att se andra före mig. Att liksom stå för det kloka. 


Nu vill jag också få vara. Vara hela mig ur alla aspekter. Vara allt från prinsessan till gudinnan. Spela ut hela mitt register. Känna mitt ljus och mitt mörker. Omfamna min skugga. Nu handlar det för mig om att vara mig själv fullt ut. Om att ta mitt inre ledarskap. 


Djupt inne i mig ropar en röst som säger: Det är tid nu. Du ska lysa med all din kraft. Du ska vara dig själv, oavsett vad andra tycker om det. 


De senaste två åren har jag hört den ena efter den andra säga: Vad andra tycker om dig har du inte med att göra. 


Min självkänsla kommer inifrån. Det är tid för mig att ta mitt inre ledarskap. Att fortsätta utforska vem jag är och våga visa det för världen. 
Nu bjuder jag in dig till min värld. 
En värld där det handlar om att vara äkta och autentisk, en värld där det handlar om att både omfamna ljuset och mörkret. 
En värld av kärlek. 
En värld där vi alla hör ihop. 


Jag har skrivit den här boken för att konkret visa vad inre ledarskap är: Det handlar om att våga följa din inre kompass, ta emot de gåvor som kommer längs vägen och om att inse att en av dina viktigaste livsuppgifter är att vara du, inifrån och ut. 


Det handlar inte om hur andra ser på dig, utan om att du tittar bortom dina präglingar, dina förutfattade meningar och vågar möta din essens. 
Du kommer att få följa mig och få en rad frågor, som kommer att bidra till att du hittar ditt eget inre ledarskap. Som blir små steg på vägen till att bli mer äkta, kärleksfull och autentisk. 
 Var dig själv, strunta i vad andra tycker och tänker om dig och dina val. 


Känn dig, lita på din intuition, dina guider, din inre gud eller gudinna, ditt universum... eller vad du väljer att kalla det. 


Och du: Fånga dagen som fan. Det är du värd. 




Kärlek 
100 % Charlotte 




PS: Varje resa börjar med ett steg.

Sju nycklar till en bra kärleksrelation: Fjärde nyckeln

Walk a mile in his shoes.

Judith Ansara och Robert Gass är amerikaner som arbetar med kärlek och relationer under devisen ”helig förening” (sacred union). De vill bidra till medvetna kärleksrelationer och här är deras sju tips om hur du lyckas göra det.

Här får du den fjärde nyckeln.

Då och då råkar du säkert i luven på din partner. Du kanske tycker att hon eller han har fel. Du kanske tycker att hon eller han är orättvis eller överdriver, eller borde fatta vad du menar, eller borde förstå att just nu behöver du en kram, en kyss, att bli sedd eller en stunds sex.

När du är uppfylld av din brist, av ditt hål, av din känsla av otillräcklighet är det så lätt hänt att du skyller det på din partner och att du glömmer hans eller hennes perspektiv.

Kanske det finns ett giltigt skäl till att han eller hon inte visar dig omtanke just nu. Kanske är det något som bekymrar eller uppfyller din partner. Kanske är han eller hon i helt egna tankar... och om du tänker efter... så kanske det är ganska orimligt av dig att just nu ställa (outtalade) krav på din partner.

När du börjar känna så där så pröva att blunda en stund. Pröva att föreställa dig att du är din partner. Hur känner han eller hon det just nu. Vilket är hans eller hennes perspektiv?

Uppmaningen är alltså att du ska praktisera empati.

4. Praktisera empati

Empati är motgiftet mot att döma och skylla på andra. Om du lägger märke till att du känner dig överlägsen till eller sårad av din partner, föreställ dig att det är du som är i hans kläder, att du upplever det han upplever. Då kan du förstå vad han går igenom. Att förstå sin partners perspektiv får ditt hjärta att mjukna.

Lördagsövning: Vad skulle du berätta om kärlek?

Här är Alexander och jag intervjuade i ICA-kuriren, lagom till Alla hjärtans dag.
Din lördagsövning är: Hur skulle du berätta om ditt första möte med din senaste partner? Hur skulle du berätta din kärlekshistoria? Vad kännetecknar den?


Skriv jättegärna och berätta!


Puss kärleken!

Minska skuggan - bygg upp din känslokropp

Bejaka din essentiella kvaliteter.

I boken “The Shadow effect” berättar en av författarna, Deepak Chopra, om hur skuggan tar makten över oss och om hur vi långsamt kan göra den mindre.
Det har jag berättat om i tidigare blogginlägg.
Den här gången handlar det om det fantastiska alternativet: Att ha en plan för hur vi ska acceptera oss själva i grunden.

Egentligen vet jag ju det: Att jag är okej som jag är, att jag är underbar som jag är. Att det finns en del i mig som är orörd, oförstörd, som är min essens. Men i vardagslivet händer det att jag tappar bort det... att jag låter hindren skymma sikten och att jag låter skuggan ta mycket plats.

Och för att må riktigt bra menar Deepak Chopra att vi, var och en, behöver ha en långsiktig strategi som bör innehålla åtminstone de här punkterna.

Känna dig mer hel.
Lära dig att bli mer motståndskraftig.
Jaga bort demonerna från ditt förflutna.
Hela gamla sår.
Förvänta dig det högsta och bästa för dig själv.
Ha realistiska mål och ideal.
Ge av dig själv.
Vara generös, särskilt med den andliga delen av dig.
Se genom dina rädslor.
Lära dig att acceptera dig själv.
Kommunicera med Gud (eller vad du vill kalla det) och ditt högre jag.


Piece of cake, tänker du antagligen inte. Och jag läser listan och tänker: Men snälla, hur gör jag då? Och vad innebär den här listan egentligen.
Börja med att fundera på det (eller läs den utmärkta boken).

När jag började min inre resa för så där femton år sedan hade skuggan mig i ett fast grepp. Jag trodde till och med att skuggan var jag. I dag har jag lärt mig att acceptera stora delar av mig själv - tidvis alla - och jag är mindre dömande både mot mig själv och andra. För mig har det tagit tid. Det har varit jobbigt att ompröva och ändra mönster. Det gjorde ont att se allt det jag gjorde med skuggans förtecken. Och det gjorde också ont att se att jag faktiskt gjorde illa mig själv, genom att ständigt slå på mig eller lyssna på rösten som inom mig ropade: “Du är dum, du är knäpp, du är en bluff.” I dag vet jag att den rösten inte är min egen, utan det är min skugga (inre domare, superego eller vad du vill kalla det för) som talar. Och jag är inte längre lika beredd att lyssna.

Det fick jag kvitto på senast häromdagen när jag kände adrenalinet i kroppen.

Det magiska ordet fitta.

En magisk fitta. Från www.vaginarts.com.

Låt mig allra först säga:
Jag har fått lära mig att älska ordet fitta.
Länge hade jag ett starkt motstånd mot det.
Men vem kan motstå den fuktiga ängsmarken? (Som ju ordet fitta betyder).


Häromdagen pratade jag om sex med ett sextiotal gymnasieungdomar på Sundsgymnasiet i Vellinge. Eller snarare, jag föreläste och de lyssnade och ibland fick de diskutera någon fråga med en kompis som satt bredvid dem.
Det jag noterade var att de hoppade till för ordet fitta.
Jag sa åt tjejerna att vara stolta över sina fittor. Och jag bad samtliga att sluta använda ordet fitta på ett nedvärderna sätt, eftersom jag menar att det i förlängningen betyder att man säger något nedsättande både om kvinnans kön och om kvinnans sexualitet.

Och då skruvade de lite på sig. Det var som att flera av dem mådde lite illa varje gång jag sa ordet fitta, kanske för att de hade så negativa associationer av det ordet.

Jag fick ju lära mig att fitta, kuk och knulla var fula ord. Att det var sånt man inte skulle säga. Och de orden blev liksom äckliga. Det var som att själv orden förfulade det mesta som hade kring sex och kärlek att göra för mig.

Och är man van att höra människor använda fitta som en svordom, så kanske det är svårt att se att det kan vara ett vackert ord, och något att vara stolt över att äga?

Vad jag menar med det magiska i ordet fitta är att det väcker så starka känslor. Både en känsla av motvilja och … för dem som “äger” ordet... en känsla av underbarhet.

Det är så himla häftigt när jag kan lägga märke till att ordet fått en betydelseglidning. När någon säger “Jag har en fin fitta”, då har något hänt.
Jag uppmuntrade dem också att verkligen titta på sina (eller andras) fittor. Att se det magiska templet, att titta och tycka om. Då var det många som såg minst sagt tveksamma ut.

När jag talade om att äga ordet fitta, så fick jag mothugg. Den enda gången under föreläsningen. Någon frågade: Men om någon kallar dig för Jävla fitta, är det då ett fint ord.
Och jag säger att det är ju det som är poängen, att ordet inte ska användas så... att man inte ska förknippa fitta med något fult eller att den som har en fitta är jävlig på något sätt.
Fittor är ju bland det mest fantastiska som finns. Utan fittor fanns det inte människor på jorden.

Så pröva att säga fitta på ett riktigt kärleksfullt sätt. Och se vad som händer!

Adrenalinkick.

Jag valde att bevittna oron.

Jag märkte det när jag gick till bussen igår.
Jag var på väg till Sundsgymnasiet i Vellinge för att tala sex och samlevnad.
Adrenalinet började spruta runt i kroppen.
Då visste jag att jag var på hugget in för föreläsningen.


Det är så intressant. Ju mer jag nyfiket går in i mig själv, ju mer introspektion jag ägnar mig åt, desto mer spännande blir det. Jag lägger märke till nya saker och ibland gamla saker, men med en större medvetenhet.
Häromdagen fick jag tydligt klart för mig hur jag kan fungera under stress och vad jag kan göra för att mota Olle i grind. Och igår handlade det alltså om adrenalinet.

(Det kanske inte är medicinskt korrekt att tala om just adrenalin, det kanske är något annat som går igång, men du fattar vad jag menar.)

I slutet av 1990-talet skrev jag boken “Börja tala”. Sedan dess har jag haft många kurser i konsten att tala inför grupp. Jag vet hur man gör. Jag vet hur min nervositet ger sig till känna. Jag vet hur jag ska parera den.

Men i går var det en delvis ny upplevelse. Jag skulle tala sex med gymnasieungdomar och på vägen dit så började jag lägga märke till det.
Jag riktigt kände hur adrenalinet rörde sig i kroppen.
Hur det gjorde mig på.
Det var en lite, hur ska jag säga, darrig, kanske,  eller pirrig, känsla i kroppen. Som att det var en subtil inre skakning i hela kroppen. Jag kunde känna adrenalinet och samtidigt betrakta det som hände i min kropp. Jag bevittnade det som hände inom mig.
Och jag kunde också lägga märke till min automatreaktion som var:
“Nu är jag nervös. Hur kommer det att gå... Tänk om det... eller det... skulle hända.”

Men så tog jag ett steg bakåt.
Det där adrenalinsprutandet i kroppen lurade min hjärna att tro att jag snarare var nervös än taggad. På något sätt ville den locka mig in i fällan att välja nervositet och oro.

Jag valde att stå kvar. Att känna adrenalinet pumpa i kroppen och välja att känna mig taggad.
Det var en mäktig känsla.
Jag hade övertagit makten.
Jag kände fortfarande adrenalinet pumpa genom kroppen, men jag behövde inte välja min automatreaktion.

Under föreläsningen var adrenalinet med mig. Jag var hypernärvarande. Jag hade tillgång till mig själv. Jag kunde improvisera. Jag kunde skämta. Och jag gjorde det medveten om adrenalinet.
Wow. Det är svårt att beskriva, men det var lite grand som att vinna en tjurfäktning.

På bussen på väg därifrån var adrenalinnivån en stund som högst. Jag hann tänka: Nu hade det varit skönt med en cigarrett.
Jag bara noterade att hjärnan tänker: Hög stress, tröst, cigarrett. Och jag bara lät det vara (ganska lätt efter att ha varit rökfri i två och ett halvt år) jag bara kunde de vad en del av hjärnan sa till mig och något annat i mig... kunde styra. Och liksom välja glädje.

Jag valde att betrakta och långsamt dalade halten av adrenalin. Och allt hade gått så bra!